Vi har haft sammarbetssamtal via familjerätten och han visar sin ilska öppet mot mig. Jag tycker det är jobbigt och innerstinne känner jag stort obehag. Han är hetsig och påstridig. Idag började han kritisera medlaren (som förövrig jag uppfattar som väldigt proffsig och lugn men bestämd) till henne, sa bland annat att “du som jobbar borde veta xxx och xxx”. Jag minns inte exakt för kändes som han liksom gick till attack. Jag är så orolig över våra framtida samtal där saker ska bestämmas. Jag vet redan nu att han kommer vilja ha det på ett sätt som passar honom å barnen från en tidigare relation som är tonåringar. Men vårt barn är bara två år och jag upplever starkt att vår dotter mår bättre av att inte vara ifrån oss för långa perioder. Vet att han kommer pusha för annat. Upplever att han inte alltid har vårt barns bästa i åtanke alltid utan mer det som passar honom bäst för han hävdar att han behöver återhämtning osv. Men han vill ändå ha henne halvtid. Jag skulle älska att ha henne hela tiden.
Mår rent ut sagt skit. Det går knappt att resonera med honom och han är så arg och det skapar sånt obehag i mig. All interaktion med honom ger mig sån ångest. Önskar jag var ensamstående med vår dotter så jag slapp all kontakt. Men förstår att vår dotter behöver sin pappa.
Vi har bara vart separerade i två mån. Men känns som det gått 1 år pga hur tufft det vart.
Visst behöver jag inte gå med på att vara ifrån henne längre perioder? Jag har försökt vart så flexibel så möjligt i samtalen. Men medlarna har fått bryta in flera ggr under samtalen för att han “kört på” och idag sa de också att en person kan inte bestämma allt. Tror mycket av hans personlighet lyser igenom som han annars försökt dölja för andra, men som jag fått se mycket i relationen som också vart förgöranade för min självkänsla.
Jag skulle behöva pepp eller upplyftande ord. Kanske erfarenhet. T ex om ngn vart väldigt arg och betett sig illa men ändå haft insikt att det inte vart rätt. Eller erfarenhet av att kommunikationen vart kaos men blivit bättre. Jag lämnade för kände mig totalt nedbruten i relationen.
3 gillningar
Det är inte en absolut sanning. Barn behöver en “tillräckligt bra” pappa. I mitt fall insåg jag alldeles för sent, att de inte alls behöver en elak pappa som förstör deras självkänsla och självförtroende. Då slutade jag jobba för att vi skulle ha barnen 50/50 och satsade i stället på att själv ha dem 100 %. Min uppgift blev att skydda dem från pappans dåliga inflytande, och det har jag försökt göra sedan dess.
5 gillningar
Jag förstår vad du menar. Men skulle inte säga att han är en dålig pappa. Men som make har han inte vart bra alls.
Har haft fyra samtal med exet, tre i höstas och ett nyligen. Jag har känt som du på samtliga. Han hade inga problem att öppet säga hur jag “trakasserar” honom, inte samarbetar, styr med järnhand osv osv. Det han var arg på handlar om att jag inte byter barnvecka med honom. Han bor med sin nya, jag är särbo med min. De har inte samma vecka, det har vi. Så jag byter inte pga att vi tar det lugnt med att introducera varandra för barnen. Han vill byta för att få barnledig tid för återhämtning.
Vid ett tillfälle kastade han ner sitt anteckningsblock på bordet, sen glasögonen och sa högt “så hon ska få precis som hon vill!?”, jag dvs. För samtalsledaren sa att den frågan inte handlar om barnen, utan honom. Hon försökte gå vidare till andra punkter, som mina, men han återgick hela tiden till sitt. Vägrade gå dit efter tredje gången när jag fortfarande inte ville byta vecka, vi hann bara besluta 2-3 andra småsaker på 4.5 tim.
