Ja! Jag är så otroligt färdig med att anpassa mig hela tiden! Det är slut med det nu. Eller, skulle någon visa intresse av att anpassa sig för mig ibland skulle jag gladeligen kunna göra detsamma tillbaka då och då. Men generellt tror jag på förhållanden som kräver så lite anpassning som möjligt. Är det rätt är det lätt.
4 gillningar
Kan informera om att jag nu alltså har pratat med min man. Han blev varken upprörd eller arg, men ledsen förstås. Han vill göra allt för att fixa relationen och att det ska bli bra. Jag har förklarat för honom att vi är förbi den punkten nu. Jag behöver komma ifrån och få ett break och kommer att flytta ut. Sa till honom att jag kan tänka mig familjerådgivning tillsammans, vilket han inte verkade så intresserad av. Han frågade om vi inte kunde fixa det själva,vilket jag sa nej till, jag försökte verkligen förklara att vi är långt ifrån att kunna fixa detta, det är inget som skulle kunna göras i en handvändning. Jag upplever att han är en person som behöver att man är mycket tydlig, så det blev mitt fokus i detta första samtal. Jag försökte att förklara utan att skuldbelägga, samtidigt som han ju redan vet at jag varit/är missnöjd med en hel del i vår relation. Som många här i tråden förutspått så har han kanske inte fattat hur stora problem det är förrän nu. Jag köper dock inte det resonemanget. Jag litar inte på att han plötsligt skulle göra en förändring nu när intresset totalt saknats tidigare. Detta pratade vi också om och han uppgav att han förstod det, men han önskar ändå en chans. Han sa själv att han är dålig på att kommunicera, speciellt gällande känslor, och sa att han behöver hjälp av mig där. Jag sa att jag dragit i den kommunikationen så länge nu och att jag inte kommer att göra det längre utan att han har ett eget ansvar där.
Vi har bestämt att sätta oss ner och prata igen i lugn och ro om några dagar när allt fått sjunka in lite.
5 gillningar
Är glad att ni pratar. Förstår att du är mycket längre än han men ni kan ändå ta diskussionen. Bra där! Hoppas allt går väl.
2 gillningar
Jättebra. Det är en chock för honom gissar jag. Det är inte säkert han tror att det verkligen kan bli av. Ta tiden till att själv fundera över vad du vill göra. Du kommer från nu missa 50% av tiden med hemmavarande barn. Det är ett högt pris. Kan ni på prov dela upp er? Riktigt känna efter? Så länge han vill prata finns något kvar att rädda. Kanske ni åter kan börja skymta den där personen i varandra som ni en gång valde att vilja leva med?
2 gillningar
Det kan vara nödvändigt för att slippa 100% i ett dysfunktionellt förhållande. Som jag tidigare har skrivit, mer än en som jag träffat har önskat att deras föräldrar skilt sig tidigare.
2 gillningar
Du är modig. Du är stark. I min värld är en relation dömd när man måste förklara för sin partner de mest självklaraste av sina behov.
Ja, det jan krocka när man vill olika saker. Och ja, vi är alla olika så självklart tänker och agerar vi slka olika.
Men ingen vill vara sin partners “mamma”. Ständigt behöva berätta vad man behöver, uppskattar, blir ledsen för osv.
Ef flera år i en sådan relation kommer det aldrig bli någon förändring. Det som är varje persons “grundstomme” kommer alltid vara det. Dsv om det inte handlar om en person som ständigt aktivt ifrågasätter sig själv och vill förändras.
Slutligen, vem vill egentligen behöva förändra någon för att passa ihop. Att förändra någon går heller inte om inte någon vill bli förändrard. Att säga att man vill förändra sig eller något är även vanlig reaktion vid en krissituation. När krisen lagt sig kommer personens inställningar, förutsättningar och behov vara den samma om behovet av förändring utlöstes i kris.
I min värld gör du helt rätt. Han är en vuxen människa. Det har hela tiden varit hans ansvar att sätta sig in i er relation. Du är trots allt bara 50% i denna relation. Stå på dig❣
2 gillningar
I huvudsak har du förmodligen rätt, men jag tror faktiskt att man som partner kan bli mer lyhörd och lägga större fokus på nya/andra saker som man tidigare inte förstått var så viktiga för ens partner, när man förstår vad som är alternativet (separation). Har man talat för ”döva öron” tidigare och partnern faktiskt börjar lyssna så har man kommit långt.
Det måste givetvis vara frivilligt (inte sett som ett hot) då man vill sin partner väl men inte insett betydelsen för partnern för att allt bara rullar på och man förstår inte frustrationen som byggs upp, då ”det alltid varit så här” och det har ju ”fungerat” (det har det inte, men man tror det).
Med större lyhördhet och att man blir mer rädd om varandra kan få relationen att bli djupare och det är ju det som är att ta sig igenom en kris, om man lyckas hålla ihop. En kris måste förändra relationen. Går allt tillbaka till det som var då är det kört.
Lättare sagt än gjort.
