Hej,
Jag lever i en relation med fru och två barn (3 och 5) där jag och min fru kort sagt har det tufft. Kärleken från min sida är liksom helt död och har varit de sista tre åren, men jag inser att jag är otroligt bra på att istället gå “all in” på jobb, barn och träning och att helt enkelt titta åt ett annat håll.
Med start för ca tre år sedan har det gått utför, jag bryr mig inte nämnvärt om vad hon gör eller hur hon mår, jag vill inte umgås bara vi två och undviker beröring helt med alla medel möjliga. Jag känner speciellt en stark “ovilja” till just beröring och känner inget alls behov till att prata med henne om hur dagen varit osv…
Hon i sin tur har sagt att hon känner sig både väldigt oälskad och ouppskattad under dessa tre år vilket också antagligen stämmer. Men sen har vardagen rullat på och jag skulle inte säga att vi bråkar jättemycket, snarare är irriterade på varande ofta.
Efter att länge ha tittat åt ett annat håll så fick jag i somras ett litet uppvaknande när jag fick frågan av några vänner om hur det fungerade i vårt förhållande, det fick mig att tänka till kring om jag verkligen vill leva så här resten av mitt liv. Efter väldigt mycket tankar, funderingar och även stöd från personer jag känner halvbra och är oberoende så bestämde jag mig för ett tag sedan att jag inte vill det.
Jag berättade för min fru för några veckor sedan hur jag känner och att jag vill separera, hon reagerade starkt såklart och förstod inte hur jag kunde gör såhär mot både henne och barnen.
Jag mår dock mycket bättre sedan jag tog beslutet att jag vill separera och inte bo med min fru längre trots att läget just nu är ganska dåligt här hemma. Hon är väldigt ledsen blandat med arg, medans jag inte är det minsta ledsen förutom när jag tänker på att jag högst troligt i framtiden kommer få spendera mindre tid med barnen.
Men för att göra det hela rätt så kommer vi gå på familjeterapi några gånger som hon tycker är en bra idé och det är väll det minsta jag kan göra. Även om det kommer vara väldigt svårt då jag tvingas behöva säga vad jag tycker och hur jag känner till henne igen. Än så länge bor vi tillsammans kan jag tillägga.
Anledningen till att jag skriver det här meddelandet är för att höra om någon varit i en situation där känslor som mina gått att vända på något sätt? Med terapi eller vad det nu är. Det känns nämligen helt omöjligt ur mitt perspektiv och att jag absolut inte ens vill försöka.
Jag känner mig också som en extremt “dålig person” när jag skriver det här då både jag och min fru bryr oss om barnen väldigt mycket och önskar såklart att familjen stannar tillsammans för deras skull.
Jag har gått i terapi efter att jag gjort slut men det var endast för att skapa en bättre grund som skilda föräldrar.
Jag tolkar att du vet vad du vill och ser ingen anledning till att du ska försöka förändra det du vill/känner.
Jag var väldigt trygg med att vilja lämna mitt förhållande med mina barns pappa och såg inga möjligheter till att hitta tillbaka. Det svåra var känslor gentemot barnen, att lämna familje-konceptet, men vi båda skapade nya liv och har hittat partners som matchar oss mycket bättre. Så vill säga att lita på din magkänsla och stå fast vid beslutet även om det känns tufft när man t ex delar saker som väcker fina minnen.
Jag tror att terapi är mycket klokt, det kan ju vara så att det finns en del missförstånd och olösta konflikter mellan er som skulle vara hjälpsamma att prata genom i terapin. Inte omöjligt att det kan leda till att du tycker kroppskontakt känns okej och får tillbaka något av vad du känt tidigare för din fru. Om det inte händer så ger du din fru möjlighet att vara med på tåget, är ju en process såklart som du antagligen kommit längre i än hon.
Blev hon förvånad över att du vill ut ur relationen eller har hon tänkt tanken själv eftersom hon inte fått någon kroppskontakt av dig? Hon borde rimligtvis på något plan förstått att det inte är bra mellan er?
Jag är i en liknande sits, men för mig har det gått bara en vecka sen jag sa hur jag kände.
Jag pratade med en erfaren psykolog igår, och hon sa något som kändes som en stor lättnad för min del. Nämligen att finns inte känslor kvar så är det väldigt svårt eller nästan omöjligt att få dem tillbaka.