Så nej, samtalsledaren kommer inte tvinga dig att gå med på något. Om du har barnfokus och inte han, kommer det framgå. Fokusera på vad du tror är bäst för din dotter och varför, ledaren kommer säkert ställa lite frågor kring dig och hjälpa dig/er resonera kring det. Kanske hitta en mellanväg som känns ok. Men nej, kommer inte bli att du tvingas göra något du starkt känner inte är det bästa för dottern.
Tyvärr har jag inga goda erfarenheter av att kommunikationen och samarbetet blev bättre, för sen januari (1.5 år efter skilsmässan) så bor barnen helt hos mig och exet vill skriva över vårdnaden. Han valde alltså sig och sitt förhållande framför dem, men hävdar att detta är “bäst för barnen”. Så just nu ser exet inte att det han gör är inte bra för barnen, han säger också att barnen verkar ju må fint nu. Han ska träffa dem en kort stund “ibland”, varit en gång hittills.
Ville bara sända lite styrka, jag vet att samtalen är skitjobbiga när man känner att den andra sidan kanske inte helt är redo att faktiskt samarbeta - utan mer få igenom saker för sig själv. Bara du är beredd att möta honom i något, samtidigt som barnet är i fokus och inte spänningen mellan er, så kan du känna att du gjort det du kan 
1 gillning
Tusen tack för att du delade med dig! Ja det är skittufft att gå på samtalen. Vårt första samtal mådde jag så dåligt i en hel vecka efter. Idag känner jag mig ok ändå och vi hade vårt andra samtal igår.
Det gör mig trygg i att jag inte MÅSTE gå med på saker bara för att han vill det. Detta är ngt jag också haft problem med i relationen att känna efter och verkligen säga ifrån när något inte känts bra. Jag är så rädd för hur han ska vilja ha sommaren. Jag märker att han har en sån tydlig tanke om hur saker ska vara och kör på den. Jag känner att jag försöker vara flexibel och är nog också det. Mkt skaver i mig men förstår att det måste funka för båda.
Man känner bara sån maktlöshet.
Vad känner du kring att ha barnen heltid? Jag tänker såklart att du behöver återhämtning beroende på ålder på barnen. Men att kanske också skönt med mindre inblandning från ditt ex? Men såklart hemskt att han inte verkar prioritera sina barn. Man blir ju helt matt. 
2 gillningar
Vet vad du menar, samtalen sitter i. För mig var det mycket ”jag borde ha sagt…” över det hela efteråt, för där och då var jag helt tom och kunde knappt tänka.
Är samma här, jag sa inte emot för att bevara ”husfriden” i flera år. Hade ursäkter mentalt för varför han sa så, gjorde så osv. När det brast och jag sa ifrån, fick jag höra att jag inte kunde hantera mina känslor, överreagerade, tolkade fel… så nej, det var inte lätt på mötena för den delen också. Var så rädd för att jag ”gjorde fel” när jag inte höll med om hans plan. Men kan bara säga där att du är dotterns förälder också, handlar om henne, och du vet mycket väl om vad som är bäst för henne. Och ni ska tillsammans komma överens om saker för ni är föräldrar båda två. Inte bara han. Besluten ska vara i samförstånd, det är dotterns bästa.
Har bara gått snart 2 mån, så nej jag är inte människa än. Är skönt att inte få hans hatiska mail samt oron över hur barnen mår där, men samtidigt skrämmande att ha tre barn mellan 11-17 som ensamstående på heltid. Är så rädd att inte räcka till när energin var halvdöd efter senaste månaderna med exets skit. Så ja, hanterar det just nu och har ingen nära familj att be om avlastning av heller. I längden vet jag dock att detta är bättre, för han kunde inte möta deras behov. Kort sagt så 
5 gillningar
Jag tycker du är stark och modig som står på dig. Jag vet hur det är att känna att man inte vågar lyfta saker och att sedan då stå fast vid att inte byta veckorna osv är så bra av dig! Jag hoppas verkligen jag känner styrkan på nästa samtal. Jag känner också oro för att säga emot. Rädd för reaktionen.
