Näääe…och det kokar ju faktiskt ner till exakt de frågeställningar som TS hade 
Men svaren… de är verkligen inte helt lätta och mycket rundprat blir det 
3 gillningar
Saker går upp och ner, perioder i livet kommer och går. Men som andra redan skrivit så är det inte normalt att må dåligt - oavsett anledning. Ett ex sade till mig en gång att “många har det säkert såhär!” Vilket kanske stämde men det betyder inte att jag tänkte leva med det.
Det mesta som är klokt är redan skrivet men det kommer aldrig bli en förändring av att vänta ut det. Även om livet efter en skilsmässa inte blir som du har tänkt så kommer inte livet i ditt nuvarande förhållande att bli som du har tänkt heller. Skillnaden som jag ser det är att du åtminstone har chans att bli lycklig om du börjar om på nytt. I ditt nuvarande förhållande blir du det garanterat inte.
Det kanske låter hårt men det är ett olösligt problem. Jag har inte hört talas om eller läst om någon som lyckats vända ett dött sexliv. Ingen. Den som har mindre lust har (med rätta bör väl tilläggas) alla möjligheter att säga nej. Och bör förstås göra det om hen inte vill ha sex. Men om man försöker kommunicera om det så skapar det press. Ett moment 22. Vi är upplärda med att kommunikation är viktigt, ja till och med A och O i ett förhållande, men när det kommer till sexlivet är kommunikationen en dödare. Om det inte handlar om positiva riktningar och förslag förstås, men när det kommer till någons tillkortakommanden är det en återvändsgränd.
Inser att jag låter negativ men det är tyvärr den enda slutsats jag kan dra av alla dessa trådar… 
4 gillningar
Nej, du har inte en skev bild av vad du kan förvänta dig. Ni har hamnat i ett hamsterhjul som är svårt att ta sig ut ur. Du vill mer, han är nöjd. Är det så?
Hur mycket har ni pratat om ert förhållande och att det behöver vårdas? Har han förstått hur allvarlig situationen är?
Att känna sig älskad, sedd och åtrådd är inga konstiga behov. De är fullt normala.
2 gillningar
Så är det, men att leva utan bekräftelse och att ständigt bli avvisad bryter till slut ned en. Det är väl klart att drömmen sällan väntar runt hörnet men precis som med alla andra problem i förhållanden så tar det till slut ut sin rätt på dig som individ. Inte för alla givetvis, man läser ju här om folk som inte legat med sin partner på 8, 10, ja 20(!) år och ändå lyckats fortsätta förhållandet. Men TS slår mig inte som en person som skulle vilja leva så under ett decennium eller mer. Annars hade hon inte startat tråden här.
Jag hoppas verkligen att det är så men jag har inte hittat någon. Vare sig irl eller på nätet. Du får gärna länka till någon solskenshistoria för jag går bet.
Sedan tror jag säkert att man kan lyfta ett haltande sexliv eller förändra ett redan befintligt samliv men om det är dött så är det dött. Det är vad jag ser om och om igen. Men jag blir hemskt gärna motbevisad.
3 gillningar
För det första är det inte så enkelt. Du kanske älskar den personen trots att hen har lägre lust? Inte så lätt att bara göra slut då. Och att “ingen blir sårad” stämmer ju inte alls. Tvärtom blir ju ALLA inblandade sårade.
Ingen människa och inget förhållande är perfekt. Det du måste göra är att fråga dig om förhållandet är skadligt för dig eller inte. I TS fall är hennes förhållande skadligt eftersom hon mår dåligt av det. Det är därför hon skriver här. Hon kan inte ha inställningen att det säkert blir lika kass med någon annan. Det kan bli det men kan också bli bättre. Man kanske får göra avkall på andra saker men som man inte tar lika mycket stryk av och som det går att leva med, men det är alltid en chansning förstås. Det enda som inte är oklart är att sexlivet inte kommer att hämta sig. Det vet vi med största sannolikhet. Kan man leva med det eller ej, det är frågan. Inte om det går att lösa för det gör det tyvärr inte. Om du tror på motsatsen får du som sagt gärna komma med exempel.
1 gillning
Jag håller inte med, det går att vända ett icke frekvent, dock kanske inte dött 
till ett mer frekvent sexliv.
Problemet ligger ofta på andra plan men påverkar lusten, men det är min erfarenhet.
2 gillningar
Jag tror inte att man behöver nöja sig med ett halvtrist förhållande. Båda parter kanske längtar efter något annat, men önskar att den andre ska ta initiativ eller kanske inte ens märker att partnern anstränger sig. Man kommunicerar. Men når inte varandra. Familjerådgivning kan vara bra.
1 gillning
Men visst ibland finns inga förutsättningar till förändring och då får man gilla läget eller ändra på det.
1 gillning
Som sagt, under perioder i livet är det förstås helt normalt med ett mindre frekvent sexliv; när man har småbarn, stressiga perioder på jobbet, under sorg, tillfälliga konflikter i relationen med mera. Men när attraktionen är död går den inte att väcka igen. Jag ser det i tråd efter tråd här och för all del i alla andra skrymslen och vrår på nätet.
Men om du har annan erfarenhet är jag idel öra. 
