Herre…. Vi har ju uppenbarligen problem i relationen annars skulle jag inte hänga här och lusläsa och kommentera allt…
Medan min man ska fundera på vad han vill i vår relation så ska jag bete mig som vanligt. Inte vara sur, ledsen eller visa att det på något sätt påverkar mig. Ni hör ju, det går inte.
Så alldeles nyss klämde han utför sig något gällande semester som inte riktigt faller mig i smaken. Skulle aldrig göra så mot våra barn. Tänker inte gå in på några djupare detaljer för min fråga kommer lite längre ner.
Jag känner direkt hur blodet börjar rusa, suset i öronen och ett hjärta som skenar. Jag har färgat ångestattacker förut och vet hur de känns. För att en sådan inte ska bryta ut i full galopp blir jag som svar till honom tyst. Varpå han säger -Just det du har ju tappat talförmågan. Sopa allt under mattan och låtsas som det inte existerar.
Jag vill såklart skrika nej, jag håller käften för att jag inte ska få en jäkla mega ångest attack. Men så är det ju det där med barnen, nä de ska inte behöva se sin mamma i en sådan situation.
Men hur fasiken ska man göra? Jag kan lixom inte hantera det. Kan inte prata lite fint om det för då kommer ångestattacken. Och blir jag fly förbannad som jag skulle vilja bli så är det 1-0 till honom direkt och jag hjälper honom i den riktning jag inte vill att han ska ta.
Någon som gör som jag? Någon som har ett bra sätt att hantera situationer som dessa på? Jag tänker inte vara hans mamma igen och begära en skilsmässa eller separation åt honom för JAG vill ju inte ens det.
Känner även ofta att han njuter lite av att förnedra mig. Här är jag som trodde vi hade en så bra relation. Alla runt oss som trodde precis likadant. Så fel jag och vi hade, vi har ju tydligen problem. Och ja, jag känner mig förnedrad och dum som gått med huvudet i det blå trots att jag egentligen faktiskt är ganska jäkla smart.
Vet varken ut eller in. Känner mig oxå som en jobbig ältande jäkla börda när jag gnäller här inne för de flesta säger samma sak, lämna honom, han har en annan, rädda dig själv… osv.
Jag vill rädda oss. Jag vill inte lämna honom. Nej han har ingen annan, än.
Ibland känner jag såklart hur jäkla skönt det skulle vara att vara ensam. Att leva själv för att slippa tassa på tå och hålla en fasad uppe. Men jag älskar honom. Trodde vi hade det bra. Levde i våra drömmar om framtiden. Roffat i allt och låtit han njuta av ett väl serverat liv. Vad blir jag utan allt.
Just nu går ju all min kraft till att stå på benen och stävja ångesten… Vem har virkat min offerkofta tänker ni, den passar mig ju inte alls. Nä… det stämmer men den kan vara jäkligt bekväm oxå!
Svammel svammel. Som vanligt.
Ps. Den som läst något från mig tidigare kan jag i alla fall meddela att jag luckats få ur mig skiten till min/vår bästa vän. Lämnade hen i chock. Hen fattar inte vad han sysslar med. Men det var SÅ skönt för jag vet att jag har stöd.
. Jag tänkte att en skilsmässa var oerhört irrationell för oss båda, att det fanns alltför mycket att förlora för även honom. Att jag borde kunna få honom att tänka om. Men jag fick rådet att till sist försöka se det som en olyckshändelse, en sjukdom eller liknande som faktisk inte gick att göra något åt.
