Jag har inga egna barn, men om jag själv vore barn så skulle det verkligen kännas jättekonstigt att vara barn i den situation du beskriver. Låter egoistiskt att inte ta mer hänsyn till barnen. Låter som denna relation inte pågått så länge och för barnens skulle borde man väl dessutom ta det lite lugnt, inte ha så bråttom med detta.
Har själv fått erfara att det trampas på en och man blir betraktad som en dörrmatta, men barnen förtjänar inte detta. Väldigt sorgligt att läsa när barn kommer i kläm.
1 gillning
Så skönt att läsa det du skrivit! Tack! Tror jag läst fyra gånger nu.
Det där med lögner, mönster och triggers låter fullt rimligt. (Samma sak med exets oförmåga att ta upp svårigheter i relationen istället för att tiga, tiga, tiga, fly.) Den nya var gift men skilde sig under samma period som exet lämnade mig. Håller med om att det känns mycket bättre att tänka så. De förtjänar för förmodligen varandra. Hoppas det skiter sig väldigt snart för dem. Vill inte att barnen dras in i deras smuts och sörja.
2 gillningar
Detta kan jag skriva under på och så var det för mig. Min historia har jag skrivit här. Men för att kort sammanfatta det så fick jag beskedet en söndag i mars 2018 att hon ville skiljas och flytta in i radhus med nya killen dagen efter. För att komma vidare så var detta bra och det satte verkligen punkt för relationen hur hårt det än kan låta. Det var naturligtvis väldigt jobbigt första månaderna men sen gick det faktiskt att komma över 14 års relation.
Det jobbigaste under de första månaderna för mig var att släppa ilskan. I början var det väldigt svårt att acceptera denna kränkning som det innebar. Numera är alla känslor och allt är totalt borta. Vad som händer i hennes liv spelar inte längre någon roll och rör inte upp några känslor hos mig. Det är jätteskönt och jag önskar att ni alla här inne kommer så långt. Tiden läker såren. Ju längre tid som går och ni kanske under tiden träffar någon ny. I det skedet kommer ni sannolikt att släppa den tidigare relationen. Nu är det så klart lättare att släppa taget om man inte har barn ihop men oavsett så sitter allt i huvudet och förr eller senare så tröttnar man på att vilja ha någon som inte vill ha en själv.
5 gillningar
Ja, det logiska tänkandet kan ju komma rätt snabbt…det är klart att jag inte vill vara med någon som inte vill vara med mig!! Eller jag SKA inte vilja det.
Men så klockrent uttryckt av dig “att tröttna”…för då gör en ju det med hela kroppen med på noterna. 
1 gillning
Hej, jag är ny här och läser din historia. Det är tufft, men på något sätt som alla skriver så måste det gå. Min man sedan 15 år (ett par i 25 år) meddelade i maj att han vill något annat, han är inte lycklig med mig och inte kär längre. Några dagar senare hade han flyttat. Han bedyrade att det inte var någon annan inblandad. Snabbt ville han skicka in skilsmässopapper och göra bodelning. Jag fortfarande i chock. En månad senare meddelar han att han träffat en ny. Några veckor senare har barnen träffat henne och hennes barn och de åker på familjesemester. Jag påtalar att jag gärna hade velat bli informerad om att han introducerar en ny. Svaret är att det har jag inte med att göra. Nähe?! Fort går det som bara attans och jag ska bara titta på.
Nu har det alltså gått ungefär 3 månader sedan jag fick beskedet. Nu blir det så här. Jag saknar honom och familjen så att det värker men förstår att det inte kan bli vi igen.
Känner mig naiv, lurad, bortvald ja ni vet allt det där. När jag nu hittat hit förstår jag att jag inte är ensam även om det är för mig är så mycket som jag inte förstår.
Kämpa på och på något sätt ska det gå!
9 gillningar
Först o främst välkommen till forumet där ingen önskar behövt komma till, men som verkligen har varit en livräddare för många.