Idag är en sån dag då jag känner stress och press inför allt med honom. Förskolan vill att man kommer in med semplaneringen senast slutet på mars och vi har inte nästa samtal förrän april. Måste kontakta rektorn och fråga om vi kan få dispens och komma in lite senare med ansökan. Bara en sån här sak ger mig ett teyck över bröstet. Samtidigt ska man sköta jobb och allt annat. Vissa dagar ser jag inte så mycket ljus i tunneln. Som idag. Känns som det kommer vara såhär för alltid men förstår att det inte är en sanning.
Känner mig så enormt ensam i detta. Alla mina vänner har sina kärnfamiljer. Den enda som är separerad har ett jättefint samarbete med pappa. Och här känner jag bara att jag är så ensam liten och utelämnad. Också att jag börjat förstå att jag är rädd för honom. Inte att han ska skada mig fysiskt. Men denna nedbrutenhet jag känt under relationen psykiskt.
1 gillning
Tack för de orden ett tips när du sitter på samtalet och vill säga emot för ditt ex kommer med förslag som du inte håller med om, fråga honom hur det blir bäst för barnet. Så gjorde jag på mina samtal i höstas och hans förklaringar höll inte riktigt.
Hoppas förskolan ger dispens där bara du förklarar läget. Alternativt att man kan göra en ändring lite senare. Förstår vad du menar med känslan att det är såhär för evigt, försöker också intala mig sanningen att det inte är så…
Känner mig också ensam, har bekanta som har sina barn varannan helg eller vecka hos den andra sådär med lite småtjafs med exet. Men ingen som har ett ex som strular så kopiöst mycket, samt går från varannan vecka till inget när barnen är såpass stora som de är. Över en natt. Så man får höra “oj då”, men vad mer ska de säga? För det är så bisarrt.
Förstår också det psykiska du pratar om. Jag fick jobba mycket med mig själv efter skilsmässan, för det var inpräntat att jag var för känslig, överreagerade och mer eller mindre inte hanterade mina känslor bra. Att jag också ältade saker. Nu vet jag att han lassade bråken på mig, vi löste sällan konflikter så de låg kvar. Visst bidrog jag till bråken, men jag fick aldrig känna mig förstådd av honom. Mer att jag “letade fel och sökte konflikter”.
1 gillning
Tack snälla för ditt svar det hjälper mig mycket att skriva med dig som har samma erfarenhet och förståelse.
Jag har landat lite sen förra samtalet. Jag försöker rusta mig för nästa samtal om 3 veckor. Stadga mig för stå upp för vad som är bäst för vår dotter. Bra tips att fråga kring om vad som gynnar henne mest om han försöker trycka på. Förskolan sa att de märkt förändrad sinnesstämning hos henne vilket gör mig så ledsen men tycker då det är ännu viktigare att inte ändra om inför sommaren utan att låta henne ha kontiuitet och förutsägbarhet. Men misstänker att han ändå kommer tänka annorlunda fast han själv blivit tilldelad samma info från förskolan.
Just det där att man är den känsliga och att man inte hanterar sina känslor. Det sitter i när man blivir behandlad så. Jag märker att stressen finns kvar i kroppen, tveksamheten inför sig själv osv. Det är som man måste påminna sig om att han inte längre kan komma åt en på samma sätt med sitt beteende. Att man är fri från relationen.
Tycker det är helt sjukt att en vuxen man beter sig så. Som åsidosätter sina egna barn på det sättet och inte kan ta sitt ansvar. Det är så himla skamligt!
1 gillning
Håller med fått massa stöd och förståelse här, blir lite extra när det är någon som går igenom liknande. Hoppas du får kraften inför nästa samtal och att ni kan besluta kring lite saker där.
