Är varannan helg en godtagbar lösning?

Barn
1

Jag funderar mycket på hur vi ska dela barnen i framtiden mellan oss.

Mitt X vill flytta. Jag vill inte flytta efter henne eftersom jag ej sku trivas i en storstad mm.
Det innebär 30-45 min till förskola/skola, 30-45 min hem igen beroende på köer. Därtill 10 min på förskola/ skola.

Att pendla detta varje dag för att söka barnen är nog ej hållbart. Det betyder att vecka-vecka ej fungerar för oss. Hon har föreslagit att jag har två helger på rad, hon en helg pluss varje vardag.

Jag vill dock även få tid att utveckla mig själv och att ha barnen varannan helg, så är mer passligt för mig i det fallet. Om jag vägrar så får jag ta allt ansvar för vardagarna och barnen bor här i huvudsak. Då får jag ge upp allt jag har på mina vardagskvällar inbokat. Vilket inte heller är fullt hållbart.

Bästa hade varit om hon ej flyttar, men hon prioriterar det före barnens bästa har jag kommit fram till och förstår även henne här till viss del. Hon saknar nära vänner, vill ej se mina vänner, släkt osv. Det är säkert också en orsak till varför hon nu vill “starta om”. Hon byggde aldrig upp ett kontaktnät och trivdes inte här.

Jag försöker fundera ut om jag på något vis ändå kunde ha de 1-2 dagar mitt i veckan för att få lite vardag med dem. De blir mycket tidiga morgnar och mycket bilåkande. Är inte heller säker på att X ställer upp här, så det är jag som får köra båda vägarna då och ska få de ihoptajmat med kommande jobb.

Hur hade ni gjort här? Hade ni accepterat vrannan helg?
Hinner då barnen få se sin pappa tillräckligt?

Redan nu tycker jag att min baby-son utvecklats otroligt mellan varje besök. Ser han kanske 1-2 ggr / vecka som snabbast när jag besöker X för att hämta dotter eller köra henne på gymnastiken. Varannan eller tredje helg tar jag han övernatt till mig eller mina föräldrar.

Jag hatar detta och hade aldrig trott att jag sku behöva leva med en splittrad familj.
Skilja sig, de gör andra. Men måste nu försöka inse att detta är ingen mardröm utean verkligeheten nu och där hitta en lösning som fungerar innan hon flyttar. Vi säljer huset nu och när de är sålt flyttar hon ut.

2

Knivigt. Det kategoriska svaret är ju barnens bästa och därefter får föräldrar vackert anpassa sig. Om barnen har sin vardag där ni bor nu men hon vill flytta ja då är det ju HON som får anpassa sig, hon som får köra alla milen. Eller, att du får ge upp tanken på självutveckling under vardagarna tills vidare.
Om du nu ändå inte kan överväga flytt också? Ni är ju fortfarande en familj även som skilda. Som föräldrar behövs ni lika mycket båda två. Intala dig aldrig något annat.

Tänk noga efter vad du vill och säg inte ja till något för snabbt utifrån att hennes frustration och ev tårar påverkar dig känslomässigt. Detta handlar om din relation till dina barn. Du som pappa. Berättelsen som de kommer ha om dig.

Så vad vill du att den ska vara?

3 gillningar
3

Aldrig i livet att jag hade accepterat enbart varannan helg. Det är 2 dagar av 14, knappa 15% av deras uppväxt.

Tycker du själv att det skulle räcka för dig att du har dina barn så lite, att vara helgpappa… du kommer ju isf aldrig att få något vardagsliv med dem och kvantitetstid är allt i synnerhet när de är så små som bebis och ett relativt stort antal år framöver?

Men passar det er båda bäst så blir ju barnen i princip helt stationära på ett ställe hos henne och slipper byta… men nog blir det på bekostnad av din relation med dem.

2 gillningar
4

Absolut inte. Jag hade sagt nej till exet och satt barnens bästa före hennes. Låtit barnen gå kvar på samma förskola/skola och haft barnen 50/50.

2 gillningar
5

Aldrig gått med på.
Målsättningen bör vara 50/50 på barnen.

Anser att barnen alltid går först vid en skilsmässa. Och även innan såklart.

Är det ditt X som flyttar och om jag varit i liknande situation hade jag bett henne anpassa sig/köra sträckorna

Aktiviteter på kvällar/helger hade jag prioriterat bort. Sådant prioriterade jag i princip bort när jag blev pappa. Fokus 1 barnen och om en råkade kunna få ut tid för ngn aktivitet kvällar/helger så tur.

