Hej!
Efter att ha läst trådar både i detta forum, i facebook grupper och annat så kände jag att jag behövde skriva min egen.
Jag är sedan 8 år tillbaka tillsammans (och numera gift) med en man som jag inte vet om jag vill leva tillsammans med längre. Vi har hamnat i den klassiska situationen som jag tror många med småbarn hamnar i, vi har tappat bort varandra och vårt förhållande längs vägen. Nu vet jag verkligen inte in eller ut.
Jag har under ca 1 års tid ifrågasatt om det är detta jag vill. Jag har börjat längta otroligt mycket efter att vara själv, att få bekräftelse, att känna mig åtrådd, att känna mig intressant. Inget av detta får jag tillräckligt av min man. Dessa tankar har kommit smygande och nu är det de enda jag tänker på. Jag sitter och tittar på lägenheter på Hemnet, möblerar dem i mitt huvud, drömmer mig bort att jag bor själv och har barnen på halvtid. Just den delen känns såklart hemsk, men allt det andra väger i mitt huvud över på något sätt. Och j därav undrar jag om jag romantiserar det livet, om jag tänker rationellt i detta.
För att återgå till mitt förhållande så har vi haft närhetsproblem länge. Jag har alltid varit den i vårt förhållande som vill ha mer närhet, allt ifrån att hålla handen, ligga nära i soffan till sex. Och just sexlivet har varit katastrof. Det var bra till en början, första 2-3 åren men sedan… redan 1 år innan barn så hade vi nästan 0 sex. Och jag försökte prata med min man om detta, utan resultat. Sedan kom vi igång med att skaffa barn och låg givet detta. Under graviditeterna har det varit 0, och under senaste 5 åren sedan min första dotter kom….kanske totalt 10 gånger. Jag har försökt prata med min man om detta så många gånger men ingenting händer. Han säger att han vill men visar det aldrig genom handling. Jag vet att jag anses som en attraktiv person i andras ögon men känner mig verkligen inte det för honom. Nu har jag givit upp om sex. Det är en hemsk känsla att inte känna sig attraktiv hos sin partner.
Jag känner att vi har en kompisrelation, vilket han inte håller med om. Och just där kanske vi har ett av de största problemen- vi ser så olika på detta, vart vi befinner oss och vad vi behöver i en relation. Han ser inte vår situation som ett problem utan verkar nöjd med nuläget. Och därav gör han inga större ansträngningar att ändra sig utöver att hjälpa till lite mer hemma.
Jag känner ofta att jag vill lämna men undrar om jag är otacksam och orealistisk. Kanske kan jag inte förvänta mig mer med småbarn? Många trådar jag läst känner sig personen som lämnad dåligt behandlad, gör allt hemma och otrohet är inblandat. Det är inget sådant här. Min man är världens snällaste, ställer alltid upp och vi har roligt tillsammans. Han är en sådan person som alla tycker om, en bra person helt enkelt. Är jag irrationell i detta? Är det en typisk ”gräset är grönare på andra sidan”? Hammar man alltid här tillslut? Mottar gärna kloka tankar och tips.
Finns flertalet relativt nya inlägg på samma tema om kvinnor som får alldeles för lite sex, här till och med under pågående småbarnår… om du vill läsa.
Men kortfattat så har ni antagligen landat i den klassiska småbarnsfällan. Men ditt inlägg signalerar iaf såpass kort tidsrymd från barnens ankomst att det mkt väl kan finnas goda chanser att restaurera er relation.
Så antingen gör ni det, med hjälp av FR eller på egen hand. Men det kräver förmodligen att ni är öppna, ärliga och beredda att verkligen göra något med er inbördes relation… vilket dessutom kräver att ingen av er redan har låtit din/era(?) dagdrömmar få någon som helst förankring IRL.
Eller… så separerar du helt enkelt och utforskar världen, bortom ditt eget staket. Finns ju krasst sagt inga andra alternativ som står till buds, eller hur…
Hej! Jättebra att du skriver i detta skedet. Småbarnsåren tar död på förhållanden, eller som jag ser det att de läggs på is. Mycket krut läggs på familjen och väldigt lite mellan kärleksparet. Detta är en stor bov i de flesta fall. Ni behöver hitta varandra igen, ta hand om ert förhållande osv. Skaffa barnpassning och gör roliga saker ihop, gärna romantiska.
Hans sexdriv är ju helt klart en nackdel, men då kan man undra vad det beror på? Är han aktiv eller sitter han mycket? En aktiv livsstil och god kost kan öka lusten. Squats har jag hört ska ge mer ökat lust.
