Hej, jag är ny här och läser din historia. Det är tufft, men på något sätt som alla skriver så måste det gå. Min man sedan 15 år (ett par i 25 år) meddelade i maj att han vill något annat, han är inte lycklig med mig och inte kär längre. Några dagar senare hade han flyttat. Han bedyrade att det inte var någon annan inblandad. Snabbt ville han skicka in skilsmässopapper och göra bodelning. Jag fortfarande i chock. En månad senare meddelar han att han träffat en ny. Några veckor senare har barnen träffat henne och hennes barn och de åker på familjesemester. Jag påtalar att jag gärna hade velat bli informerad om att han introducerar en ny. Svaret är att det har jag inte med att göra. Nähe?! Fort går det som bara attans och jag ska bara titta på.
Nu har det alltså gått ungefär 3 månader sedan jag fick beskedet. Nu blir det så här. Jag saknar honom och familjen så att det värker men förstår att det inte kan bli vi igen.
Känner mig naiv, lurad, bortvald ja ni vet allt det där. När jag nu hittat hit förstår jag att jag inte är ensam även om det är för mig är så mycket som jag inte förstår.
Först o främst välkommen till forumet där ingen önskar behövt komma till, men som verkligen har varit en livräddare för många.
Jag har ju lite liknande erfarenheter o framför allt att det ska gå så fruktansvärt fort.
Man hamnar ju i chock o har svårt att tänka klart o då ska man ta viktiga beslut.
Man tror man aldrig ska bli glad igen o sorgen över den krossade familjen är stor.
Väldigt okänsligt av ditt x att introducera den nya så fort o dra iväg på semester tillsammans.
Men man upphör aldrig att förvånas utav dessa män som tror att gräset är grönare på andra sidan.
Styrka till dig o du är inte ensam.
Det här tycker jag är så konstigt! Att de som lämnar, (när det så uppenbart är en part som vill mer än den andre,) tror att man ska skicka in papper tillsammans. Varför skulle jag vilja hjälpa den andre att driva projekt skilsmässa? Sätter jag mitt namn på pappret så är det jag som vill. Nej, jag skrev inte på, han fick stämma mig. Funkar fint det också, och jag fredade en skärva av min självkänsla.
Lider med dig, jag är 1/2 år in i min process som lämnad man. För mitt X tog också känslorna slut vilket är det som är jobbigast att förstå efter så många år. Har nu äntligen slutat hoppas på oss igen då hon varit väldigt tydlig sista tiden. Men mitt hjärta har väldigt svårt att släppa kärleken jag känner fortfarande. Tankarna kring vad vi kunde blivit osv måste man radera. Återstår mycket jobb. Men en dag ska vi stå starkare och kanske förstå vad det var för mening med all denna sorg och smärta. Kämpa
Det som hänt är på många sätt obegripligt. Hur kan den som stått en närmst i så många år plötsligt göra så? Det är mycket kring det som är svårt att förstå. Jag börjar mer och mer inse och acceptera att det är det nog är en hel del jag aldrig kommer att få svar på. Och ändå tror jag faktiskt att jag förstår mer än mitt 40-årskrisande ex. Han verkar ha noll självinsikt. Jag gissar att det är något många av den här typen av ”lämnare” har gemensamt.
Ja det måste ju gå. Jag mår bättre igen. Men det går verkligen i vågor. Och det kan räcka med ett neutralt mail om praktikaliteter för att sorgen ska blossa upp ordentligt igen. Lyckligtvis verkar den inte hålla i sig lika långa stunder längre. Och jag har börjat kunna föreställa mig en framtid utan honom. Det är väldigt skönt att ha nått en viss acceptans ändå.
Vi är många i liknande situation och stödet här på forumet är verkligen fantastiskt fint! Ta del av det, det har hjälpt många av oss i processen. Stor kram!
Det har gått över ett år sedan jag blev ”dumpad” av exet efter 15 år. För en annan, vilket han fortfarande nekar till. För relationen är ju ”ny”. Tjena. Med just den kollega som jag misstänkte redan för snart två år sedan. Jag blir fortfarande så provocerad av att han tycker att han skött allt såå snyggt så. Hans enorma ego får ju inte skadas…
Men sedan i somras bryr jag mig faktiskt inte så mycket längre. Trött på att tänka på honom och skulle inte vilja ha honom tillbaka ändå.