För åtminstone mig var det till stor hjälp att höra då många tvivel sätter in och man tänker att “finns det ändå inte nån liten känsla kvar” eller att man är lat som inte vill gå i terapi och försöka igen. Det kanske kan hjälpa dig också. Däremot kommer vi gå i familjeterapi för att ta oss framåt i processen då vi inte ens kan prata om det alls på egen hand…
Och du ÄR inte dålig som inte vill försöka mer och inte leva tillsammans. Jag försöker tänka, och tror verkligen, att det är bättre för barnen att ha glada föräldrar än en hel uppväxt där man märker att de egentligen inte skulle vilja vara ihop. En kompis som växt upp på det viset kunde helt bekräfta det.
Jag tror att du ska vara väldigt ärlig i terapin exakt hur länge du känt så här. Jag har svårt att se hur detta skulle kunna vändas när du gått i över tre år och känt nada för din fru. Ja, relationer utan kärlek är döda…
Jag tror att när det väl gått för lång tid med dessa känslor är det nog försent. Det finns en point of no return i alla relationer, och det som är dött går inte att väcka till liv igen.
OM det ska gå att återuppväcka tror jag att det måste ske relativt omgående, och det med förutsättning att relationen i grund och botten är bra. Det vill säga, att det är en relation med respekt, jämställdhet och vänskap. I så fall går det kanske att väcka kärlek och gnista igen.
Men har det gått så långt som du beskriver, dvs att du inte vill umgås och inte ens vill ha beröring, är det nog bäst att fortgå med separation, även om jag förstår att det kan ge dåligt samvete
Men även om hon kanske är arg, ledsen och besviken just nu tror jag ändå att det blir bra för er båda i slutändan. Hon kan inte heller må bra av att i flera år känna sig oälskad och ouppskattad. Det tenderar att dra ned självkänsla och självförtroende även hos de starkaste, så det bästa även för henne är om hon får bli fri från den känslan och därefter kan bygga upp sig själv igen.
Så för bådas skull - ibland är en separation nödvändig. Om det redan har gått så långt som det verkar ha gjort, vill säga
Jag har personligen varit i din hustrus situation. Min man kände exakt som du beskriver. Han va ofta frustrerad o irriterad på mig.
Höll sig sysselsatt med massor av olika saker för att slippa umgås med mig.
Jag gick hemma o väntade på en man som inte ville vara med mig.
Jag har ett bra jobb, anses klok, rolig, smart driven av de flesta men inte av den man jag levde med.
Det pågick nog mellan 3-5 år och tillslut hade min självkänsla utplånats. Jag blev kontrollerande, svartsjuk, ångestfylld, rädd, klängig, krävande osv.
Han lämnade efter att jag sa till honom att du vill inte vara med mig. Vi gick i terapi 5 ggr. Han va helt klar. Det tog honom 3 mån innan han träffade en ny kvinna. Han hade gjort hela sin resa inom äktenskapet.
Jag är så besviken på att han inte gjorde mig delaktig på ett tidigare stadium. Att han svek oss båda genom att inte förmå sig berätta hur han kände. Att sen springa vidare fort gör såklart ont men tänker att han inte gjort det om han inte varit helt klar.
Förvisso en ung 15 år yngre tjej som oxå är nyseparerade. Jag tänker att det nog blir tufft.
Mina råd är att ge dig själv en chans att rädda det du kan och bjud in till dialog.
Det kanske är dött , du kanske inte har hunnit i tid men ta all din energi och ge det en chans.
Du har liksom allt att vinna.
Detta var otroligt skönt för mig att läsa. Är i exakt samma situation, efter att igår (!) ha tagit det jobbiga samtalet och nu befinner mig mitt i det efterföljande kaoset. Jag har verkligen inga känslor kvar, men mannen tror att de ska kunna återuppväckas genom terapi m m. Jag har gått med på att gå i parterapi, för hans skull och för att komma igenom detta på ett bra sätt, men inget kan få mina känslor att väckas till liv.
Är så glad att jag hittat till detta forum, för trots vänner och bekanta, känner man sig väldigt ensam när man är mitt uppe i en sån här situation!
Wow. Hög igenkänningsfaktor här. Kunde nästan lika gärna varit jag som skrivit det. Jag har dock inte berättat ännu, men skall göra det snart. Jag är livrädd för vilken reaktion jag kommer få.
Jag tror precis som flera är inne på, att om kärleken är död, känslorna inte finns där, man bryr sig inte och vill inte umgås med sin fru/man - ja, då är det dags att gå vidare. För allas skull.
