Förstår oron. Att lämna är inte en garant för att allt ska bli som man tänkt sig. Jag kan föreställa mig att det finns en hel del som lämnat, men funnit sig ensammare och missnöjdare med sin nya situation, iaf en tid tills de accepterat och funnit sig i sin nya vardag. Men sådana personer gillar nog inte att berätta sin historia, och vi finner nog inte såna berättelser här på grund av det. Jag föreställer mig att de inte vill skylta med sitt misstag.
Livet kan bli bra, till och med riktigt bra. Men det är bra att förstå vad man ger sig in på. Och att inget är riskfritt. Varken att förbli gift eller att skiljas är ett ändamål i sig själv. Det gäller att välja de val i livet som ger en mest av det man behöver.
Att veta vad man ger sig in på och inte köpa grisen i säcken är väl viktigt. I mitt fall var jag säker på att jag viste vad jag gav mig in på, när jag gifte mig för 33 år sedan. Ack vad fel jag hade.
Usch, känner igen mig otroligt mycket i din situation. Med barn och grejer - vad “krävs” för att det ska vara befogat att lämna? Så många hjärtan man krossar…
Är du / eller har varit i samma situation? Ja det är verkligen så svårt. Hoppas någonstans att svaret ska komma till mig och att det ska bli tydligare vad jag ”borde” göra. Ett facit på vad som är rätt eller fel.
Din historia är iaf väldigt lik min. Fast jag längtade inte bort, jag längtade efter henne. Men att inte känna sig åtrådd av den man älskade bröt ner självkänslan rätt ordentligt. Så det var en av anledningarna jag insisterade på familjerådgivning. Väl där så kom det fram ganska snabbt att hon inte älskade mig och längtade bort. Så inte konstigt det var klent på passions-fronten. Men att det inte kom fram tidigare berodde nog mycket på rädsla över att lyfta det, och skam för att inte känna det man “borde” för sin partner.
Kan vara så att din man inte har de känslor för dig som du vill att han ska ha, att han vet det själv med, men att följderna av att göra det känt skrämmer honom. För vad det kommer innebära för relationen. För hur du kommer reagera. Att behöva förklara och stå till svars för sina känslor. Att han inte gillar att prata om känslor tror jag kan hänga ihop med rädsla - han skyddar sig. Och att prata om sånt här kräver öppenhet, och därmed sårbarhet. Bara du kan avgöra hur länge du orkar kämpa, och när den känslomässiga energin är slut. Och det låter på dig som den snart är slut. Ett objektivt facit tror jag inte finns, utan du måste bestämma själv.
Ja det gör ju det, börjar fundera på om jag fått en skev bild av vad jag kan förvänta mig i ett förhållande med småbarn. Känner folk passion till sin partner? Känner man sig älskad och åtrådd? Är mitt läge snarare regel än undantag? Kanske inte borde förvänta mig så mycket mer och vara nöjd och glad med att vi har en fin tillvaro som familj och en fungerande vardag.
Samtidigt längtar jag så mycket efter det där andra. Lust, nyfikenhet, att bli kär igen och hitta någon som efter att nyförälskelsen lägger sig, har en mer liknande syn på ett förhållande än vad min man har.
Jag önskar att min man kände samma sak, då hade det blivit lättare på något sätt. Då hade vi tagit ett gemensamt beslut om att gå skilda vägar och jag slapp ta detta stora och svåra beslut själv. Men han vill ju kämpa för detta och få det att funka. Förstår ärligt talat inte varför…
Tror nästan det är vanligare just när man kommit ur de intensivaste småbarnsåren. Får då har man fullt upp. Det är där kompisarna är nu. Fullt fokus på föräldrarollen, så man glömmer kärlekspartnersrollen. Att förhållandet nerprioriteras då är nog absolut det normala då. Problemet då är ju att få igång det passionerade igen. Båda måste vilja det. Lätt att när de intensiva småbarnsåren är över så sitter man och tittar på varann när pressen släppt så inser man att dragningen inte finns kvar, det fladdrar inte längre i bröstet. Tyvärr är det ju så att har man tappat lusten till sin partner så är ju bara tanken på att få igång lusten igen motig. Så det hänger nog på att man lyckats hålla igång en miniminivå av lust och flörtande genom småbarnsåren. Att väcka lust där motvilja finns är nog omöjligt.