För drygt en månad sen gick jag på en blinddate med en nära väns kompis kompis. Hade fått garanterat att han är ”normal”, trevlig, schysst kille, med tre barn, separerad sedan några år, stabilt med boende och jobb, och ser bra ut. Det gjorde att jag vågade gå på min första dejt på en väldig massa år. Vi båda såg det som en rolig och lite udda utmaning. Första dejten var galet nervös. Men vi tyckte båda att det var värt en ny chans. Nu har vi hörts en hel del, och setts flera gånger. Jag har hela tiden varit öppen med att jag fortfarande är sårad över exets svek, även om jag inte skulle vilja ha tillbaks honom, och att jag inte vet om jag är redo att gå in i något nytt ännu. Han uppskattar uppriktigheten och förstår mig. Lägger ingen press. Vi ses och trivs i varandras sällskap. Så fint oavsett vart det leder!
Jag försökte redan i somras förklara för idioten att det inte är för barnens skull man introducerar en ny. Bad honom att låta barnen landa i flytten och allt nytt först. Han svarade inte, men har alldeles nyligen sagt till vänner o bekanta att han ska avvakta med det. Så jag trodde han ändå fattat. Nu fick jag veta att han bara två veckor efter flytten valde att introducera Våpet för barnen ändå. Så jävla egoistisk!
Dessutom flaggade han för två veckor sen för att han ska skicka en sammanställning över kostnader som jag ska vara med och betala. Har ingen aning om för vad eller vilka belopp det handlar om. Han skulle varit klar med det idag, men som väntat fick jag inga besked utom att han behöver en vecka till för att maila ett utkast. Så det här kan också dra ut på tiden. Och under tiden ska jag leva i ovisshet om huruvida det rör sig om storleksordningen 5000:- eller 100 000:-. Så jävla nonchalant! Fattar inte att jag gett den människan 15 år av mitt liv!
Mitt x introducerade också den nya efter bara några veckor. Det är definitivt inte för barnens bästa. Väldigt egoistiskt.
Så skönt när man inser att man faktiskt inte vill ha honom tillbaka.
Håller tummarna att det fortsätter kännas bra med dejten!
Mitt ex flyttade hem till sin nya dagen efter jag och barnen fick veta att han ville skiljas.
Två veckor efter det ville han att barnen skulle komma dit och sova, då utan att berätta för barnen att han hade en ny flickvän som han bodde hos. Jag smsade tre gånger och frågade om han hade berättat för barnen, när han inte svarade på frågan så berättade jag.
Då blev han givetvis arg på mig för “vi” som i de två skulle väl berätta den glada nyheten tillsammans
@Nystart75 och @Trott Hur mår ni idag? Och hur har ni det med allt? Och hur har det gått med era barn och de ”nya”?
Så beklämmande när föräldrar inte kan vänta med att dra in sina barn i sina nya relationer. Som att barnen skulle ha glädje av att det kommer in någon ny kvinna/man kort inpå.
Jag fick just höra av sonen att hon hade sovit över. Första gången de träffades. Barnens andra helg i huset. Hur kul är det för dem? Jag kommer iaf avvakta med sådant, och låta barnen känna att de har mitt fokus under mina veckor. Men är ju helt maktlös kring hur det kommer att vara under hans veckor. Och barnen har ju inget val heller, oavsett vad de skulle tycka. Fan också! Trist start på min barnhelg.
Ditt x verkar vara lika ego och oförmögen att bry sig om barnens bästa som mitt x. Jag undrar om det har med deras personlighet att göra, eller om det är förälskelsen som får dem att tappa huvudet.
Jag mår ändå bra nu, till största delen, och tycker att jag lever ett ganska bra liv igen trots allt. Saknar inte mitt x.
Min stora sorg är att jag förlorar så mycket tid med barnen, och att barnen, särskilt den yngste, också fortfarande är ledsna. Fick veta av den yngstes lärare att han ibland är ledsen i skolan. Mitt hjärta gick sönder.
Är fortfarande så sjukt arg och besviken på den falska, fege, otrogne egoisten som lät vår familj gå sönder utan att lyfta ett finger för att försöka hålla ihop oss. Som att jag och barnen inte betydde ett skit för honom.
