Efter skilsmässan och att förhålla sig i det nya förhållandet. En avhandling om bonusmammans roll
3 gillningar
Köper inte den artikeln för 5 öre. Inget stämmer på de jag känner inkl. mig själv som har “bonusmammor” i sina nya förhållande.
Jag känner inte heller igen mig. Mina upplevelse från att vara bonusmamma:
- vi delade hushållssysslor lika
- exet tog mkt ansvar över att sysselsätta barnen i t ex promenader, utflykter el annat då han var mer aktivt och hade ett större behov att vara igång hela tiden, då gjorde jag annat som behövdes el fick egentid
- vi hade tydliga regler som vi bestämde tillsammans
- tycker jag att bonusbarnet inte följde regler så hade jag en dialog med hen, samma gällde mitt ex som hade dialoger med mina barn utifrån situationer dvs vi delade föräldraskapet oavsett vems barn det var
- vi hade gemensam ekonomi och såg till att alla barn fick lika mycket, där drog mina barn en vinstlott då hans föräldrar hade mkt pengar och dyra presenter även till mina barn. Mina föräldrar gav också pengar och presenter utifrån sin ekonomi
- han hade ett barn medan jag två, men vi splittade allt
- han var den som planerade nästan alla fester och aktiviteter samt var mkt aktiv med att laga mat handla städa och ordna presenter
- mitt ex var en fantastisk bonuspappa och verkligen älskade mina barn som sina egna, jag hade mer utmaningar att nå hans barn, vet inte om jag försökte för mycket men relationen blev mer avslappnad efter vår separation
De utmaningar jag hade var
- relation till hans exfru och exfruns föräldrar som alla hade massor av åsikter om allt möjligt under en lång tid i början
- exfrun som ansåg sig ha rätt till pengar och hjälp långt utöver vad FK ansåg var normalt
- få ihop två olika sätt att leva och vara: inget gjordes lagom, allt syntes, hördes, märktes osv. Jag är ingen väggblomma men uppskattar en slags balans ändå, att konstant låta barnen hoppa och leka överallt gjorde mig så trött att den barnfria veckan orkade jag knappt något
1 gillning
För mig stämmer den inte heller. Jag och min sambo tar var och en fullt ansvar för våra egna barn. Han sköter allt vabbande, vårdkontakter och presenter mm till sina barn och jag gör det samma för mina.
Hos mina barns far har det dock varit som det beskrivs i artikeln, till barnens irritation. De hade velat att deras far tog det ansvaret.
Lite komiskt kanske, för jag är förmodligen den enda som aldrig varit bonusmamma och aldrig i världen hade/har velat vara det heller… och ändå kan jag gott tänka mig att artikeln har väldigt mycket bäring. Men det är som sagt inte av egna erfarenheter utan bara av vänners, syskon och bekantas erfarenheter.
Jag tror, med betoning på tror, då jag inte upplevt det själv att det artikeln säger stämmer i väldigt stor utsträckning. Även om de här på forumet som varit bonusmammor och lyckats balansera den otacksamma rollen till perfektion har en annan upplevelse.
Så mitt svar är förmodligen bara att kasta direkt i papperskorgen 
2 gillningar
Inte för mig heller. Jag var bonusmamma innan jag fick barn med mitt X. Hans dotter, som är min dotters ”halvsyster” var 8 när vi flyttade ihop. Nu är hon 23 och är en beundrad storasyster till min 12-åring. Jag tog förvisso stort ansvar för vårt hem och försökte visa kärlek genom omtanke i mat och omsorg. Nu känner jag att jag har en god relation till bonusen trots att jag och hennes pappa separerade för snart 5 år sen. Hon är inte som en dotter men närapå. Hon kommer till mig och käkar middag ibland, ibland ihop med sin pojkvän. och när jag nyligen åkte bort en helg och min gamla mamma passade katten hemma hos mig åkte f d bonusen och kollade till min mamma och fikade med henne. Allt bygger på hur man tar hand om sina relationer.
6 gillningar
Det kan absolut vara sant på gruppnivå. Min erfarenhet är dock en annan men det är som sagt bara min egen erfarenhet.
1 gillning
Ja, som sagt… min erfarenhet är noll och kommer så att förbli. Men jag kan lätt tänka mig att den som får ett gemensamt barn med bonusbarnens förälder får en helt annan dimension att beakta som på inget sätt är oviktig, tvärtom… för då blir bonusbarnen de (halv)syskon som det egna barnet har och kommer att få.
I det läget så blir bonusbarnen plötsligt, iaf i min värld, något väsentligt annorlunda på väldigt många plan.