Anser även att när man separerar bör man i möjligaste mån bosätta sig så pass nära att barnen har ungefär lika långt till skola oavsett förälder och att de lätt kan ta sig emellan föräldrarna om de så önskar. Säger inte grannar nu, men iallafall så pass att ett barn i 10 års åldern kan cykla emellan iallafall

3 gillningar
6

Svår situation. Jag skulle inte heller gå med på varannan helg, det är väldigt lite tid tillsammans.

Om barnen i huvudsak skulle bo hos dig, har du ett nätverk runt dig som skulle kunna hjälpa? Jag har full förståelse för att man behöver få andrum och ha ett eget intresse en kväll i veckan. Kan du ordna barnvakt några timmar nu som då, eller kan mor - eller farföräldrar sköta ibland?

Sen får man inse att förälder är man på heltid och ibland måste man ge upp sina egna behov. I perioder åtminstone. Inget är för evigt när det gäller barn.

Du vet inte heller hur situationen ser ut om några månader eller år. Kanske du ändå flyttar, eller ditt ex flyttar tillbaka nära dig. Men tiden med barnen är kort så kort och den får du aldrig åter. I perioder kanske det blir en annan lösning på boendet med barnen. Men åtminstone tycker jag inte du ska ge dig så lätt, speciellt när barnen är små är det viktigt med anknytning och mycket tid tillsammans.

Om du ställer hårt mot hårt och inte ger upp varannan vecka, kommer hon faktiskt flytta ändå? Som sagt det är barnens bästa man bör se till, och det bästa är att att båda föräldrarna i deras liv både vardag och helg.

7

Tack för alla svar. Försöker svara på allt här samtidigt.

Detta är mycket knepigt. En del i mig vill även flytta långt bort och då sku jag absolut ej få se barnen oftare än varannan helg (möjlighet finns dock till delvis distansarbete). Jag har även sökt jobb längre bort och även gått långt i flera av de arbetsintervjuerna. Jag sku då göra lite nystart i livet och Ja, detta sku drabba barnen, men kanske ge mig ett bättre mående elller så känner jag nu bara att jag behöver en nystart och ett arbete.

Om mitt X ej får flytta så kommer hon ha svårt att bygga upp ett nytt liv och jag känner att jag vill ge henne den möjligheten, talat med experter och de sade att om hon mår bättre av en flytt då gynnar de även barnen på sikt.

Bor jag kvar, så har jag svårt att få jobb, samt att barnen tas då från mig. Här finns dock startup världen som ett alternativ och jag har mina leads även där. En trygghet jag har kvar i livet är barnen. Stöd kan jag få av min mor och far (börjar bli gammal) och eventuellt faster samt vänner om det riktigt kniper. Har jag jobb kan jag även betala och anlita en barnvakt.

Jag har sagt till X att jag måste se med jobb, var jag hittar ett nytt sådant och det får tyvärr styra mycket av mitt beslut nu. Jag vill samarbeta och jag vill göra det så att även hon får sin vilja fram så långt som möjligt.

Nu är baby-sonen så liten så för han blir de specialupplägg ännu i några år, men dottern funderar jag även om hon kunde bo hos mig, gå i skola här. Medan han får bo hos mamman.
Där är då frågan om man kan separera på barn på detta vis? De är snart 1 år och dottern fyller 6 år i höst.

För att förtydliga, de finns väl dessa tre möjligheter:

  1. Jag bor kvar här, har barnen varannan helg som X vill.
  2. Jag bor kvar här, dottern bor hos mig vardagar.
  3. Jag flyttar dit jag får jobb, gör en nystart och automatiskt måste då offra kontakten till barnen i alla falll i början.

Kommunikationen med X är vänlig, hon erbjuder mig att komma hem till henne och hälsa på samt att jag även får träffa barnen när jag vill. Så här finns inget gnabb. Hon har rentav sagt om jag flyttar längre, så då får jag sova över hos henne.

Samtidigt tror jag inte “hennes nya” (finns ingen idag) kommer att vara lika öppenhjärtligt och detta kommer att ändra mycket i framtiden om inte hon då väljer att sätta ner foten. Jag kommer att vara tydlig inför nästa kvinna att barnen går först och att X alltid kommer att finnas där till viss del i mitt liv som barnets mor.

8

" Ett officiellt avstånd finns inte, men om flytten kommer att innebära att barnet måste byta skola eller försvårar upprätthållandet av kontakten med den andra föräldern måste båda vårdnadshavare godkänna flytten."

