Jag gifte mig första gången ganska ung. Vi hade det ok. Jag var nöjd och livet rullade på med hus och hund. Plötsligt började han förändras. Ville vara mycket med kompisar. Gick på krogen mitt i veckan, träffade nya kompisar osv. När han så ville ha skilsmässa blev det förstås en livskris med allt som tillhör. Efter att ha bott själv i två månader träffade jag en man som jag hade så mycket gemensamt med. Vi förlovade oss väldigt snart, flyttade ihop och gifte oss efter ett år. Vi har haft många gemensamma intressen och gjort mycket tillsammans. Efter några år avtog förälskelsen och förhållandet blev mer vardagligt. Han tog upp några gånger att han ville ha mer uppmärksamhet och ömhet. Jag är inte riktigt sån. Jag behöver inte hålla handen i soffan och få uppskattning för allt och har kanske därför lite svårt att ge det till andra. Jag försökte verkligen och i perioder hade vi det toppen. Men så märktes det ibland att han inte var nöjd. Vi samtalade igen och jag lovade att försöka mer. Så kom jag på honom med att vara otrogen. Ju mer jag nystade och efterforskade, ju mer kom fram. Han har nog träffat andra hela tiden vi varit tillsammans. Han har ett stort sex- och bekräftelsebehov. Vi hade en riktig kris, jag var så klart förtvivlad, men vi fortsatte ändå tillsammans. Efter detta har jag varit väldigt misstänksam och anpassat mycket av livet för att göra honom till lags och samtidigt känt att han vill ändra på mig, vilket jag inte tycker är ok. Förra hösten träffade vi en familjeterapeut och diskuterade igenom vår situation. Vi kom fram till att vi har så mycket som är bra att det var värt att satsa på. Tiden efter samtalen var mycket bättre än på länge, men snart var vi inne i samma mönster igen. Jag misstänksam och kände att jag hade svårt att verkligen tycka om och uppskatta honom. Några gånger har vi lite smått pratat om skilsmässa, men gjort ett nytt försök för att vi verkligen vill vara tillsammans. För några månader sedan ärvde han en gård, något som vi länge väntat på. Båda älskar att bo på landet och gillar djur och natur. Vi är jägare och är mycket ute. Innan jul började vi på renoveringen. Det är ett stort projekt. Hela huset ska totalrenoveras och tillsammans har vi beställt kök, kakel, tapeter osv osv. Vi har hantverkare till hjälp, men gör mycket själva. Min make är där varje dag efter jobbet och jag har stått för servicen där vi bor. Sista månaden har han varit mycket trött och inte tagit initiativ till beröring överhuvudtaget, vilket inte är honom likt. Jag har medvetet låtit honom vara och försökt uppmuntra, men inte pressa honom. I fredags berättade han att kaklet kommit, jag visste inte ens att det var beställt. Grubblade hela natten och var tvungen att fråga honom på morgonen vad som inte stod rätt till. Han vill skiljas! Han känner att det inte är någon idé längre eftersom han inte tror att jag har några känslor för honom och han är trött på att inte må bra och inte få så mycket samliv som han behöver. Jag förstår honom delvis, jag har ju själv bidragit till och inte försökt tillräckligt mycket, men trodde verkligen på en nystart. Det här har ju varit vår dröm så länge. Nu är det så jobbigt när han åker iväg till hans hus och jobbar som jag inte har tillgång till längre. Fick plötsligt försöka att inte drömma om hönsen och hundgården som vi skulle bygga tillsammans. Vi är inte på något sätt osams. Vi kommer att bo tillsammans ett par månader till och han förstår när jag bryter ihop och försöker att stötta. Just nu är jag så arg på mig själv. Varför har jag inte tagit det han pratat om på allvar? Nu är jag livrädd för att bli ensam. Till att börja med kommer hundarna att få vara kvar hos mig, men de är hans och så småningom ska de till gården. Jag blir kvar i ett hus som vi hyr. Det är väldigt medfaret och jag var så glad att vi snart skulle slippa det. Jag är så jäkla rädd för att bli ensam. Jag har ingen nära vän, har många bekanta men ingen att anförtro mig åt. Jag har ingen familj mer än min gamla mamma som kommer bli jätteledsen när jag berättar. Fy tusan så det kan bli. Jag vet att jag inte är ensam, tack för att jag fick skriva av mig.
Hans stora sex- och bekräftelsebehov, var det något han någonsin gick till botten med? Du misstänker att han varit otrogen under hela relationen - även i början under “smekmånads-tiden”? Varför var han det isåfall? Vadan detta behov som gör honom oförmögen att ge sig hän och skapa en djup och meningsfull relation med den han älskar? Blev han bekräftad och älskad som barn? Eller kritiserad och känslomässigt svulten?