2 gillningar
Ja precis. Min bonus blev ju min dotters syster. Dock tyckte jag att det var otroligt tufft att vara bonus emellanåt, det erkänner jag. För det är sant att jag hade mycket mindre befogenheter så att säga, än de riktiga föräldrarna. Men så ska det kanske vara. Om jag tänker att X nya skulle flytta hem till honom (de är tack och lov sörbo, hon bor i en annan stad) skulle jag oroa mig för hur min dotter skulle få det. Troligen skulle jag inte kunna låta bli att ha synpunkter. Jag avskyr ju också den apan eftersom de träffades i smyg innan X lämnade mig. Det gör väl sitt till.
1 gillning
Men visst hickar man till ändå av ledsnad?
Det finns naturligtvis alltid exempel på motsatsen, men detta verkar vara tillräckligt vanliga mönster för att falla ut i hennes forskning.
”Att fler barn bor mer hos sin pappa idag än tidigare förknippas ofta med att Sverige har blivit mer jämställt.
– Men mina studier visar en stor del av omsorgen om barnen snarare delas mellan barnens mamma och pappans nya partner”
” Även om bonusmamman lever upp till förväntningarna är det inte säkert att hon räknas in i familjen av barnen. Det är till exempel inte alls säkert att hon kan räkna med hjälp som äldre.
– Medan pappans partner förväntades ställa upp för bonusbarnen var det närmast självklart att döttrarna gjorde skillnad i sin omsorg om en förälder respektive en förälders partner. Dottern känner att hon kan välja om hon hjälper pappans partner när hon blir äldre.”
Det här sista citatet gjorde mig ännu mer ledsen: dottern och döttrarna - men sonen/ sönerna då?
För säkerhets skull avslutar jag med en jävsförklaring: saknar både som barn och vuxen personlig erfarenhet av bonusfamilj…
1 gillning
Känner inte heller igen mig. Tror faktiskt inte att det har så mycket med bonusrollen att göra utan med traditionella könsrollen. De som känner dessa krav som bonusmamma gör förmodligen exakt samma saker även i kärnfamiljen.
Jag tog mina egna erfarenheter av att min pappas tant, och de olika män min mamma hade.
Värsta jag visste var de som på nåt sätt skulle komma in och ändra och styra. För ska man byta hur det fungerar hemma varje gång ens förälder byter partner?
Pappas tant är anledningen till att jag slutade åka dit. Fick oss aldrig att känna oss som att det var vårt hem. Vi var mest till besvär som störde deras familj. Vi blev aldrig inkluderande och så är det än idag. Som vuxen så ser jag det ännu tydligare, det är hon som bestämmer och pappa följer.
Jag träffade mitt ex när han låg i skilsmässa (sa han??) Men vi blev inte tillsammans direkt, när vi väl blev det så avvaktande jag ca 8 månader innan jag träffade barnen. Sedan så har jag mer sett min roll som en extra vuxen och inte dragit nåt om uppfostran. Visst höll jag ibland på att bli galen på syskonbråk och allt vad det nu var, men att lösa det lämnade jag till pappan.
Ekonomiskt så såg jag det som att vi var en familj, så ingen speciell uppdelning pga att han hade två barn.
Jag och bonusbarnen har en god relation idag även efter skilsmässan. Men jag skulle aldrig förvänta mig att de skulle hjälpa mig när jag blir äldre, vare sig jag och deras pappa fortfarande vore gifta eller nu. Däremot är jag rätt säker på att de absolut skulle ställa upp om jag bad dem om något.
Hans ex hade jag inte problem med, det var hans ex inte mitt. Det var inte alltid jag höll med om saker hon gjorde/sa. Men i slutändan så var det deras sak att lösa.
Jag tycker om mina bonusbarn och barnbarn mycket och alltid kommer finnas för dem om de vill och behöver. Efter 26 år så skapar man band och minnen och jag ser dem fortfarande som min famij, de är syskon till mina barn.
Men jag är helt klar med bonusfamiljlivet, inget jag vill börja om med någon ny.
5 gillningar
Finns säkert förhållanden som ser ut som det som beskrivs i artikeln, tycker mig ha hört om det förr. Men det är något som jag vill undvika själv. Skrev i min profil när jag dejtade att jag ville inte träffa någon som skulle ta på sig en mammaroll till mina barn, inte heller ville jag ha samboskap. Delvis pga att jag vet att även om man inte hade det i åtanke så hade ens partner glidit in i en mamma-liknande roll om man bott ihop. Och nu har jag haft ett särboskap i bra tag nu, och det funkar bra. Vet egentligen inte varför jag ville ha det så här, men skulle tro att det handlar om en känsla om att jag vill vara en fullduglig förälder i mig själv. Jag känner att det liksom finns en syn i samhället på att en pappa är per automatik en sämre förälder. Att vi behöver egentligen en kvinna som ser till att allt blir rätt. Det är väl därför vi män får beröm för att klara av det mest grundläggande i ett hushåll, sånt som som ingen kvinna skulle berömmas för. Förnedrande låga förväntningar, typ.