Klart barnen blir påverkade av det som händer. Mitt ex förstod inte på fullt allvar varför vårt kassa samarbete påverkade dem… 
Eller varför vi behövde samarbeta kring dem (mer än kostnader och typ tdl-tider). Därför han reagerade på samtliga samtal när de drog upp det, eller som sist att vi är ett “team” för barnen. Han höll inte med och såg inte anledningen till det.
En sån “liten” grej som drog igång efter vi varit isär ett halvår (när han träffat den nya). Innan vid överlämningar gick vi in hos varandra. Allra först tog vi en kaffe, sen blev det mer lite småprat i hallen. Plötsligt kom barnen till mig själva, han hade lämnat på utsidan. Inte ens där förstår han vilka signaler det ger dem. Och nej, han och jag hade inget pågående tjafs vid det tillfället och han hade inte heller sagt om han hade bråttom iväg eller så. Men det började så, sen blev det mer och mer att han tog info till mig via barnen osv. Det påverkar dem. De märker ju också hur vi reagerar på infon vi får.
Absolut, om din dotter verkar annorlunda så även förskolan ser det, kan det vara bra med kontinuitet ett litet tag iaf. Det är ju fokus på vad som är bäst för henne.
Stressen finns kvar, japp. Att ifrågasätta sig själv eller tveka kring om man reagerar “rätt”. Är lite mindre nu, men det tog 2 år att komma hit och jag är inte klar. Haft kurator sen jan och har fått remiss till psykolog för att kunna gå lite djupare kring saker.
Jag ser inte mitt ex som vuxen 
Nej men ärligt, hans sätt att hantera sina känslor kring saker är på nivå som mina tonåringar. Är mycket “du är orättvis!” över tänket med tillhörande stamp i golvet och rulla ögonen. Så nej, svårt att ta ansvar för barnen då också…
Är så orolig för nästa möte. Tänker på det varje dag. Tankarna snurrar. Så rädd att det inte kommer gå bra. Är ifrån min dotter denna helgen. Och det skär i hjärtat. Gråter och saknar henne så mycket. Vet attjag får träffa henne på måndag men förstår inte hur jag någonsin ska kunna vänja mig vid det här?
Oj men då kunde han iaf först vara så pass tillmötesgående? Och sen vända på det sättet till hans beteende i familjerätten? Tror du det är hans nya som inte vill att han ska träffa sina barn? Jag har så enormt svårt att förstå hur man inte kan vilja vara med sina barn… spec när jag själv känner hur det skär i mig bara genom att vara ifrån mitt barn några dagar.
Jag vet att man kan bli trött på när någon säger såhär för man känner “vad har jag för val?”. Men jag tycker du är stark. Vill verkligen skicka all pepp till dig. Jag är själv uppväxt med min mamma som vart ensamstående och i vuxen ålder har jag förstått så mkt som hon aldrig behövt säga. Hon har aldrig pratat illa om min pappa men jag har förstått vad hon fått stå ut med. Och vem det är som kämpat för mig och mina syskon. Och dina barn kommer se det också. När du står där och känner att du inte vet hur du ska klara det så kommer du klara det. De kommer uppskatta allt så mkt, kanske inte nu när de är små. Men när de blir äldre.
Hur mår du idag? Hur känner du att första året var i separationen/skilsmässan? Känns som det svänger så fort. Kan känna styrka sen några timmar senare så gråter jag så mkt. När jag ska hämta på förskolan och ser min dotter så är detmångaggr jag får hålla tillbaka tårarna. Även bara när någon frågar hur hon mår eller frågar om henne så kan det bara brista för mig.