@Nystart75 Jag har verkligen undrat över samma sak. Skulle gissa på en kombination… Det och att det finns en annan person med helt andra intressen bakom kulisserna som har dåligt inflytande på en feg och lättpåverkad mänska.
Skönt att höra att du mår mestadels bra! Men förstår och känner igen saknaden! Jag tycker att en vecka är en ocean av tid. Inte för att jag inte sysselsätter mig under de barnfria veckorna, utan för att jag i början av varje barnvecka påminns om att jag missat så mycket tid med dem. Och det är ju fruktansvärt att stå vid sidan om och se på om ens barn är ledsna. Mina barn har inte visat så mycket känslor senaste tiden. Hoppas att de känner att de kan prata om något skulle tynga dem.
Jag kan känna mig lite uppgiven över att jag kommer att tvingas höra om och hantera exets alla kommande idiotier också. Antar att allt är som värst fortfarande. Men kommer ju aldrig bli helt fri från Idioten… Och jag är också så arg och besviken över sättet han avslutade. Men saknar tack och lov inte honom längre.
Hoppas barnen börjar må bättre snart. Tänker att det ändå är bra att de tillåter sorgen komma ut.
Barnen har träffat den nya ett fåtal gånger, enda gången jag tror att hon inte är med är när han kör dottern till sin aktivitet varannan helg. Det är väl för att hennes son förmodligen har aktivitet samtidigt.
Sonen har varit hemma hos dem en dag, dottern har varit där samtidigt som sonen och senare sovit där en natt. Sonen tyckte inte att det kändes bra och dottern verkar inte vara så positiv till att åka dit igen.
Dottern kallar hennes barn “den där ungen” så det verkar inte vara som hon fått så gott intryck de två gånger hon träffat honom.
Om jag ska vara ärlig så även om han säger att han saknar barnen, tror jag att han tycker det är rätt skönt att de inte är där. Sen har han och den nya exakt samma fras “De är alltid välkomna” som han sa till mig, exakt samma ord har den nya sagt till en av våra gemensamma vänner. En vän som tyckte att det var ledsamt att se hur den nya var mot dottern, hon hade inte sagt något till dottern på hela dagen när de var på besök hos dem. Gissar för att hon visst att jag var vän med dem också, men vet inte.
Nackdelen är väl att han inte hittar på något utan den nya, och de saker de gör anpassas efter hennes son, vilket våra barn är lite för stora för.
Igår var det precis 10 månader sedan han flyttade hem till henne, 10 mån och 1 dag sedan jag fick veta att han ville skiljas.
Det är inte så bra, jag är fortfarande arg, ledsen och besviken och sitter fast i berg och dalbanan.
Men vi har ju redan konstaterat att det en säger inte har det minsta värde om det inte följs upp med handling…
10 månader eller för den delen, 10 månader och 1 dag är ingenting som tidsperspektiv när en tänker på hur han hanterat det här.
Sen önskar jag att du inte satt fast…men det är banne mig inte konstigt att du gör det!
Fy vad tråkigt @Trott. Jag har så svårt att förstå hur en förälder kan släppa sina barn på det viset. Klart att det hade varit svårt för barnen oavsett, att känna sig hemma hos dem när han bara bytte familj från en dag till nästa. Men det låter som att han varit väldigt passiv kring att få barnen att trivas där. Usch, det säger en hel del om den nya. Skönt ändå när omgivningen också får se att de inte är så himla härliga. Men så otroligt sorgligt och tråkigt för barnen. Tur att de har en stark och fin mamma!
10 månader är inte så lång tid ändå. Var snäll med dig själv. För mig har det gått ganska precis ett år. Jag har kommit en bra bit men är också väldigt arg av och till. I natt t.ex. vaknade jag tidigt av ilskan, och kunde inte somna om.
Det är helt befogade känslor. Och jag tror att man mår bäst i längden av att försöka tillåta dem. Men jag hoppas att du får vila från dem ibland också, när du gör sådant som du mår bra av. De slukar ju så otroligt mycket energi.
Jag fick en jättesvacka för några veckor sedan. Kroppen var så i stress. Det är lite bättre igen. Men jag märker att jag har mycket bearbetning kvar. Det är ju ett jättesvek att bli lämnad utan förvarning, och i synnerhet för någon annan.