2 gillningar
Det går framåt på ett vis, men det är verkligen ingen dans på rosor just nu. Jag och mannen har haft ett till ordentligt samtal, vilket känns bra då jag nu känner att jag verkligen varit tydlig och också gett honom chansen att säga sitt och ställa frågor osv. Han vill att vi försöker lösa detta, helst själva, men nu går han med på familjerådgivning också, lite så här i sista minuten. Han vill dock inte att jag flyttar ut då utan att vi går i rådgivning och fortsätter bo ihop. Jag har förklarat att jag kommit längre än så i processen och att jag tyvärr inte ser någon möjlighet att bo ihop som det är nu. Jag måste ut helt enkelt, behöver ta hand om mig själv nu, för min egen och mina barns skull.
Jag tror att han förstår mycket mer nu än han gjort innan på ett vis, samtidigt håller han ju med mig om att jag ju tagit upp problem tidigare och att han inte bidragit till att försöka lösa dem. Jag har verkligen försökt att inte skuldbelägga under våra samtal nu, men samtidigt vill han ju höra allt. Jag har förklarat (vilket ju inte är första gången som sagt, det är inga nya problem det handlar om) vad jag tycker inte fungerar och varför jag inte ser någon lösning på dessa problem. Han bemöter med “men det vill jag ändra på nu”, “ja, det var kanske inte så snällt gjort”, “jag har visst velat göra en förändring tidigare” osv. Han håller ju dock med om att han inte gjort något tidigare. Han vill att jag nu ska säga till honom vad han kan göra för att det ska bli bättre. Jag har fått vara supertydlig med att jag oavsett kommer att flytta ut. Har också sagt att jag inte tänker ta hela det emotionella ansvaret längre och att jag inte kan säga åt honom vad han ska göra nu. Jag har meddelat att jag i alla fall kommer att gå i egen terapi/rådgivning och att jag gärna går med honom också. Jag vet inte hur det kommer att bli med den saken dock.
Det är inte roligt att gå runt här hemma tillsammans. Han vill kramas och mysa och att vi ska se på film ihop osv. Det känns bara fel för mig. Svårt att veta hur jag ska hantera det. Sån brukar han inte vara heller, så det kommer förstås av separationen nu. Med barnen går det bra dock, så det får jag vara glad över. Vi har sagt att vi ska sätta oss ner och prata om det praktiska om ytterligare några dagar när vi återigen hunnit landa lite i vårt förra samtal.
Tack för att ni fortsätter skriva i tråden, skönt att gå in här och läsa och skriva av sig 
2 gillningar
Tack för dina fina ord @0145
Jag känner ungefär så som du beskriver, att “grundstommen” i princip alltid kommer att vara så som den är. Såvida man inte själv på egen hand känner en önskan att göra en viss förändring och arbetar aktivt med det utan påtryckning från någon annan. Min man vill nu göra en förändring, men saken är den att han haft många möjligheter till detta förut. Jag vill heller inte att vi ska vara i någon ständig process av att förändra varandra för att passa ihop. Jag känner att jag kommit till den punkten där jag inte bara insett (för det har jag gjort för länge sen) utan också accepterat att vi helt enkelt inte är kompatibla med varandra. Livet ska vara åtminstone lite lättare än vad de varit de senaste 7 åren. Det inser jag på riktigt nu
Nu har det gått ytterligare några dagar och jag och mannen har hunnit prata flera gånger till. Han vill verkligen inte separera, jag blir mer och mer säker på att det är det enda rätta. Han höll en lång monolog för mig häromdagen gällande vad han tror är orsakerna till att det blir fel mellan oss hela tiden. Han kan ha rätt i en hel del av det han sa, även om jag inte håller med om allt. Han menar dock att “nu när han vet om detta så är det inga problem att ändra på det”. Där är vi verkligen inte överens. Jag tror att det skulle vara supersvårt att ändra på och jag är i ärlighetens namn inte villig att försöka längre. För många försök har redan gjorts. Jag är förbi det stadiet och mina känslor har svalnat. Idag hittade jag ett brev som jag skrev till honom för 6 år sedan. Det var lång och tog upp alla de problem jag tyckte att vi hade och förslag på lösningar, frågor om vad han ville osv. Det var en ögonöppnare för mig. Även om jag redan var säker på separationen så fick detta brev mig att inse hur länge vi haft problem, att det är samma problem som återkommer, att jag gång på gång faktiskt tagit upp dem med honom och verkligen försökt hitta lösningar, men det har uppenbarligen inte lyckats. Detta fick mig att än mer inse att det är helt klart dags att bryta. Man kan inte fortsätta stånga sig blodig för något som inte leder någonvart. Till slut blir det bara korkat.
Idag har jag så smått börjat packa ner lite personliga saker inför flytten om ca två veckor. Det känns faktiskt skönt. Vet att det bara är två veckor kvar, men de känns jättelånga just nu.
Skönt att skriva av sig lite här emellanåt
8 gillningar
Jag tycker du är himla stark som har kommit med beslut som tycker är helt rätt för dig. Jag är lite halvt i samma sits, har pratat med barnens pappa och efter bönade och gråt så gav jag en chans. Men känner någonstans att det inte känns 100%. Jag tror det har gått så lång tid att man själv hinner bygga upp en fas där man kan leva utan honom nu. Jag har älskat honom 110% om man kan ta ner det i siffror, men bit för bit har det försvunnit. Sedan samtalet har han blivit en mycket bättre pappa, och hjälper till hemma. Men kärleken är inte lika stark längre. Undrar om det kan vända inom snar framtid.
