Vad är det med denna ångest om morgnarna?
Öppnar ögonen och sorgen och saknaden slår fortfarande till med enorm kraft.
Att han svek mig, så lätt lämnade det som var.
Det gör så ont.
God morgon forumvänner
1 gillning
Morgonångest är väldigt plågsam! Det är ju ofta en del av en depression och/eller ett trauma, som det du går igenom.
Här en länk till ett avsnitt om att hantera känslomässig smärta, som hjälpt mig i svåra stunder. Kram!
2 gillningar
Så trött jag är på att må så vidrigt dåligt.
Unnade mig ansiktsbehandling igår.
Massage idag.
Efter massagen vällde ångesten bara fullkomligt över mig över hur livet blev…
Känner mig så himla ensam, övergiven.
Sorgen över att han är borta är fortsatt enorm men den värsta sorgen handlar om den jag blivit av detta.
Kampen att kunna lita på någon igen var stor efter skilsmässan och att jag vågade göra det igen var så stort för mig. Jag var så stolt och tacksam för att jag själv kommit så långt och tryggheten han skapade i mig.
Nu är jag bara så ledsen på mig själv för att jag inte kommer att kunna göra om det.
Vem tusan skulle kämpa för mig på det sättet igen?
En avdankad 42 åring.
Känner mig som en bil som haft för många ägare med flera märkliga krockskador så det känns inte som någon skulle investera i den.
3 gillningar
Igenkänning och förståelse! Och samtidigt vill jag påminna dig om allt det där bara är känslor, inga sanningar. Bra att du unnar dig själv behagliga saker. Låt känslorna flöda och sen fortsätter du bara framåt, en dag i taget. Kram!
5 gillningar
Tack @Honungspaj…
Det är ju det där med att komma framåt.
Vet knappt vad framåt är 
. Det är så konstigt att mina grundpelare blev så otroligt ruckade på denna gången. Det borde varit mindre illa nu. Vi bodde ju inte ens ihop, inget direkt som håller oss samman och ändå faller jag så oerhört i detta.
Kram
1 gillning
Det är jobbigt nog att bli dumpad…och att dessutom känna sig helt oförstående hur en kan bli helt golvad efteråt…det blir dubbelt upp.
Ska vi sedan lägga till att en grämer sig och gräver i hur i hela friden en kunde missförstå så kapitalt…och hur en kunde missbedöma…ja, då är det inte konstigt att det känns som att en står och stampar.
2 gillningar
Nej det känns som alla grundpelare har blivit så himla ruckade på i detta.
Andra gången efter ett söndrat äktenskap så är man mer eftertänksam och bör göra mer genomtänkta val. Medvetna sådana. Det har jag verkligen gjort vad det gäller honom och oss.
Nu förstår jag att han och jag de senaste 2,5 året har varit i helt olika relationer.
Han i ett här och nu och jag i en mycket stark tro att han var min livspartner och att vi såg varandra i en långsiktig framtid tillsammans.
Att vi hade en gemensam plan och önskan att på sikt närma oss varandra, oavsett avståndet.
Aldrig hade jag kunnat tro att hans känslor för mig och oss var så grunda och lätta att ta bort.
Det går så fullständig stick i stäv med hur han varit och agerat i detta.
Kära du, ta fasta på detta! Du är en fantastisk person, det är sanningen. Att dina tankar och känslor säger dig något annat just nu ändrar inte på det.
1 gillning
Förstår precis vad du menar. Hur kan man bara ge upp en relation så där lätt? Kan man sluta älska en person från en dag till en annan, eller har man kanske aldrig älskat personen i fråga på riktigt när man gör på det viset? Dessa frågor ställer jag mig iaf? Från framtidsplaner med gemensamt hus och giftemål ena sekunden till ”tack och hej, det känns inte riktigt bra” nästa. För mig är alla nära relationer, såväl kompisrelationer som kärleksrelationer, viktiga och blir det en liten fnurra på tråden så får man väl i första hand försöka lösa den och tom kämpa för att det ska bli bra igen. Jag kan verkligen inte förstå mig på människor som drar, bara så där. Kan det handla om någon slags rädsla från deras sida…
1 gillning
Det tar inte slut
Nu meddelar exmannen att han och sopan han bedrog mig med har köpt en tomt 6,5 mil bort och ska bygga hus och flytta om ett år.
Och vi måste ”således prata om hur vi ska lägga upp det för barnen på bästa vis”.
Det räcker nu.
Är så trött på hur alla hans egoistiska beslut påverkar mina barns och mitt liv.