Jag tycker det är normalt att du känner som du gör, men det finns säkert mer saker att prova innan du bestämmer dig för att lämna. Det är väldigt romantiserat, den bild du målar upp. Mycket kan gå fel i en separation. Ni kanske inte kommer överens. Barn kan må dåligt. Ekonomin kan bli körd i botten.
Detta är givetvis inget som egentligen borde hindra en från att lämna, men det är viktigt att veta om.
Har ni provat att söka familjerådgivning eller liknande? Har ni försökt krydda till det i sovrummet? Han kanske har en kink han inte vågat prova? Hur reagerar han om du överraskar med till exempel oralsex?
Om inget annat tycker jag att du ska vara ärlig och rak. Säg till honom till exempel att “Jag tycker inte detta funkar så bra längre. Jag älskar dig men jag trivs inte med hur vi har det. Jag har till och med börjat kolla på egen lägenhet. Vi måste göra något åt detta NU!”
Oj. Det här är så svårt. De som inte är lika angelägna om sex, kommer aldrig kunna se eller förstå problemet. Lever själv sedan 33 år med en kvinna som aldrig brytt sig om sex, ens från första början. Hon vet mycket väl hur viktigt det är för mig och att jag är extremt frustrerad, men det bryr hon sig inte om.
Om inte han är lika intresserad, så kommer han troligen aldrig någonsin tycka att det är något problem, och då kommer han heller aldrig att bry sig om hur du suktar och lider. Om han inte ser problemet och det heller inte går ta upp diskussionen, tror jag tyvärr att du bar 2 val. Antingen ställa in dig på ett sexfattigt liv för alltid, eller separera.
Visst kan man ha en period, som lusten dalar, men så lång tid som du beskriver tror jag inte det kan förväntas någon förändring.
Är du säker på att han är trogen?
Om man vet att partnern man lever med hungrar och törstar efter mer, så borde den andra åtminstone se om det går göra något åt problemet, i annat fall är han faktiskt egoistisk.
Har själv gått med liknande tankar under mycket lång tid, och förstår mycket väl hur det är.
Den som påstår att sex inte är så viktigt, och inte avgörande för relationen, är antingen själv den i det egna förhållandet som har minst intresse, eller så råkar de ha sådan tur att den de lever med har lika mycket/lite lust, och om de har balans i detta, så kanske de har svårt att se att det skull vara en stor grej. Men det är så centralt i en parrelation, så funkar det inte är nog relationen dömd att gå under.
Kan till och med tycka att om han tycker att det är så oviktigt, blir det j svårt att samtidigt förvänta sig att du inte skall söka detta på annat håll, för är det oviktigt i ena riktningen, kan det inte vara så “heligt” i den andra riktningen heller, för i så fall tycker jag det är dubbelmoral. Vet att det kan väcka reaktionen att påstå så, men det går inte hävda sexets oviktighet i en riktning för att samtidigt hävda motsatsen åt andra hållet. Det går liksom inte ihop.
Jag får inte riktigt ihop det du skriver… i mångt och mycket så håller jag helt med dig, men samtidigt förstår jag inte riktigt ändå.
Varför har du själv initierat och upprätthållit en relation i 33 år där du aldrig varit nöjd?
Det du skriver om att en sådan relation som din egen är dömd till undergång stämmer ju uppenbart inte heller, för du lever ju själv fortfarande i samma relation efter 33 år med samma otillfredsställelse under alla år och ni har med all sannolikhet sedan länge vuxna barn nu
Har du själv ställt ultimatum om antingen öppen relation eller skilsmässa, eller hur tänker du annars?
Min man är aktiv, så det har nog inget med det att göra. Jag tycker att jag har försökt olika saker för att förstå vad problemet är… pratat om det med honom, frågat och sagt att jag behovet ett ärligt svar varför det är så här. Nu senaste månaderna har jag tagit ett steg tillbaka gällande vårt sexliv, det känns för hemskt att behöva tjata om detta. Det om något tar udden av det sexuella- även för mig.
Jag har pratat med min man om hur jag känner, att jag inte vet om jag vill detta längre. Vad jag anser problemet vara. Vi är familjen AB, har det väldigt fint som familj men jag upplever inte att vi har en parrelation. Han ansträngde sig i någon månad men nu är vi tillbaka på ruta 1.
Jag tror i detta läge ser det är just det jag vill- vara själv alltså. Ser så många fördelar med detta, alltifrån att få bo själv till att få dejta, få bekräftelse, uppskattning osv. Det jag saknar så mycket idag.
