I augusti ska vi ses i familjerätten, jag och min ex man. Ärendet gäller vårt gemensamma barn som är 16 år.
Barnet vill inte bo varannan vecka och bor heltid hos mig. Pappan vill nu alltså ha ett möte för att göra ett schema på när barnet ska vara hos honom.
Ska ge er en liten resume av historien.
Vi skildes för drygt ett år sedan efter att exet varit otrogen med sin chef under ett antal månader. Därefter uppdagades både att han varit ute på datingsidor, porrsidor samt haft kontakt med prostituerad under i stort sett hela vårt förhållande som var långt, dryga 20 år.
Det här har såklart inget med vårt barn att göra utan mer för att förstå vem jag har att göra med.
Efter separationen har jag gått i terapi och där förstått att jag levt i ett väldigt destruktivt förhållande. Han har väldigt starka narcissistiska drag och samarbetar bara så länge det är utifrån hans behov. Jag har anpassat mig under alla år, parerat, tassat på tå och tagit ansvar för hans beteende. Det här är ingen slutsats jag dragit själv bara sådär. Det här har jag fått insikt om genom att berätta vad jag varit med om, delgett specifika händelser som kommit till mig i sk. flashbacks, samt genom att dela sms, mail och liknande med min terapeut. Jag har trott (och fått höra) att det varit jag som var den psykiskt instabila, jag har sökt hjälp för att skärpa till mig, jag har gått med ständig oro, alltid på min vakt osv.
Trots allt som jag upplevt så skulle jag aldrig någonsin försöka påverka mina barn att inte vilja träffa sin pappa. Barnens relation till honom är ju en helt annan än den jag och han har. Han är deras pappa och de måste få älska honom och värna om honom.
MEN det är mitt ansvar som mamma att lyssna på mitt barn och ta hänsyn till hens känslor och önskningar.
Barnet har särskilda behov då hen har en npf diagnos. Det har varit jobbigt för Hen att anpassa sig till ett liv som varannan veckas barn. Det är svårt med förändring och svårt med känslor överlag.
Pappan har ingen förståelse för detta. Pappan har kört över vårt barn, förminskat känslor och tankar. Flyttat ihop med sin älskarinna innan vi ens skrivit på skilsmässopapper och mot vårt barns vilja tvingat hen att träffa henne.
Det finns även en historia där pappan, i sin ilska och med sin dåliga impulskontroll, blivit fysiskt våldsam mot ett av barnen. Det finns också otaliga exempel på när han skrämt barnen, (och mig)inkl vårt gemensamma barn, med sin ursinnighet och han har även öst ur sig fula och kränkande saker till både dem och mig, kastat saker och betett sig allmänt hotfullt.
Detta har gjort att vårt gemensamma barn inte känner sig trygg med sin pappa och blir väldigt orolig så fort pappan höjer rösten det minsta. Vid tidigare umgängen har både jag och hens äldre syskon fått sms och samtal från hen när pappan varit förbannad och hen väldigt orolig.
Jag uppmuntrade från början varannan vecka då jag tycker det är viktigt att Vårt barn har en relation till sin pappa. Men varje gång fick jag peppa och nästan tvinga iväg hen. Till slut insåg jag att hen är 16 år och att jag måste respektera hens känslor och vilja. Jag försökte ha en dialog med pappan om detta men han är övertygad om att jag manipulerat barnet till att inte vilja vara hos honom, att jag på detta viset straffar honom för otrohet mm.
Han är offret och jag den elaka och besvärliga som förstör deras relation.
Jag trodde på honom till en början och därför försökte jag åter övertala barnet att vilja åka till sin pappa, jag började också förminska barnets känslor och vilja, detta för att slippa bråka med mitt ex.
När jag insåg det så förstod jag att jag inte kan svika mitt barns förtroende, att det är min uppgift som förälder att lära honom att det hen känner är viktigt och ska respekteras.
Pratade med pappan även om detta och var tydlig med att jag aldrig skulle stå ivägen för deras relation men att vårt barn behövde slippa flytta emellan oss. hen hade fullt upp med att klara sina skolbetyg och behövde lugn och ro. De kunde ju träffas på andra vis.
Exet svarade med att bli elak och förbannad, häva ur sig saker som att jag straffade honom att jag såg till att han inte kunde ha en vettig relation med sina barn, att det var ett mönster han sett genom åren. Att jag var manipulerande och egoistisk och skadad av min egen barndom. Sedan blockerade han mitt telefonnummer och även kontakten vi haft via messenger. Han tyckte inte att jag kunde samarbeta och att bollen nu låg hos mig.
Med andra ord tyckte han att jag skulle tvina barnet att komma till sin pappa varannan vecka ( för det passar pappan bäst och då kan han planera sitt liv med sin nya kvinna. ) Han tyckte att jag skulle ignorera vårt barns ångest och önskan om att bo på ett ställe.
Jag ställde inte upp på det. Däremot har jag försökt peppa vårt barn att hålla kontakt med sin pappa och att vilja åka till honom några dagar ibland. Varje gång detta hänt så har det varit tydligt att barnet tyckt att det varit väldigt jobbigt.
Och nu ska vi alltså till familjerätten och bestämma när barnet ska vara hos sin pappa. Detta på pappans initiativ. När jag föreslog hjälp av familjerätten långt tidigare vägrade exet gå dit.
Hur ska vi kunna bestämma detta över huvudet på vårt snart myndiga barn??
Hur ska jag tänka och hur ska jag agera här?