Du kan helt enkelt motsäga dig att hon flyttar för det skulle innebära att det försvårar för er att få barnen 50/50. Och att ha barnen 50/50 har du rätt till!
Så hon får skärpa sig och se till att ni bor där ni bor nu så att barnen får lika tid med båda sina föräldrar!

2 gillningar
9

Hej! Att separera på syskon skulle jag till det yttersta undvika. Som någon skrev, ni är fortfarande en familj även om du och barnens mamma har gått isär. Att sätta barnens bästa i fokus gäller ju er båda som föräldrar och att ni ska bo så långt ifrån varandra och du träffa barnen så sällan som varannan låter inte som barnens bästa.
Det är inte en rättighet som ditt x har att kunna få de bästa förutsättningarna för att hon ska få det liv hon vill ha just nu, det är däremot hennes skyldighet att se till att barnen får likvärdig möjlighet att träffa både dig och henne. Detta innebär kompromisser från er båda.
Tiden med barnen går så fort, sen är de plötsligt stora. Jag skulle aldrig acceptera varannan helg för att mitt x vill flytta pga sina helt egna behov som inte har något att göra med era barns behov.
Kanske skulle ni gå till familjerådgivningen tillsammans och reda ut hur ni kompromissar er fram till en lösning som sätter barnens behov i fokus och i första rummet?
Kan vara skönt med en tredje part när man inte kan komma överrens…

1 gillning
10

Nu blir jag lite hård. Och jag vet att du mått fullständigt skit i allt detta och kan absolut förstå önskan för en nystart hos er båda.
Men, nu har ni barn och de går först.
Hon kanske inte kan flytta då. Trist. Så jobbigt för henne. Men vad fan? Det är ärligt talat skitsamma. Nu har hon barn med dig och det är viktigt att ni löser att ni bor nära varann. Så barnen får tillgång till båda föräldrar på ett jämlikt och fungerande sätt. Det är liksom prio 1.

Ovan gäller även dig. Och f.ö
Varför skulle inte din son behöva din närvaro i livet bara för att han är liten? Sånt 50-tals resonemang.

Alternativen du listar är inte skitbra i min mening, för de utgår bara från att ni ska få era egna respektive viljor igenom på enbart barnens bekostnad.

Den borde vara:

  1. Ni bor kvar på samma ort (denna eller en annan) och delar 50/50 föräldraskapet.
5 gillningar
11

Prio 1 barnen och ett rimligt fungerande föräldraskap och umgänge…

Möjligen blir även jag lite hård här, ja, jag har följt en del av dina tidigare trådar, och ja, jag förstår att du har det skittufft i denna separation, dels med ditt eget mående, ditt jobb, ditt framtida jobb…

Men likväl. Nä, jag tycker inte att vare sig du eller ditt ex ska landa i varannan-helg, direkt.

Jag tycker att ni skall försöka, mer (!), att jobba utifrån en 50/50-princip. Sen om, och, ni har en vänskaplig ton, och en välvilja mot varandra så kan den kanske ibland, beroende på hur en vecka kan komma att se ut… ruckas på…

Sen måste jag säga… tidiga morgnar, mycket bilåkande… så ser livet ut, för de allra flesta småbarnsföräldrar. Och, att åka 30-45min x 2 för att antingen ta sig till sina barns förskola/skola, och kanske vidare till ett jobb. Det är väl för många en högst reell och påtaglig verklighet…???

När mina barn var små, så bodde vi i ”storsta’n”. Vi bodde på ena sidan, och jag jobbade på andra sidan. Det var ett pussel att få ihop arbetstid, pendling, hämta/lämna, åka och handla, aktiviteter. Men det får man bara suga i sig som småbarnsförälder…

Alla har inte förmånen att bo och leva i något ”Bullerby-samhälle” där det tar 5-10min att promenera till sitt arbete och på vägen så kan man droppa av barnen på förskolan…

Nää, jag tycker att du och ditt ex ska ta en sväng till i Era diskussioner gällande barnen och Ert föräldraskap och umgänge.

Som sagt (@Soloigen) – inget är för evigt när det gäller barn, skola, aktiviteter. Men att ge upp en massa ”tid”… nää, det skulle iaf inte jag göra…

vänligen,

4 gillningar
12

Kanske det är bara jag, men jag fattar det som att du inte är intresserad av en 50/50-delning (varannan vecka). Du vill mest hälsa på och hjälpa till lite när du vill och kan. Varför har du inte barnen mycket mer nu. Du kanske också kommer flytta på grund av jobbet, eller hur?
Vem bestämmer vad som är bäst för barnen? Termen kommer alltid att vara relativ, mer som en tolkningsfråga.
ts måste ha lite mer intresse och engagemang för att ta hand om barnen. Annars, kan jag se väl varför hon vill flytta.

