Kära du, ta fasta på detta! Du är en fantastisk person, det är sanningen. Att dina tankar och känslor säger dig något annat just nu ändrar inte på det.
1 gillning
Förstår precis vad du menar. Hur kan man bara ge upp en relation så där lätt? Kan man sluta älska en person från en dag till en annan, eller har man kanske aldrig älskat personen i fråga på riktigt när man gör på det viset? Dessa frågor ställer jag mig iaf? Från framtidsplaner med gemensamt hus och giftemål ena sekunden till ”tack och hej, det känns inte riktigt bra” nästa. För mig är alla nära relationer, såväl kompisrelationer som kärleksrelationer, viktiga och blir det en liten fnurra på tråden så får man väl i första hand försöka lösa den och tom kämpa för att det ska bli bra igen. Jag kan verkligen inte förstå mig på människor som drar, bara så där. Kan det handla om någon slags rädsla från deras sida…
1 gillning
Det tar inte slut
Nu meddelar exmannen att han och sopan han bedrog mig med har köpt en tomt 6,5 mil bort och ska bygga hus och flytta om ett år.
Och vi måste ”således prata om hur vi ska lägga upp det för barnen på bästa vis”.
Det räcker nu.
Är så trött på hur alla hans egoistiska beslut påverkar mina barns och mitt liv.
Orkar inte mer nu 
…
Barnen är skrivna hos mig men hur ska det bli.
Så rädd för allt och känner mig så himla ensam…och den som stod vid min sida är också borta och dom som bedrar och sviker valsar bara lyckligt vidare.
2 gillningar
Låt barnen vara skrivna hos dig i fortsättningen också!
Ja…
Alldeles för mycket rädsla och oro i kroppen just nu.
Får inte bukt på den och nu kom detta också.
2 gillningar
Usch, lider med dig! Trista besked just när beredskapen är som sämst. Ex-mannen måste rimligen kalkylera med att se barnen mera sällan framöver. Har verkligen svårt att förstå sådana val.
1 gillning
Usch vad jobbigt för dig. Livet är inte alltid rättvist (vilket vi alla härinne nog kan vittna om). Du kommer ta dig igenom detta också så även om det känns tungt nu. Kram
Dessa morgnar med ångest.
4 månader har gått.
Drömt om honom så mycket i natt och verkligen känt hans armar runt mig. Vaknade av att jag pratade med honom och det var så otroligt verkligt för mig.
Det gör så ont.
Han dog och försvann…
Skrämmer mig så otroligt denna saknad och sorg. Hålet i själen där jag inte lyckas alstra någon annan känsla eller perspektiv än bara just detta. Sorg och känslan av hur lite jag räckte…igen och hur någon annan nu ska få bli lycklig med denne fina mannen vid sin sida.
Undrar just varför ”lyckans tomtar små” aldrig vid min sida vill fortsätta gå.
Usch, dessa drömmar! De plågade mig också så länge efter uppbrottet och det rev upp alla sår igen.
Men en vacker dag släpper det, men det tar sin tid. Drömde om exet igår natt igen, men då kändes det bara malplacerat. Ingen sorg fanns kvar.
Men vägen dit är lång och tung 
1 gillning
Jag hade lång tid drömmar (mardrömmar) varje natt där han var med, eller där det på något sätt handlade om skilsmässan.
Nu, drömmer ibland och då är det oftast kopplat till om det varit någon händelse av något slag som hör ihop med honom eller skilsmässan. Då besrbetar jag i sömnen.
Jag drömmer så intensivt, ser honom, hör honom, känner honom, doftar honom. Jag är så sjukt trött dessa morgnar så jag egentligen bara borde få sova dagen lång.
Känner mig så himla bitter.
Bitter på mig själv
Bitter på hur saker blir och att det hela tiden skiter sig.
Nu i dessa tider när man verkligen borde måna om varandra, vara rädd om det man har.
4 månader har gått nu och det känns som jag bara går runt i ett töcken. Ett töcken av enorm sorg och oförståelse. Än en gång var man väldigt trivial i någon annans liv på ett sätt som är så svår för mig att ta in. Och inget var dåligt, plötsligt såg han ingen framtid om han ens någonsin gjort det. Förmodligen har det varit ett långt härochnu…
Min yngste son frågade efter honom igen och om vi kan åka dit ”när Corona är över”.