1 gillning
Tack för dina ord! Och jag förstår precis vad du menar, känner igen mig. Det är svårt när man inte vill till 100% längre och känslorna börjat försvinna mer och mer. Jag har också älskat min man oerhört mycket, mer än jag nånsin älskat någon annan helt klart, men efter flera år av att inte ha det bra tillsammans, försöka hitta vägar framåt, inte få någon kontakt osv så mattas känslorna av och till slut försvinner de nog nästan helt tror jag. Det blir också att inte kännas helt äkta när han plötsligt t ex börjar vara en bättre pappa efter “hot” om separation. Min man har också börjat med vissa saker jag efterfrågat tidigare, men det är bara som att det är för sent. Jag blir nästan bara frustrerad av att han nu tydligen kan försöka. Och som sagt, det känns inte äkta och jag tror inte för en sekund på att det kommer att hålla i längden. Jag har helt enkelt fått nog. Vi har dessutom varit i liknande sits förut och facit är att det inte har funkat. Jag vore dum om jag trodde att utfallet skulle bli något annat denna gång, så känner jag nu.
Kanske inte mycket hjälp för dig, jag hoppas att du kommer till ett beslut som känns rätt för dig också dock! Det är säkert möjligt att det vänder, samtidigt som jag tror att det är den partner man ser framför sig (så som han är/har varit under största delen av tiden) som man har att ta ställning till om man vill leva med. Jag tror att det är mycket svårt att plötsligt förändras massor då ens partner tar upp separation. Hoppas som sagt att du hittar din väg!
2 gillningar
Hej. Läste genom dina första meningar och inte läst några svar.
Men rent spontant… tappar man känslor. Vad ska man göra åt det??
Man styr inte över känslor… jag har skitjobbigt med att såra folk så det blir bara knas för mig.
Men mitt råd är… flytta, ni har bata ett liv.
Jag skulle ju inte vilja bo med någon som inte vill bo med mig… även om det sliter ut hjärtat.
Nu får jag det att låta skitenkelt… det är tvärtom…kanske värre superskitsvårt att lämna.men i långa loppet blir ni ju båda olycklig.
En tanke från mig.
1 gillning
Alltså, ibland undrar jag om du är på riktigt. Kan du sluta sprida sån här förbannad skit?! Ursäkta franskan, men du har ju rejäla bekymmer om det är så här du går och tänker och försöker få andra att tro på!
5 gillningar
Misygynt, tröttsamt lågvattenmärke, Tailor. Uttryckt med nelåtande ordval som är avsett att provocera och skapa förakt…Seriöst? Nej, patetiskt. Lägg ner.
1 gillning
Varför vill du bara provocera?
Varför är du så insnöad på dina könsförklaringar?
Varför tror du att du vet bättre än kvinnor hur kvinnor innerst inne fungerar?
Nej, svara inte. Det är enbart retoriska frågor.
1 gillning
Tyvärr, jag kan inte hjälpa dig. De två män jag har erfarenhet av var väldigt olika.
Det de hade gemensamt var att ingen av dem var särskilt intresserad av mig när det kom till kritan. Men att jag accepterade det måste jag lägga främst på mig själv.
Jag har haft en tendens att stanna med med män som inte är tillräckligt engagerade i mig eller relationen. Och för all del - det är en ovana som jag delar med rätt många andra kvinnor.
2 gillningar
När man väl är i en uttalad relation ska man inte räkna med att partnern plötsligt blir mer intresserad av en, nej. What you see is what you get.
Jag gjorde misstaget att tro att deras förmåga att prioritera ner mig berodde på obetänksamhet. Det försökte jag lösa båda gångerna genom att ta upp problemet och berätta hur jag ville att relationen skulle vara. Jag trodde verkligen att det bara handlade om ett informationsproblem.
Men så var det förstås inte. En normalbegåvad vuxen man begriper givetvis själv att en fast relation innebär en viss grundprioritering av partnern och att man stämmer av vissa saker tillsammans mm. Jag ska ju inte behöva motivera varför jag vill göra något gemensamt på semestern, t ex, utan det borde rimligtvis vara en av de saker som han själv vill prioritera under sin ledighet.
Det var bara det att de inte hade lust. Så viktig var jag inte. Det fanns annat som kom före, så jag låg och skvalpade ner mot botten av priolistan.
Och en sån relation skulle jag aldrig uppmana någon att försöka förändra på annat sätt än att lämna den.
2 gillningar
Å fan,gammal tråd…
Ja den som blir lämnad får ju ofta en chock.
Å klart jag menar man ska försöka allt man har.men att bo med någon man inte har känslor för är ju inte nåt liv för båda.
Jag skulle inte vilja bo med någon som inte tycker om mig.
Hjärtesorg är ju det jävligaste av jävligast,
Jaja… det finns 1000 sidor på ett mynt (typ).
1 gillning