Jag har ju lite liknande erfarenheter o framför allt att det ska gå så fruktansvärt fort.
Man hamnar ju i chock o har svårt att tänka klart o då ska man ta viktiga beslut.
Man tror man aldrig ska bli glad igen o sorgen över den krossade familjen är stor.
Väldigt okänsligt av ditt x att introducera den nya så fort o dra iväg på semester tillsammans.
Men man upphör aldrig att förvånas utav dessa män som tror att gräset är grönare på andra sidan.
Styrka till dig o du är inte ensam.
4 gillningar
Det här tycker jag är så konstigt! Att de som lämnar, (när det så uppenbart är en part som vill mer än den andre,) tror att man ska skicka in papper tillsammans. Varför skulle jag vilja hjälpa den andre att driva projekt skilsmässa? Sätter jag mitt namn på pappret så är det jag som vill. Nej, jag skrev inte på, han fick stämma mig. Funkar fint det också, och jag fredade en skärva av min självkänsla.
4 gillningar
Troligen fattar de inte att man kan göra det på egen hand…! 
Det ultimata beviset för att en varit för mycket mamma i relationen…
1 gillning
För att det ser bättre ut utåt om man skickat in tillsammans. Då kan man ju säga att man är överens och att det var ett gemensamt beslut.
Lider med dig, jag är 1/2 år in i min process som lämnad man. För mitt X tog också känslorna slut vilket är det som är jobbigast att förstå efter så många år. Har nu äntligen slutat hoppas på oss igen då hon varit väldigt tydlig sista tiden. Men mitt hjärta har väldigt svårt att släppa kärleken jag känner fortfarande. Tankarna kring vad vi kunde blivit osv måste man radera. Återstår mycket jobb. Men en dag ska vi stå starkare och kanske förstå vad det var för mening med all denna sorg och smärta. Kämpa 
3 gillningar
Så tråkigt att även du hamnat i den här sitsen!
Det som hänt är på många sätt obegripligt. Hur kan den som stått en närmst i så många år plötsligt göra så? Det är mycket kring det som är svårt att förstå. Jag börjar mer och mer inse och acceptera att det är det nog är en hel del jag aldrig kommer att få svar på. Och ändå tror jag faktiskt att jag förstår mer än mitt 40-årskrisande ex. Han verkar ha noll självinsikt. Jag gissar att det är något många av den här typen av ”lämnare” har gemensamt.
Ja det måste ju gå. Jag mår bättre igen. Men det går verkligen i vågor. Och det kan räcka med ett neutralt mail om praktikaliteter för att sorgen ska blossa upp ordentligt igen. Lyckligtvis verkar den inte hålla i sig lika långa stunder längre. Och jag har börjat kunna föreställa mig en framtid utan honom. Det är väldigt skönt att ha nått en viss acceptans ändå.
Vi är många i liknande situation och stödet här på forumet är verkligen fantastiskt fint! Ta del av det, det har hjälpt många av oss i processen. Stor kram!
4 gillningar
Det har gått över ett år sedan jag blev ”dumpad” av exet efter 15 år. För en annan, vilket han fortfarande nekar till. För relationen är ju ”ny”. Tjena. Med just den kollega som jag misstänkte redan för snart två år sedan. Jag blir fortfarande så provocerad av att han tycker att han skött allt såå snyggt så. Hans enorma ego får ju inte skadas…
Men sedan i somras bryr jag mig faktiskt inte så mycket längre. Trött på att tänka på honom och skulle inte vilja ha honom tillbaka ändå.
För drygt en månad sen gick jag på en blinddate med en nära väns kompis kompis. Hade fått garanterat att han är ”normal”, trevlig, schysst kille, med tre barn, separerad sedan några år, stabilt med boende och jobb, och ser bra ut. Det gjorde att jag vågade gå på min första dejt på en väldig massa år. Vi båda såg det som en rolig och lite udda utmaning. Första dejten var galet nervös. Men vi tyckte båda att det var värt en ny chans. Nu har vi hörts en hel del, och setts flera gånger. Jag har hela tiden varit öppen med att jag fortfarande är sårad över exets svek, även om jag inte skulle vilja ha tillbaks honom, och att jag inte vet om jag är redo att gå in i något nytt ännu. Han uppskattar uppriktigheten och förstår mig. Lägger ingen press. Vi ses och trivs i varandras sällskap. Så fint oavsett vart det leder!