Ja, det har du rätt i, att det är en viktig fråga. Jag själv tycker inte det är något fel med att vilja ha passion och liv i sitt förhållande. Och det är inte heller fel att vara nöjd och belåten med det lugna och trygga familjelivet heller.
Men det blir problem när de två personligheterna är i ett förhållande tillsammans, och inte kan kommunicera tillräckligt för att kunna hitta en väg som gör båda tillfredsställda. Det finns så många exempel på när en part tyckt att förhållandet har funkat bra och varit tryggt och kärleksfullt, men sen plötsligt bryter partnern upp eller är otrogen. “Jag älskar dig, men jag är inte kär i dig”, och den andra tänker “ja jag är väl inte så barnsligt förälskad i dig heller, men det vi hade var något fint och jag litade på dig. Varför räckte inte det till? Varför räckte inte familjen till?”.
Jag personligen tror detta är mer regel än undantag. Men det finns inget som tvingar en att leva som alla andra. Det är många som nöjt sig och accepterat det, men inget som säger att de är lyckliga under ytan för det. Och där är de som bryter upp och letar nya passionerade förhållanden. Och där är säkert flera av dem som ångrar sig i det tysta, men stuvar undan det för att ånger gör ont. Det finns inget facit. Båda val bär med sig både ont och gott, det kommer man inte ifrån.
För egen del var det inte ett misslyckat äktenskap jag ville ha. Men där jag är idag trivs jag. Jag slipper allt det som plågade mig i äktenskapet. Jag har fått det jag saknade. Men jag kan inte sticka under stol med att det är en sorg att ha förlorat kärnfamiljen, ett antal vänner och de som jag såg som familj, och den som var min närmsta människa hela mitt vuxna liv. Hade vi hållt ihop hade det varit det motsatta, på gott och ont. Så gör ditt val vilket det än blir. Men se nyktert på båda alternativ, med dess fördelar och nackdelar.
Jag ser inte att det finns någon motsättning mellan “liv” och förnöjsamhet i en familjerelation med gemensamma barn…men gradskillnader, det finns det definitivt.
Nä så är det ju. Jag kunde varit tydligare med att jag beskrev scenario där det upplevdes en brist eller motsättning. Det kan absolut finnas passion och nöjdhet över det trygga i samma relation. De hamnar dock inte i denna motsättningen, och de kommer troligtvis inte hit till detta forumet
Saker går upp och ner, perioder i livet kommer och går. Men som andra redan skrivit så är det inte normalt att må dåligt - oavsett anledning. Ett ex sade till mig en gång att “många har det säkert såhär!” Vilket kanske stämde men det betyder inte att jag tänkte leva med det.
Det mesta som är klokt är redan skrivet men det kommer aldrig bli en förändring av att vänta ut det. Även om livet efter en skilsmässa inte blir som du har tänkt så kommer inte livet i ditt nuvarande förhållande att bli som du har tänkt heller. Skillnaden som jag ser det är att du åtminstone har chans att bli lycklig om du börjar om på nytt. I ditt nuvarande förhållande blir du det garanterat inte.
Det kanske låter hårt men det är ett olösligt problem. Jag har inte hört talas om eller läst om någon som lyckats vända ett dött sexliv. Ingen. Den som har mindre lust har (med rätta bör väl tilläggas) alla möjligheter att säga nej. Och bör förstås göra det om hen inte vill ha sex. Men om man försöker kommunicera om det så skapar det press. Ett moment 22. Vi är upplärda med att kommunikation är viktigt, ja till och med A och O i ett förhållande, men när det kommer till sexlivet är kommunikationen en dödare. Om det inte handlar om positiva riktningar och förslag förstås, men när det kommer till någons tillkortakommanden är det en återvändsgränd.