Tråkig situation du hamnat i.
Är det helt kört, eller kan ni ta hjälp av familjeterapi igen?
Om han inte har någon ny affär finns kanske möjligheten?
Däremot ska du inte gå emot dig själv och dina känslor.
Vissa är inte värda att kämpa för, det kan endast du själv avgöra om din partner.
Nu riktar jag inte in mig på ditt ex, utan mer på dig själv, och det är enbart för att det hjälper bättre på sikt oavsett hur dina relationer ser ut.
Om det är så att du själv känner att du är för reserverad eller vad man ska kalla det, så kan du för din egen skull arbeta lite med dig själv.
Om du däremot är nöjd med dig själv behöver du det så klart inte, men du uttrycker att du har svårt att ge uppmärksamhet och ömhet.
Detta behöver inte ha med din nuvarande situation att göra, utan är något du i så fall ska göra endast för din egen skull, för att må bättre, och slippa diskrepans mellan hur du ser dig själv och hur andra ser dig.
Du kan ju vara en fantastiskt varm och kärleksfull person, men om du inte har verktyg för att visa det kan du framstå som motsatsen.
Vi är alla olika och söker olika saker hos en partner. Ibland matchar man inte, och ibland behöver man arbeta med sig själv för att matcha med andra.
Min erfarenhet är att det inte alls behöver vara bådas fel när något går åt skogen, och det kan mycket väl vara din partners fel. Någonstans anar jag ändå att du lägger en del skuld på dig själv, och kanske vill förändra något.
Jag förstår så klart att ni pratat med varandra, men du kanske kan försöka genom att öppna upp ditt innersta och visa dina svagheter. Något du mycket väl redan kan ha gjort, men vissa personlighetstyper har svårt för att verkligen öppna sig, vilket behövs i sådana här situationer.
Du skriver om din rädsla för ensamhet, vad din mamma ska säga mm.
Det är känslor vi alla står inför i en situation som din, men försök på olika sätt bryta det, så detta inte lamslår dig.
Jag själv började aktivt uppsöka bekanta, skriva av mig, göra nya saker/hamna i nya situationer, för det fick mig att växa som människa och fick mig att inse att jag har vänner, jag har ett stort egenvärde och massor av möjligheter, trots det svarta som inträffat.
Lycka till!
Han har aldrig känt sig älskad av föräldrarna och gör fortfarande inte. Det har varit ett känslokall hem, säkert därav han har sådant bekräftelsebehov. När vi pratat om vår relation när något inte varit bra, har han hela tiden sagt att jag borde ta hjälp. Har jag föreslagit att även han behöver, har det bara slagits bort. Ju mer jag tänker på det, ju mer inser jag att han har styrt mig väldigt mycket och jag har ändrat mig för att passa in. Vi bor fortfarande ihop och jag är livrädd för att bli ensam, men samtidigt känner jag att jag då kan pusta ut och göra precis som jag vill! Tack för att du svarade.
Låter som om han lägger mycket på andra och mest på dig såklart, den han har närmast. Låter också som om han projicerar mycket på dej. Jag tror att människor som inte kan hantera eller uttrycka känslor letar efter människor som kan ta det ansvaret åt dem. Det blir någon annan som ska fixa och hjälpa dem, själva har de inte förmågan, egentligen kan ingen annan än han själv hjälpa honom. Otroheten är ett flyktbeteende. En distraktion.
Detta beteende skadar den andra, man tar ett stort ansvar. Man bär upp sig själv plus den andra, man tänker och känner för båda. Sen blir man bedragen som tack.
Lite klassiskt också att det är dig han jobbar på att förändra. Säkerligen mycket lättare för honom att se vad han tycker att andra borde ändra på än att han själv skulle börja ifrågasätta sitt eget beteende och hur det har uppstått och var det kommer ifrån.
Ta inte på dig denna skuld.
Helt ärligt tror jag inte det hade hjälpt vad du än hade gjort så som sagt, detta händer inte pga dig eller ditt beteende.
Konstigt nog fixar man ju sådana här livskriser trots att man inte tror det… Forumet här kan ge tips och stöd.
Den här gången är det helt kört. Han vill bara bort härifrån så snabbt som möjligt. Nu är jag inne i fasen att jag är arg på honom. Det är inte bara mitt fel, han har också stor skuld. Igår sa jag till honom att han aldrig kommer att sluta att söka spänning och bekräftelse. Han bor på datingsidor. Han blev jättearg och sa att jag inte hade att göra med det längre. Kan så vara, men han skulle verkligen behöva hjälp med sina beteenden. Han kan vara så elak och empatilös när han vill, likväl som han kan vara gullig och älskvärd.