11 gillningar
Vad härligt att du vågade ta chansen oavsett vad som händer o att han vet om hur du känner.
Lycka till 
1 gillning
Tack! Ja det är härligt och kul
Jag försökte redan i somras förklara för idioten att det inte är för barnens skull man introducerar en ny. Bad honom att låta barnen landa i flytten och allt nytt först. Han svarade inte, men har alldeles nyligen sagt till vänner o bekanta att han ska avvakta med det. Så jag trodde han ändå fattat. Nu fick jag veta att han bara två veckor efter flytten valde att introducera Våpet för barnen ändå. Så jävla egoistisk!
Dessutom flaggade han för två veckor sen för att han ska skicka en sammanställning över kostnader som jag ska vara med och betala. Har ingen aning om för vad eller vilka belopp det handlar om. Han skulle varit klar med det idag, men som väntat fick jag inga besked utom att han behöver en vecka till för att maila ett utkast. Så det här kan också dra ut på tiden. Och under tiden ska jag leva i ovisshet om huruvida det rör sig om storleksordningen 5000:- eller 100 000:-. Så jävla nonchalant! Fattar inte att jag gett den människan 15 år av mitt liv!
2 gillningar
Mitt x introducerade också den nya efter bara några veckor. Det är definitivt inte för barnens bästa. Väldigt egoistiskt.
Så skönt när man inser att man faktiskt inte vill ha honom tillbaka.
Håller tummarna att det fortsätter kännas bra med dejten!
1 gillning
Mitt ex flyttade hem till sin nya dagen efter jag och barnen fick veta att han ville skiljas.
Två veckor efter det ville han att barnen skulle komma dit och sova, då utan att berätta för barnen att han hade en ny flickvän som han bodde hos. Jag smsade tre gånger och frågade om han hade berättat för barnen, när han inte svarade på frågan så berättade jag.
Då blev han givetvis arg på mig för “vi” som i de två skulle väl berätta den glada nyheten tillsammans 
2 gillningar
@Nystart75 och @Trott Hur mår ni idag? Och hur har ni det med allt? Och hur har det gått med era barn och de ”nya”?
Så beklämmande när föräldrar inte kan vänta med att dra in sina barn i sina nya relationer. Som att barnen skulle ha glädje av att det kommer in någon ny kvinna/man kort inpå.
Jag fick just höra av sonen att hon hade sovit över. Första gången de träffades. Barnens andra helg i huset. Hur kul är det för dem? Jag kommer iaf avvakta med sådant, och låta barnen känna att de har mitt fokus under mina veckor. Men är ju helt maktlös kring hur det kommer att vara under hans veckor. Och barnen har ju inget val heller, oavsett vad de skulle tycka. Fan också! Trist start på min barnhelg.
Ditt x verkar vara lika ego och oförmögen att bry sig om barnens bästa som mitt x. Jag undrar om det har med deras personlighet att göra, eller om det är förälskelsen som får dem att tappa huvudet.
Jag mår ändå bra nu, till största delen, och tycker att jag lever ett ganska bra liv igen trots allt. Saknar inte mitt x.
Min stora sorg är att jag förlorar så mycket tid med barnen, och att barnen, särskilt den yngste, också fortfarande är ledsna. Fick veta av den yngstes lärare att han ibland är ledsen i skolan. Mitt hjärta gick sönder.
Är fortfarande så sjukt arg och besviken på den falska, fege, otrogne egoisten som lät vår familj gå sönder utan att lyfta ett finger för att försöka hålla ihop oss. Som att jag och barnen inte betydde ett skit för honom.
2 gillningar