Inser att jag låter negativ men det är tyvärr den enda slutsats jag kan dra av alla dessa trådar…
Nej, du har inte en skev bild av vad du kan förvänta dig. Ni har hamnat i ett hamsterhjul som är svårt att ta sig ut ur. Du vill mer, han är nöjd. Är det så?
Hur mycket har ni pratat om ert förhållande och att det behöver vårdas? Har han förstått hur allvarlig situationen är?
Att känna sig älskad, sedd och åtrådd är inga konstiga behov. De är fullt normala.
Så är det, men att leva utan bekräftelse och att ständigt bli avvisad bryter till slut ned en. Det är väl klart att drömmen sällan väntar runt hörnet men precis som med alla andra problem i förhållanden så tar det till slut ut sin rätt på dig som individ. Inte för alla givetvis, man läser ju här om folk som inte legat med sin partner på 8, 10, ja 20(!) år och ändå lyckats fortsätta förhållandet. Men TS slår mig inte som en person som skulle vilja leva så under ett decennium eller mer. Annars hade hon inte startat tråden här.
Jag hoppas verkligen att det är så men jag har inte hittat någon. Vare sig irl eller på nätet. Du får gärna länka till någon solskenshistoria för jag går bet.
Sedan tror jag säkert att man kan lyfta ett haltande sexliv eller förändra ett redan befintligt samliv men om det är dött så är det dött. Det är vad jag ser om och om igen. Men jag blir hemskt gärna motbevisad.
För det första är det inte så enkelt. Du kanske älskar den personen trots att hen har lägre lust? Inte så lätt att bara göra slut då. Och att “ingen blir sårad” stämmer ju inte alls. Tvärtom blir ju ALLA inblandade sårade.
Ingen människa och inget förhållande är perfekt. Det du måste göra är att fråga dig om förhållandet är skadligt för dig eller inte. I TS fall är hennes förhållande skadligt eftersom hon mår dåligt av det. Det är därför hon skriver här. Hon kan inte ha inställningen att det säkert blir lika kass med någon annan. Det kan bli det men kan också bli bättre. Man kanske får göra avkall på andra saker men som man inte tar lika mycket stryk av och som det går att leva med, men det är alltid en chansning förstås. Det enda som inte är oklart är att sexlivet inte kommer att hämta sig. Det vet vi med största sannolikhet. Kan man leva med det eller ej, det är frågan. Inte om det går att lösa för det gör det tyvärr inte. Om du tror på motsatsen får du som sagt gärna komma med exempel.
Jag håller inte med, det går att vända ett icke frekvent, dock kanske inte dött till ett mer frekvent sexliv.
Problemet ligger ofta på andra plan men påverkar lusten, men det är min erfarenhet.
Jag tror inte att man behöver nöja sig med ett halvtrist förhållande. Båda parter kanske längtar efter något annat, men önskar att den andre ska ta initiativ eller kanske inte ens märker att partnern anstränger sig. Man kommunicerar. Men når inte varandra. Familjerådgivning kan vara bra.
Som sagt, under perioder i livet är det förstås helt normalt med ett mindre frekvent sexliv; när man har småbarn, stressiga perioder på jobbet, under sorg, tillfälliga konflikter i relationen med mera. Men när attraktionen är död går den inte att väcka igen. Jag ser det i tråd efter tråd här och för all del i alla andra skrymslen och vrår på nätet.
… för det här tror iaf jag är bland de allra viktigaste och mest cruisal frågorna som överhuvudtaget kan ställas på ett forum som detta 
till ett mer frekvent sexliv.