2 gillningar
Jag har inte läst hela avhandlingen än men blev glad när jag fann den. Jag är väldigt noga med att inte hamna i en situation där jag ska stå för presentinköp och ordna kalas osv för min sambos barn. Detta för att jag vet hur lätt det är att man sen står där med hela ansvaret för familjeprojektet. Dock gnager ett ständigt dåligt samvete i mig och jag börjar bli trött på att hela tiden behöva sätta gränser (nej jag tvättar inte min sambos 22-åriga sons kläder när han kommer hem med dem etc…). Jag jämför mig med min sambos ex som också lever i en ny familj och som tycks stå och laga mat till alla barns olika studenter, fixar fester osv. Jag tror att det är mer komplext att leva i en bonusfamilj för en kvinna än för en man (finns såklart undantag). Det är sååå mkt mer oskrivna krav på vad en kvinna ska ge till sin familj än vad en man ska ge…. Vi har en lång väg kvar i vårt sk jämställda land.
Jag blir hela tiden jämförd med mina bonusbarns mamma när det gäller vilken mat jag lagar osv Mina barn har inte en tanke på att jämföra sin bonuspappa med sin biologiska pappa. Bonuspappan är ”roligt och snäll”… check på den det räcker för att duga. Nej, som bonusmamma ska man vara ”mamma” i familjen och visa att man tar hand om barnen, tvätta och vika tvätt (för jag kan ju inte bara ta hand om mina barns tvätt), ha koll på när aktiviteter börjar och slutar eftersom ”deras riktiga mamma ju har koll på det”. Visst, jag väljer ofta att inte göra dom där sakerna som jag vet hade hjälp till att få en ”riktig familjekänsla”, men det leder ju då också till att bonusbarnen inte tyr sig till mig.
Det är så galet komplicerat att leva i en bonusfamilj och jag är glad att det börjar skrivas om det på ett professionellt sätt. Man behöver vara extremt mogen, trygg och stark i sig själv för att klara av att handskas med alla svåra relationer som uppkommer i en bonusfamilj.
2 gillningar
Precis min känsla, även om jag inte har någon personlig erfarenhet alls varken som barn själv eller som vuxen. Men det är uppriktigt den absolut minst önskvärda familjekonstellation/situation som jag öht kan tänka mig.
1 gillning
Skönt att du har den insikten och därför, förhoppningsvis, slipper leva i den konstellationen. Jag var naiv nog och gav mig in i bonusfamilj nr två med tron att det skulle funka den här gången. För den här gången älskar jag uppriktigt alla bonusbarn och min sambo…. Men det har kommit in andra delar i relationen som jag inte var beredd på.
2 gillningar
Lite synd att så många här inte ”tror” på artikeln. Det är ju inte så att man väljer att tro på forskning, tror gör man i kyrkan. Artikeln beskriver resultatet av en stor studie som genomförts och resultatet visar ju trist på hur könsrollerna sitter hårt i ryggraden på många.
Sedan är det glädjande att flera här på forumet lyckats undvika fällan som bonusmamma 
Power till er!
Själv har jag haft förmånen att slippa dessa bonuskonstellationer. Jag vet faktiskt inte om jag skulle orkat med det heller.
3 gillningar
Jag vet skillnad på anekdotisk bevisföring och vetenskap och tror på avhandlingen. Min kommentar var från egna erfarenheter. Man får komma ihåg att det är olika förutsättningar i varje konstellation och att det inte är samma för alla. Själv skulle jag aldrig frivilligt gå in i en ny bonusfamilj. När jag gjorde det fanns bara X enda barn och jag hade inga. Hans dotter behövde inte förhålla sig till andra barn hon inte är släkt med. När vi sen fick ett barn var bonusen lyckligast och sa att ”nu blir vi en riktig familj”. Det är ju helt annorlunda om två personer som redan har barn på varsitt håll flyttar ihop.
4 gillningar
@November Jag menade precis som @Ullebulle att jag skrev utifrån mina erfarenheter 
Det är en sorglig bild som förmedlas och därför är jag glad över att ha fina erfarenheter av att vara bonusmamma. Mina barn har en superfin bonusmamma och är så tacksam över att mina barns bild över bonusföräldrar är positiv. Men ja, det är ett komplext föräldraskap att vara bonusförälder.
3 gillningar
Den stora studien visade sig bestå av 19 intervjuade som rekryterats bl.a. på Facebook.
Att tro på vetenskap är lite tveeggat mtp hur mycket vetenskap som inte håller måttet.
“Hanna Samzelius har intervjuat tio döttrar som vuxit upp med en bonusmamma och nio kvinnor som träffat en partner med barn. Det är inte döttrar och bonusmammor i samma familj. Kvinnorna är i dag mellan 29-46 år respektive 45-76 år.”
Dessutom är ju viss erfarenhet gammal vid det här laget.