1 gillning
Förstår dig helt… försök bara minnas att de som leder samtalet är -bara- där för att se från barnets perspektiv. Som de sa till mig “rent krasst så struntar vi i om du eller ditt ex helst vill ha det på ett sätt”, dvs de bryr sig om barnets sida. Så, så länge du känner att det du vill är baserat på barnet - inte hur jobbigt det är för dig i första hand - så kommer det gå bra Sen vet jag hur jag mådde de första veckorna utan barnen, var hemskt och kändes som att man missade hela deras uppväxt ungefär… men jag vande mig. Går inte att jämföra helt med din sits, för min yngsta var 9-10 då, de andra tonåringar
Ja, är väl lite av det som gör att man blir frustrerad och bitter… i början var det inte smärtfritt nånstans, men mer tillmötesgående med fokus på barnen. Typ Hans nya har en 4-5-åring, mina tre är äldre, så jag tror det är en blandning av att hon inte visste vad hon gav sig in på + vilja skapa en “ny mysig familj” och barnen med sina viljor och diagnoser blev för jobbigt… Struntar egentligen i hennes påverkan, mer besviken på exet som eventuellt då låter det styra över sina egna barn.
Tack! Jag växte upp med en mamma som inte hade några problem att prata illa om pappa, så den känslan är inget jag vill ge barnen. Jag hoppas de någonstans senare förstår
Oj, jo Första veckorna var kaos, humöret svängde kraftigt för mig också. Var många nya rutiner att jobba fram och mitt ex var i ett “yay jag är fri”-mode ungefär, vilket gjorde att han inte såg vitsen med att vi skulle försöka ha lite liknande regler för barnen, särskilt de med NPF. Våra gräl liknade de vi hade som gifta, så var att ställa in sig på att vara “bekanta” också, lära känna honom som medförälder istället… svårt att förklara. Månaderna efteråt handlade för mig mycket om att försöka acceptera den nya person han var/blivit och att jag inte kan förändra honom. Även att försöka tänka att jag inte överger barnen varannan vecka - de är hos sin pappa som vill dem väl (är väl tveksam till det nu ).
Men första året var en karusell, definitivt. Tar massa energi bara att försöka få till en vardag.
Ja det är sant. Dock sa medlarna tillmig att de väger in oss vuxna också till viss del. T ex om man som förälder mår extremt dåligt av att vara ifrån barnet en längre tid. Men jag försöker ändå bortse från mig själv och tänka på vår dotter. Jag vet ju att vi kommer landa i vv i framtiden. Men då känner jag att vår dotter måste kunna uttrycka sig mer kring saker och ting. Jag märker ju att hon nu saknar sin pappa när hon är hos mig. Å säkert samma när hon är där.
Det är verkligen synd att han påverkas så. Och jaghar vart kvinnan som kommer in fr sidan utan egna barn å trodde allt skulle bli så bra. Man kunde inte föreställa sig vilka utmaningar en bonusfamilj kunde innebära. En resa jag nog inte kommer göra om alls. Man som ny kvinna har ju stort ansvar men pappan är pappa och som du säger, han är den som måste sätta barnen främst. Och att bryta kontakten med dem eller inte ha dem alls är ju sånt svek mot dem…
Ja en förälder som pratar illa om den andra gör sig själv en sån otjänst. Min pappa kunde göra samma mot min mamma. Små pikar om hur hon var osv. Medan mamma aldrig sa något men nu i vuxen ålder börjat kunna bekräfta oss barn i känslor vi har kring hur pappa felat mot oss. Och vi förstod ju så småningom när saker inte sades heller.
Kunde du känna att du saknade honom mitt i allt? Visade han på nångång att han ville att det skulle bli ni igen?
Jag har senaste dagarna kunnat känna stunder där jag saknar honom. Jag försöker bara låta det vara. Han hsr vart så arg på mig och vart iskall sen jag valde att lämna. Undrar ibland om han någonstanns kan sakna mig eller om han bara stängt av helt. Vet att jag aldrig kommer få svar å han är heller inte den som skulle rannsaka sig i vad han gjort för fel. Han har nästan aldrig visat sånna tendenser under vårt äktenskap iaf.