Jag fick bara fram ”nej det kan vi inte” och då säger min pojke. ”Nej just det, x vill inte vara med oss mer”.
Så kom gråten igen, ilskan, frustrationen och all maktlöshet.
Idag är jag bitter och så himla trött på mig själv att jag inte räcker och lyckas hålla ihop det.
2 gillningar
Det är inte inte inte ditt fel att du inte lyckades hålla ihop det!
Jag vet att det kan kännas så, men ingenstans har jag kunnat läsa att du gjorde några misstag som på något sätt skulle ha lett fram till den här utgången.
Det här är hans val. Och enbart hans val. Vi kan inte alltid förstå andra människors ageranden och beslut, men vi kan heller inte alltid ta ansvar över dem. (Vilket är något jag själv måste jobba på)
3 gillningar
Dessa enorma sorger som drabbar.
Maktlösheten och acceptansen.
Förstår bara inte hur han kan välja det här och att jag verkligen trodde att min plats i hans liv var så självklar. Känner mig så himla liten.
Att ha blivit bortvald igen. Två ggr inom loppet av 4,5 år. Det tar mig så hårt och jag är så ledsen på mig själv och inser att det enda sättet att skydda mig själv är att leva ett liv i ensamhet. Just nu spelar det ingen roll.
Aldrig igen att jag utsätter mig för detta. Oavsett skulle jag inte förmå att låta någon komma nära.
Ribban för vad jag vill ha är så oerhört högt satt och mitt hjärta har han kvar. Även om han inte ville ha det mer.
Jag har gått igenom detta helvete två ggr, men med samma man… Vi bodde två år isär förra gången, han hade en rik kvinna, reste som en tok,hon köpte stor båt till honom m.m Sedan kom han hem tillbaka. Och nu for han igen 11 år senare. Denna gång kommer han inte tillbaka men samma helvete skall man igenom igen… Aldrig mer, säger jag också. Har det bra för mig själv. Vill inte gå igenom detta någonsin mera.
Jag förstår verkligen hur du känner dig
Vi är nog många här som känner igen oss I den beskrivningen, och det är nog omöjligt att inte få ett tapp i självförtroendet efter uppbrott. Jag har själv rannsakat mig till förbannelse och försökt förstå varför det händer mig igen och igen. Utan att hitta något rimligt svar.
För guds skull, håll kvar detta! Inte för att i all evighet sörja honom, men för att se till att du framöver verkligen ställer hårda krav. För du är en kärleksfull och lojal kvinna, och det ska du inte slösa på vem som helst!
1 gillning
Jag tänker också mycket på det här med att bli bortvald/lämnad just nu och att det i sig gör så fruktansvärt ont. För min del är det som att varenda gammalt litet sår i själen har öppnats upp och nu blöder för fullt. För vissa av oss är det helt enkelt svårare att bli lämnade än för andra.
2 gillningar
Precis så…precis så.
Kram
Det är detta jag är så rädd för. Att sorgen kring honom kommer följa med mig mycket mycket länge.
Kommer inte kunna eller vilja ge någon den lojaliteten igen och han ville inte ha den kvar.
Vid kontakten han tog med mig refererade han till mig som sin ”vän”.
Tänk att det är det jag var…
Tiden går…känner mig som en fågelholk fullständigt över hur saker blev fortfarande.
Den senaste veckan känner jag så enormt mycket självförakt över att jag än en gång blivit lämnad. Har så himla svårt för att värja mig ifrån tankarna att jag inte är den man håller kvar…igen.
Vad ska man göra med sig själv.
4 gillningar
Jag har också många gånger känt så, både efter mina relationer och min barndom. Jag har ofta undrat över vad det är med mig som gör att jag lever med denna förbannelse. Det är alltså tankar jag också brottas med till och från, och innerst inne tvivlar jag på om jag någonsin kan få till en stabil och trygg relation till någon person. Men å andra sidan brukar jag också lite mer nyktert tänka att jag faktiskt inte har haft huvudansvaret över att mina tidigare relationer gått i kras, och jag tror därför inte att jag egentligen lider av bristan de relationsförmåga. Däremot har jag inte lyckats träffa dem som har haft samma förmåga.