Nä jag tror inte heller på att stanna i en relation som får en att må dåligt för att man “kanske ändå inte kommer få något bättre”. Dels är det väl i så fall antagligen bättre att inte ha någon relation alls. Dels känns det väldigt pessimistiskt att släppa hoppet om att hitta någon att vara lycklig med och “nöja sig” med något rätt dåligt.
1 gillning
Nej, men vi kan i princip utgå ifrån det när det står upprepade gånger på alla forum som behandlar ämnet. Bara i det här forat vittnar massor av människor i lika många trådar om att de inte lyckats. När jag frågar människor i den här tråden som ändå hoppas på att det ska funka så har de inga exempel, inga egna erfarenheter, inga andrahandsuppgifter, inga länkar till trådar om människor som beskriver hur de lyckats vända ett dött sexliv. Zip, noll, nada, niet, niente.
Det finns säkerligen undantag som bekräftar regeln men jag har inte hittat dem. Tro mig, jag önskar av hela mitt hjärta att jag har fel, att det ska gå att rädda, att det finns metoder och solskenshistorier. Men jag har inte hittat dem. Någonstans. På 20 år.
Så jo, tyvärr pekar allt på att det är kört. Ledsen att säga det. 
Frågan är väl om det är attraktionen eller om det bara är ork, omständigheter och andra prioriteringar som gör att lusten/attraktionen inte infinner sig.
Har man dock tröttnat och i princip loggat ut så är det väl självklart att man inte kan få det bättre. It takes two….
Man kan inte ändra andra och man måste ju dela målbild eller önskan om förflyttning, annars går det naturligtvis inte att ändra något.
För mig säger artiklar som denna mycket om vad som gör att jag tycker att min man är attraktiv, känner jag mig sedd, lyssnad på osv så blir jag mer intresserad. https://kurera.se/hans-mebius/2015/02/06/varfor-kvinnor-lamnar-mannen-de-alskar/
Uppvaktar man varandra i vardagen eller är man mest sur, bitter, irriterad, icke fokus/närvaro osv. Får partnern göra all markservice så blir denne både frustrerad och dessutom trött. Det är mycket utanför sex som påverkar min lust o attraktion. Anstränger vi oss för varandra, även i vardagen?
jag tror inte heller att det är svart eller vitt. Men man måste kommunicera och fundera på vad man vill. Lyssnar inte den andra parten så är det svårt att få till förändring.
Sedan kan bara TS säga om det finns förutsättningar till förändring i just det här fallet.
Om man lämnar så måste tanken på att vara ensam vara mer attraktiv än att stanna kvar. Jag tror man kan bli väldigt besviken om man lämnar för att man vill ”hitta något bättre”. Jag tycker satsningen borde vara att lämna för att bli lycklig ”med sig själv”.
Det skapar förmodligen också förutsättning för att bli lycklig i tvåsamhet senare.
Vad innebär detta för dig?
Man har ju ändå en gång valt varandra så då fanns en attraktion, vad kan ta död på den?
För många besvikelser? Fysiskt förfall? Dålig vardag?
Bara nyfiken, inte menat att ifrågasätta.
Har väl visserligen själv tillämpat devisen att bara lämna när man känner att man kommer ha det bättre själv än i relationen.
Men jag vet inte om jag håller med ändå. Om man inser att man faktiskt skulle passa bättre ihop med en helt annan sorts människa än den man har en relation med tycker jag ändå att det är rätt rimligt att lämna för att leta efter någon man passar ihop med. Sen är det väl förstås lite illa att det gått så långt som till äktenskap med någon man inte alls passar ihop med, men det har väl ofta sina skäl. Dock betydligt vanligare i tidigare relationsfaser tänker jag, dejtar man någon ett tag och inser att man verkligen inte alls passar ihop tycker jag nog att det känns väldigt rimligt att avsluta för att leta efter ngn man passar med istället.
1 gillning
Det spelar nog ingen roll vad det innebär för mig personligen. Jag lägger heller ingen värdering i orsakerna till att man tappar attraktionen till sin partner - det finns säkert lika många skäl som människor. För en fitness-människa kanske dalande fysik skapar olust, för en kommunikativ person blir bristen på givande samtal en orsak, för en tredje är ett taskigt humör nog för att lusten ska försvinna. För ytterligare några kan det vara så enkelt (eller komplicerat?) som att känslorna helt enkelt bara har runnit ut i sanden efter många år.
Eller vad tänker du?
Absolut, men innan man hittar den personen så kan det fortfarande vara bättre att vara själv
Jag tror vi säger samma sak.
Jag tänkte mest vad du lägger i ordet attraktion och vad det innebär att den är död.
Relationer kräver energi och att man tar hand om dem.
Har du gått på snacket om att man måste spela ointresserad och låta partnern jobba för att vi ska uppehålla intresset? Det känns omoget enligt mig.
Sedan tror jag i och för sig att man måste vara någorlunda jämlika i intresset för varandra, dvs den ene kan inte dyrka den andre medan den som dyrkas är ”halvintresserad”. Det tror inte jag funkar.
Definitivt. Och det innebär kommunikation. Om man kommunicerar först när lusten är död är det för sent.
1 gillning