2 gillningar
13

Jag håller med övriga, jag ser inte heller att dina 3 förslag på lösningar är för barnens bästa. När man är stressad el i kris, tar vi inte de bästa besluten och ärligt talat tolkar jag ditt resonemang just på det viset, att du just nu pga av allt inte kan tänka klart.

Resonemanget att antigen ditt ex el du ska få en nystart, känns märkligt, vem tänker på barnen? Såsom @pappa73 skriver är inte Bullerby-livet en möjlighet får de allra flesta och inte heller den här ”hittar ett jobb eller mig själv i en annan stad”. Separationer är tuffa och just därför behöver det praktiska runt barnen fungera.

Det finns hur många lösningar som helst om ni utgår ifrån att bo kvar för att det praktiska ska funka och ha barnen varannan vecka. Tappa inte kontakten till dina barn pga att det är tufft nu och det är svårt att tänka klart!

2 gillningar
14

Tack igen för alla svar.
Uppskattar det och tar inte alls på näsan.

För att förtydliga. Vi har haft en 30-40/ 60-70% fördelning till idag. Med mitt mående sade jag till X att jag vill ej ha 50/50% ibörjan. Behövde även hitta mig själv.
Varierar veckovis. Här har vi ställt upp för varandra. Vi bor 3 km från varandra idag.

Det är ett upplägg jag kan tänka mig i framtiden också.
Vilket jag tror hade varit bäst för alla.

Dock har jag nu inför sommaren sagt att vi begränsar oss nu och går över till varannan helg när förskolan är stängd och jag kan ej lova att jag kan ha något barn då mitt i veckan. Jag kommer på ett eller annat vis behöva arbeta hela sommaren. Mitt X är mammaledig.

Det är även ett sätt för mig nu att redan nu testa, fungerar varannan helg för mig eller blir saknaden för stor från mig och från dotter.

Att hon flyttar och att jag har barnen så lite, så de ser inte de som avgör i de frågorna i familjerådgivningen här i staden som ett problem. De anser att 2 dagar varannan vecka med sin far är tilräckligt och förstår inte alls min syn på saken. Varför de helt tar mammas parti i denna fråga förstår jag inte, men hon ena kände jag direkt att var helt kall och empatilös. Det samma tyckte även mitt X.

Går jag till rätten, då vinner jag antagligen. Dock är rätten en grymt känslig instutition och kostar pengar samt lämnar en besk smak hos alla. Svårt att vara vänner efter det.

Flytta skola/ förskola måste dotter trots allt eftersom vi bor utanför centrum idag och när huset är sålt finns ingenstans för någon av oss att bo kvar. Har 300m från nuvarande boende till skolan som är i centrum. Dottern går ännu i förskola, så att byta nu vore optimalt på det viset.

1 gillning
15

Men har du verkligen framfört att varannan helg INTE är en option för dig… har du tydliggjort det för både ditt ex och FR och visat att DIN tveklösa vilja faktiskt är att ni har ett lika, eller iaf nästintill lika, delat umgänge/boende med era barn?

Utifrån det du skriver här så kan jag inte riktigt läsa mig till att så är fallet, eller ens att det skulle vara det du själv verkligen vill… eller har jag kanske missförstått allt :thinking:

1 gillning
16

Då är det det här som bör vara hållningen från ditt håll. Ca 3 km ifrån varandra oavsett var, så att ni kan dela på ansvaret för era barn så jämt som möjligt med målet 50/50.
Även för dig. Det är ju inte ett sorts självcentrerat russinplockande det här handlar om. För varken dig eller henne.
Vill du inte ha barnen 50/50? Varför då?
Jag ställer frågan nu, men sen kommer ju garanterat din barn ställa densamma? Varför då? Barnen har rätt till både dig och sin mamma och ert jobb är att leverera på det.

Så hon är föräldraledig, jahapp. Men sonen är runt 1, så hur länge till liksom? Det kan ju vara max ett år, men antagligen betydligt kortare, eller hur? Och ska ditt ex sen bolla jobb och två små barn under större delen av deras uppväxt och du vara “kul farsa” varannan helg? Är inte det både lite naivt och gammaldags tänkt av er båda?
Är det i ditt självförtroende som pappa dina tveksamheter/resonemang bottnar? Är barnen utpräglat mammiga och du tänker att det därmed inte behöver dig? Eller att du inte skulle klara av att ta hand om dem en vecka själv? Ja alltså…prövar du aldrig, får du ju inte veta. Vill du inte veta?