Precis, så länge som det blir bra för barnet VV brukar de inte alltid rekommendera när de är små, blir för lång tid för dem. Beror ju på.
Håller med, förstår också att det inte är lätt att komma in. För mitt ex:s nya så kom hon med en 4-åring till tre (typ) tonåringar. Stor skillnad + fler barn. Men känns som att de hoppade över biten med att lära känna varandras barn innan de flyttade ihop. Som att “det löser sig senare” Jag vill gärna bo med min särbo, men väntar ett tag, särskilt när det är som det är för mina barn… men också en oro för hur det skulle vara att bo med hans barn också (8 och 11 år). Går fint när jag varit där en helg sådär, men något helt annat när det är en vecka i taget.
I början saknade jag honom, eller ja, trodde jag gjorde det. Vet inte hur det var för er, men för mig och exet var de sista två åren fulla av gräl. Riktigt illa sista året. Så det jag kände efter några veckor var att jag inte saknade honom egentligen, utan det liv jag trodde vi skulle ha. Kärnfamilj och hela den biten. Och absolut, hade känt honom i 20 år, så kändes tomt och konstigt utan honom. Han velade i början innan jag flyttade ut, om skilsmässa var rätt (han som bad om det) och visst kunde jag känna samma tvekan från honom första veckorna. Men inte att han ville ha mig tillbaka, nej.
Är samma med mitt ex, att rannsaka sig själv var det sällan jag upplevde från honom, lite därför jag inte tror han kommer förstå vad han gör just nu heller.
Nej jag tycker ju också vv är för långt. Men medlarna sa till oss att barnet inte kommer få men av det. Men att de förespråkat kortare intervaller. Tycker det är svårt när de säger så till oss. När hon fortf är så liten.
Ja så gjorde vi med. Jag kände inte barnen alls. Dock hade jag frågat flera månader innan vi bestämt datumer om att få träffa dem men han sköt på det hela tiden. Så jag hann träffa dem 3 ggr innan jag flyttade in. Det blev ju en chock eftersom jag hade bott själv i 7 år innan och insåg då hur mkt jag behövde lugn och få vara ensam ibland. Men nu vet man det. Tänker att du gör ju helt rätt. Låter det ta sin tid, tror det är det viktigaste man kan göra. Och särbokonstellationen är nog guld värt när båda har barn sedan innan.
Fy vad tärande. Ja då hade ni ju vart ett halvt liv med varandra, 20 år är lång tid. Och tänker att kärnfamiljkonstellationen gör att man nog drar sig extra länge för att bryta upp.
Vi hade det relationsmässigt ok första året som gifta. Han kunde visa mig kärlek och ömhet. Men sen blev han kall och kunde bete sig elakt. Visade inte mkt värme alls. Jag kände mig så jävla ensam. Från att försöka prata om det försiktigt till att jag sen blev tyst för jag insåg att det spelar ingen roll. Och sen brast det bara och jag klarade inte mer när han sa att det alltid är ett nerköp med mig. Attjag är roten till att hans relation till hans barn blivit skadad. Det var det som krossade mig. Idag kan jag känna “det var fan han själv som skadade relationen till sina barn”. Ett sånt ok kan inte en annan person bära. Det får man bära själv. Sen kan han vara besviken och sårad över annat med mig. Så ja… jag vet inte vad jag saknar. En trygg famn. Att inte behöva känna att jag är så ensam i allt. Men det har jag känt under relationen också. Då vi var lyckliga to the core var när vi var på resa. Då kunde vi koppla av. Men det var också enda gångerna jag kände att jag kunde slappna av helt. Inte ha alla måsten hängandes över mig. Att ta s0 mkt ansvar för saker och tänka på allt å känna att jag var ensam i allt.
