Fy vilken ångest jag har. Var detta rätt väg att gå. Kort min historia. För ett år sedan kom jag på min man varit otrogen med en kollega i ett halvår. De hade daglig sms kontakt och hade haft sex ett flertal tillfällen hos henne. Min värld rasade totalt. 26 år tillsammans. 2 underbara barn. Ett fint hem. Betydde inte det nåt? Jag sa han fick välja omg mig eller henne och han avslutade med henne. Jag sa att jag skulle ge oss en chans på ett år. Vi har gått i par terapi, jag har gått till psykolog. Kan säga att jag aldrig kunnat förutse att man kan må så dåligt. Gråter varje dag. Panikångest attacker, sömnlösa nätter. Så jävla arg. Jag får det inte ur mitt huvud. Det gnager hål.
Så vad härnäst. Vi ska flytta isär. På prov. Han ska låna en möblerad lägenhet. Detta då jag känner att det går inte. Jag måste få vila. I helgen berättade vi barnen och de blev så ledsna. De bara gråter. Jag känner mig ännu mer usel. Vilken svikare till mamma jag är!
Skulle jag fortsatt i samma spår? Egentligen tror jag på oss och att vi kan får det bra för vi har aldrig haft det dåligt heller. Vi har samma intressen, ser på livet på samma sätt. Vi har barnen. Gemensamma drömmar. Planer om renoveringar. Ja allt egentligen har vi. Men jag kan inte förlåta eller acceptera hans snedsteg.
Detta har pågått alldeles för länge - så tyvärr skilj dig istället och ta hand om dig och dina barn.
Jag vet - det är jobbigt och känsligt. Men för att du, speciellt du ska kunna gå vidare så måste det bli så.
Jag var helt borta de första tre månaderna - förhandlingsförlamad. Det blir bättre och bättre så småningom men det tar tid. Beror på hur man hanterar allt detta, anmäl dig att gå till en psykolog - absolut. Det gör jag.
Ta inte på dig någon skuld, din man får äga den biten. Du har inte gjort något fel. Han valde att vara otrogen och förstöra det ni hade. Att inse att den framtiden man sett framför sig inte finns längre är tufft, att se barnens sorg är tufft. Prova att bo isär och se om det känns bättre, om inte gå vidare. Det kommer inte vara lätt och är en jättelång process. Den största sorgen för mig nu när det gått en tid är att förlora halva tiden med barnen.
Jag tycker inte du skall skilja dig. Älska, glömma och förlåta har ni väl lovat varann då ni gifte er.
Vet hur en otrohet känns. Jag tog tillbaka min man efter 2 år isär ( han hade en annan då) sedan hade vi 11 bra år tills det hände igen… nu är det inte mera en återvändo. 36 år tillsammans ( minus två år, då)
Förstår precis den känslan. Vi separerade i höstas efter att förhållandet gick på tomgång och min man inte kände sig kär längre. Mitt hjärta går sönder när jag tänker på våra barn, nu är dom små 3 och 5 men när femåringen säger att han vill att pappa flyttar hem och att det är jobbigt då vet jag inte vart jag ska ta vägen. Vi är inte dåliga föräldrar för det ! Det är heller inte vi som valt detta, din man var otrogen och gjorde därmed ett val. Kämpa på vi klarar det här
Känslan att man sviker är hemsk men försöker intala mig att det inte är jag som gjort valet. Även om han valde att stanna gjorde han det omöjligt för mig att kunna välja familjen.
förstår det är så jäkla svårt. Har ni provat parterapi ? eller terapi bara för dig ? Såg att du skrivit vad man säger till barnen, mitt råd är håll dom utanför och säg att det är gemensamt beslut, håll huvudet högt. Jag brukar alltid tänka på att försöka agera som jag skulle vilja bli behandlad själv, inget absolut inget blir bättre av att tala illa om den andra föräldern inför barnen det kan man göra med vänner och här i forumet.
Det är jättesvårt Stark1. Man vill att det ska bli rätt bara. Men just nu är det jag som är pådrivande. Min man vill inte. Barnen ser att jag är avvissnade mot honom så de kan ju tro att det är jag som inte vill. Och det är det ju. men pga av vad han gjort o utsatt mig för.
Självklart ska man ta hänsyn till barnens ålder. Jag minns inte hur gamla @Sviken_78 barn är tyvärr.
Mina var 8 och 12 när helvetet brakade hos oss och vi hade inga planer på att göra annat än att säga sanningen om det skulle bli separation. Och sanningen var då att maken hade gjort något oförlåtligt och att vi pga det skulle skiljas. Det var min man själv som var bestämd om att det var endast sanningen som gällde. Och jag håller kvar vid det.