Om du kommer sakna dom? Svar ja. Det tror jag i princip alla frånskilda föräldrar som inte är utpräglade psykopater kan skriva under på oavsett vilken procentuell fördelning man hittat. Så gör det inte svårare än vad det behöver vara. Håll i ungarna nu, en närvarande pappa är betydligt bättre än en kul sidofigur.

1 gillning
17

Vet inte exakt hur ni bestämt och planerat kring föräldraledighet på längre sikt.
Du skrev att hon är mammaledig nu, men om hon flyttar kan kanske du vara pappaledig? Bara en tanke.

Jag gick på pappaledighet med min son när han var 6 månader på deltid . Så 6 månader var mitt ex hemma heltid, sen körde vi 6 månader 50/50 och sen körde jag 8 månader heltid som pappaledig.
För min dotter gick jag på föräldraledighet efter 10 månader och var sen hemma med henne i 14 månader. Efter det valde jag att gå ned i tjänst pga småbarn så ett par år där jag jobbade mellan 80 och 90%.

Nu när barnen är 9 och 6 är det fortfarande så att jag anpassat mitt jobb så att jag kan fördela en hel del tid själv och typ är på jobbet ca 08:30 till ca 15:30 på dagarna så att jag i princip alltid har möjlighet att lämna/hämta och alltid kan skjutsa/ta dem till sina träningar/aktiviteter

Jobbar sen sent på kvällen (efter läggning hemifrån ngn timme en del kvällar) eller jobbar längre ngn gång ibland (när jag inte hämtar) eller jobbar några timmar på helgen (hemifrån).

Menar att det finns inget som säger att just mamman ska vara ledig. Du som pappa kan också vara ledig. Hon flyttar från staden. Du kan, om du vill, ha barnen.

Mitt prio som pappa är mina barn först och främst. Sen prio på mig själv när tiden ges. Jag trivs med att ha så mkt tid jag kan med barnen. Bör dock kanske försöka bena ut mer tid för träning eller umgås med vänner, men som sagt så tänker jag att så länge barnen är relativt unga går de först.

5 gillningar
18

Jag är en av dom som inte får flytta av mitt ex. Fast jag har barnen 26 dagar i månaden. Jag vill flytta hem till familjen. Men även hans familj för att ge barnen mer närhet till övriga släktingar. Det jag kan säga är detta. Mitt ex är kapabel till att vara bra förälder ca den tiden. Annars kommer hans jobb först. Hans liv, hans val. Tex ska han enligt schema ha barnen idag men har inte ens nämnt det.

Jag förstår alla som ropar 50/50 men ni talar utifrån er verklighet. TS vill du och orkar du ha barnen 50-50? Och om du inte gör det och ändå behöver söka jobb, vad är det som säger att du inte kommer kunna hitta det och en nystart i en större stad?

1 gillning
19

Självfallet, precis som du från din? :slightly_smiling_face: Vi är ju inga proffs här, mer lite olika grader av livserfarenhet.
Nu är jag ingen stenhård ivrare för exakt 50/50, det är väl helt upp till behoven hos barnen? Det jag värjer mig mot är väl resonemangen runt lösningarna som är i stort handlar mer egna önskningar på barnens bekostnad. Samt att det inte är helt tydligt vad du vill? @Pulvret
Och ännu en pappa som viker undan från sina barn och hittar olika typer av ihåliga förklaringsmodeller för det. Eller för den delen mammor som lever i tron att deras närhet är den viktigaste för barnen och ger dem bestämmanderätt i hur det borde vara. Det behövs inte fler av dem liksom.

Säkerligen går det bra att lösa det här på olika sätt, med olika fördelningar i olika perioder.
Men om man vill ha en större flexibilitet i hur så underlättar det ju precis som du också menar, att bo på samma ort. Sen är det ju alltid någon vuxen som kommer få stryka mer på foten i det där om man inte båda två från start vill flytta. Men ger man från start upp den rätten till sina barn för att man är trött och ledsen, då kommer man ju få betala väldigt dyrt för det. Det vore tragiskt bara, precis som det är tragiskt med pappor som inte vill vara med sina barn så mycket som möjligt. Men är det så är ju läget ett annat.

2 gillningar
20

Tack för att ni verkligen bryr er och jag ska ge er svar bara jag orkar.
Är lite nere nu och tänker ej fult klart då.

Jag hoppas på att hitta en kompromiss med mitt X, något som utgår från barnens behov.

Dock är jag arbetslös och allt med pappaledighet, gå ner i tid mm går bort i och med det. Får köra på 110% sedan när jag hittat något.

1 gillning