Känns som mitt mående vart ett steg fram och två tillbaka. Jobbar mkt hemifrån och sitter mest och gråter. Är så himla orolig för samarbetsaamtalet nästa vecka. Tänker på det så fort jag vaknar . Tänker på honom hela tiden. Har ganska svårt att se ljuset i tunneln justnu.
Kan tänka att det är lite individuellt för barn och de ska hålla sig neutrala Det är ju då du får prata om ditt barn och vad du känner blir bäst och sen diskutera det.
Förstår chocken där när man inte har barn innan heller… blir ju ett annat tänk efter det. Sen beror det på hur gamla barnen är också, lite lättare med mindre barn än mina tre som är rätt stora. Särbo funkade bra när jag hade varannan vecka, nu är det rätt tufft att hitta tid för varandra. Bara gått snart 3 mån, men vi jobbar på att hitta en bra lösning. Hade varit lättare om min yngsta var lite större, de två äldsta skulle klara sig fint en natt själva.
Vad lågt av ditt ex att skylla på dig, så han menar att han inte var med och beslutade kring saker alls? Låter som mitt ex med “världen drabbar mig”-tänk Känner igen det där med resor, var då vi hade det bra. Sekunden vardagen var tillbaka så vände det igen. Kände mig också ensam sista åren, som att vi levde två liv bredvid varandra och stödet fanns inte. Men det är ju också skillnad på ensam och ensam, tänker på hur du känner nu. Ensam i relation blir ju mer en besvikelse och frustration på den som borde finnas där. Ensam efteråt är ju att vänja sig vid att inte ha en annan själ i närheten. Men det finns mycket positivt där också - just att slippa känna frustrationen
Det är en karusell med känslorna. Det är så sjukt mycket att vänja sig vid och hitta en ny vardag, samtidigt som man ska bearbeta att framtiden inte blev som tänkt. Så känn känslorna är väl mitt råd, bättre det än att trycka ner dem för att explodera senare. Det blir bättre
Nu har vi haft vårt samtal. Han sa att sommarplaneringen inte spelar honom någon roll men att han önskade vv. Iom att vårt barn uppvisat att hon är extra känslig på förskolan, men även hos mig (han säger att hon inte uppvisar det hos honom…) så ville jag för hennes skull fortsätta med schemat vi har över sommaren. Jag uppfattade först att det godtogs. Sen skulle vi prata om högtider. Vi firar olika högtider då han har en annan religös bakgrund. Men då sa han att vi inte ska frångå schemat allt fram tills hon är 3 år, dvs om julafton infaller på dagen hon ör hos honom så kommer han inte vara flexibel. Detta tog hn upp för snart kommer en av hans högtider firas och jag lyfte att säg bara till innan så jag vet vilken dag det blev. Han vill alltså inte ha med henne på firandet med sin familj heller uppfattar jag det som. Han hävdar att det är en viktig högtid för han å familjen men ändå tycker han att vi ska hålla schemat strikt. Jag sa att detta känns konstigt och att vårt barn är det som drabbas. Det handlar om två dagar på året. Men han vill INTE be mig om någon tjänst sa han. För mig handlar det inte om huruvida han eller jag gör varandra tjänster utan om vårt barn ska få fira med sina föräldrar och släktingar.
Jag känner att han försöker göra saker för att vara elak och jävlas. Samtalet slutade med att medlarna inte tyckte att sommarschemat var helt spikat och att han och jag ska fortsätta diskutera själva. Jag mår så dåligt av att ens ta kontakt med honom och det känns som han vill att jag ska gå honom till mötes. Jag kan tänka mig en medelväg men tycker det är så barnsligt beteende ist för att säga att “jag tycker inte sommarplaneringen känns helt bra”. Känns mer som utpressande att ändra du om du vill ha henne på julafton. Min vän sa att hon kommer bli större och då kan han inte hindra henne från att följa med. Men detta gör ändå ont. Känns som han gör saker för att göra mig ledsen. Att han inte kan sluta, det enda jag har gjort är att jag inte vill leva med honom.