Skulle inte säga att mitt utseende förändrats så mycket, jag tränar mycket och äter bra så har tagit hand om mig själv. Tror inte det är där problemet ligger utan att han överlag har låg lust. Har upfattat att det var lite samma med hans ex på slutet…
Ja det är väl där jag landat lite- att det är såhär det kommer att vara. Hans lust kommer förmodligen inte bli så mycket mer än vad den är- i och med att den varit så under en lång tid och även innan barn. Och att ha det såhär är inget alternativ för mig, det inser jag när jag hårdrar det. Men håller väl fast vid det sista hoppet antar jag…
Skulle bli väldigt förvånad om han var otrogen, men vet vet jag ju inte. Som jag känner nu så bryr jag mig knappt då jag tyvärr blivit lite likgiltig i detta. Då skulle jag ha en mer rättfärdigad anledning att avsluta detta…
Når du inte fram till honom som en vuxen person som talar till en annan vuxen person, och du vill satsa på relationen, då ska du inte föreslå utan du ska kräva FR.
Kommer annars sluta med att han dyker upp här och berättar sin historia om att han ”aldrig” fick chansen att ändra sig bla bla. Vi män är extremt inkompetenta på väldigt många sätt och just förstå sin partner är inte alltid våran starka sida.
En sak är säker. Det kommer ALDRIG hända att han en dag av sig själv “tänder till” och blir den passionerade älskaren du saknar. Att bara vänta ut det kommer alltså inte funka. Det måste göras något aktivt för att saker ska ändras. Han verkar motvillig, men älskar han dig borde det bita om du lyfter att du är rädd att förhållandet kan spricka om han inte går med på att gå till familjerådgivningen. De är trevliga, jag har också gått hos de i Ystad.
Jag vet inte, men det känns som det kan hänga ihop - att han inte gärna vill gå till familjerådgivning, och att han undviker det passionerade och föredrar snabbisar. Har han svårt för att vara sårbar och öppen med sina känslor?
Tipsar om ett poddavsnitt som kanske kan vara till hjälp Podd:Så kan det gå
Men det bygger ju på att man vill försöka, vill jobba på relationen, och det låter som att ni behöver hjälp att hantera såna samtal.
Jag vet verkligen inte… eller egentligen vet jag väl men inte vågat ta steget än. Är han inte beredd att jobba på det med familjerådgivning så löser vi nog inte detta.
Så är det verkligen. Och ja, det skulle jag kategorisera honom som. Han har aldrig trivts med, eller sett behov av att prata om sina känslor på så sätt. Vilket gör allt så mycket svårare.
Jag har sagt det till honom flera gånger att jag inte tror att det kommer att funka och att närheten är väldigt viktig för mig. Ändå vill han inte ta hjälp utifrån.
Det låter väldigt klassiskt här. Du behöver mer, han ger inte mer. Du föreslår terapi, han är inte sugen. Han gillar sin tråkiga bubbla och är nöjd. Fattar inte att man måste arbeta på ett förhållande för att det ska fungera.
Det är dags att sätta ner foten och inte “föreslå” utan tydliggöra!
“Vårt äktenskap är på väg mot en skilsmässa med stadiga kliv då jag inte är lycklig i vår parrelation. Det krävs att vi BÅDA TVÅ arbetar på den! Jag har bokat tid hos FR till oss och förväntar mig att du kommer dit och är aktiv om du vill rädda vårt äktenskap”
Jag vet en annan man som inte ville prata om sina känslor. Han skulle vara man, dra in pengarna och försörja och hålla familjen trygg… Det slutade i en mega krasch som höll på att kosta honom allt. Fru, hem, barn. Först då valde han själv att ändra sig och börja arbeta på sig själv och kommunicera.
Din man behöver en väckarklocka och lära sig förstå att man SKA kommunicera och även om sina känslor!
Håller helt med! Och det är ett bra tips: Att boka in familjerådgivning. Vägrar han följa med så gå själv @Ystadtjej . De är bra att prata med och kan kanske ge dig bättre verktyg för att nå fram till honom. Och om det visar sig att skilsmässa är oundvikligt är de faktiskt ett bra stöd till det också.
Min relation lever ett zombietillvaro, och är ganska dött. Önskar ingen annan det. Alla säger att “Ja men då skiljer man sig”. Olika lätt i olika kretsar, med olika socialt tryck och många andra faktorer, som rädd att bli helt ensam, då alla gemensamma vännerna är hennes främst och jag skulle förlora alla vänner. Sedan finns ju barn, som visserligen är typ vuxna, men i alla fall en skulle ta det väldigt hårt. Så lättare sagt än gjort.