Orkar inte mer nu …
Barnen är skrivna hos mig men hur ska det bli.
Så rädd för allt och känner mig så himla ensam…och den som stod vid min sida är också borta och dom som bedrar och sviker valsar bara lyckligt vidare.
2 gillningar
Låt barnen vara skrivna hos dig i fortsättningen också!
Ja…
Alldeles för mycket rädsla och oro i kroppen just nu.
Får inte bukt på den och nu kom detta också.
2 gillningar
Usch, lider med dig! Trista besked just när beredskapen är som sämst. Ex-mannen måste rimligen kalkylera med att se barnen mera sällan framöver. Har verkligen svårt att förstå sådana val.
1 gillning
Usch vad jobbigt för dig. Livet är inte alltid rättvist (vilket vi alla härinne nog kan vittna om). Du kommer ta dig igenom detta också så även om det känns tungt nu. Kram
Dessa morgnar med ångest.
4 månader har gått.
Drömt om honom så mycket i natt och verkligen känt hans armar runt mig. Vaknade av att jag pratade med honom och det var så otroligt verkligt för mig.
Det gör så ont.
Han dog och försvann…
Skrämmer mig så otroligt denna saknad och sorg. Hålet i själen där jag inte lyckas alstra någon annan känsla eller perspektiv än bara just detta. Sorg och känslan av hur lite jag räckte…igen och hur någon annan nu ska få bli lycklig med denne fina mannen vid sin sida.
Undrar just varför ”lyckans tomtar små” aldrig vid min sida vill fortsätta gå.
Usch, dessa drömmar! De plågade mig också så länge efter uppbrottet och det rev upp alla sår igen.
Men en vacker dag släpper det, men det tar sin tid. Drömde om exet igår natt igen, men då kändes det bara malplacerat. Ingen sorg fanns kvar.
Men vägen dit är lång och tung 
1 gillning
Jag hade lång tid drömmar (mardrömmar) varje natt där han var med, eller där det på något sätt handlade om skilsmässan.
Nu, drömmer ibland och då är det oftast kopplat till om det varit någon händelse av något slag som hör ihop med honom eller skilsmässan. Då besrbetar jag i sömnen.
Jag drömmer så intensivt, ser honom, hör honom, känner honom, doftar honom. Jag är så sjukt trött dessa morgnar så jag egentligen bara borde få sova dagen lång.
Känner mig så himla bitter.
Bitter på mig själv
Bitter på hur saker blir och att det hela tiden skiter sig.
Nu i dessa tider när man verkligen borde måna om varandra, vara rädd om det man har.
4 månader har gått nu och det känns som jag bara går runt i ett töcken. Ett töcken av enorm sorg och oförståelse. Än en gång var man väldigt trivial i någon annans liv på ett sätt som är så svår för mig att ta in. Och inget var dåligt, plötsligt såg han ingen framtid om han ens någonsin gjort det. Förmodligen har det varit ett långt härochnu…
Min yngste son frågade efter honom igen och om vi kan åka dit ”när Corona är över”.
Jag fick bara fram ”nej det kan vi inte” och då säger min pojke. ”Nej just det, x vill inte vara med oss mer”.
Så kom gråten igen, ilskan, frustrationen och all maktlöshet.
Idag är jag bitter och så himla trött på mig själv att jag inte räcker och lyckas hålla ihop det.
2 gillningar
Det är inte inte inte ditt fel att du inte lyckades hålla ihop det!
Jag vet att det kan kännas så, men ingenstans har jag kunnat läsa att du gjorde några misstag som på något sätt skulle ha lett fram till den här utgången.
Det här är hans val. Och enbart hans val. Vi kan inte alltid förstå andra människors ageranden och beslut, men vi kan heller inte alltid ta ansvar över dem. (Vilket är något jag själv måste jobba på)
3 gillningar
Dessa enorma sorger som drabbar.
Maktlösheten och acceptansen.
Förstår bara inte hur han kan välja det här och att jag verkligen trodde att min plats i hans liv var så självklar. Känner mig så himla liten.
Att ha blivit bortvald igen. Två ggr inom loppet av 4,5 år. Det tar mig så hårt och jag är så ledsen på mig själv och inser att det enda sättet att skydda mig själv är att leva ett liv i ensamhet. Just nu spelar det ingen roll.
Aldrig igen att jag utsätter mig för detta. Oavsett skulle jag inte förmå att låta någon komma nära.
Ribban för vad jag vill ha är så oerhört högt satt och mitt hjärta har han kvar. Även om han inte ville ha det mer.