Jag och min man har varit ihop i 22år, gifta i 10år. senaste 3 åren har vi haft det kämpigt. Vi har försökt så många gånger med att få det att funka men vi hamnar hela tiden tillbaka där vi stänger varandra ute. Vi har nog båda förstått att det inte fungerar längre och att vi ska skiljas. Jag får sån ångest och panik i hela kroppen av detta beslut. Jag mår inte bra i förhållandet av många olika anledningar. Jag tänker inte måla upp min man som en dålig person för det är han egentligen inte alls. Men att inte känna att jag kan slappna av, känna att jag inte kan göra det jag vill utan att få en kommentar. Inget menat illa från hans sida, men jag uppfattar det så. Vi har försökt pratat om detta många gånger men vi kommer tillbaka till ruta ett hela tiden.
Jag får ångest över att inte få leva med den man som jag älskar men som jag inte kan leva med för att jag mår så dåligt. Hur går det ihop.??
Tanken på att han ska träffa en annan, får mig att må ännu sämre. Men jag kan ju inte heller leva i det jag gör nu. Vi sårar varandra mer och mer på olika sätt så detta är ohållbart men hur klarar man av detta?
Ingen i vår omgivningar är nog införstådda med hur det varit, vi har nog byggt upp en ganska bra fasad av att det är “bra”. Min man är väldigt omtyckt av min familj.
Det är svårt att skiljas! Man växer ju ihop och det är inte alltid tydligt var den ena personen slutar och den andre börjar. När man separerar blir det som att bryta en kaka i två delar där brottytan är rå och oskyddad. Det är naturligt och tar tid att brygga över.
Om ni har trivts bra fram till de sista 3 åren så kanske det kan bli ni igen, men då är det nog bra med en nollställning som en separation kan bli. Man kan alltid ångra sig och avbryta processen också om båda kommer på andra tankar innan det är genomfört.
Jag har en kompis som separerade med buller och bång inkl bråk om bodelningen. Efter två år hittade det tillbaka till varandra igen och nu är det bättre än någonsin efter att båda prövade vingarna på andra sätt under mellantiden.
Jag ville för ca 1 år sen att vi skulle separera på prov för att se om det verkligen var rätt. Min man sa att det inte var ett alternativ utan att då är det aldrig vi mer igen, vi har kämpat på men kommer ingenstans så länge vi bor och har det som vi har. Jag har förhoppningar om att det kanske kan bli nått bra av detta i framtiden. att vi på detta sätt inser vad vi vill med att “dela” på oss, att vi hittar tillbaka till varandra igen på ett nytt sätt. Att man får mer förståelse för varandra. För på ett sätt vill jag ju leva med honom men samtidigt är det så svårt. Jag mår så dåligt av allt detta och har blivit sårad och kan inte komma över, inget om otrohet utan att dölja saker som skadat mig… Vi har 2 barn i tonåren också.
Vet du vad som får dig att känna så? För detta ligger i så fall helt hos dig om du vet att han inte menar något illa, eller om kommentaren kanske inte är någon konstig kommentar egentligen.
Att du vill vara ensam utan kompromissa eller bara få bestämma över dig själv utan att stämma av med honom eller någon annan.
Jag kunde t.ex inte fråga hur mitt ex hur hans dag varit, eller hur ett lopp eller match gått, hur en konsert varit utan att han tog illa upp, för han menade på att jag bara frågade för att snoka. Vilket inte alls är tanken utan för mig är det helt vanliga frågar. Om någon annan frågade så fick de ett långt svar hur varje km gått, låtlistan och ja allt. Jag fick kanske ett “bra” och om jag ställde någon följdfråga tyckte han att jag förhörde honom.
Tänk på att detta kanske (just nu) är din önskan. Han menar kanske det han säger att det inte är något alternativ och stänger dörren helt. Så var beredd på att han eventuellt går vidare rätt snabbt.
Välkommen in i forumet Jag förstår precis hur du känner. Jag och exet var överrens om att separation var det enda rätta för oss. Det finns ingen kärlek kvar mellan oss. Ändå känner jag ångest och sorg över att det är slut, att förlora en nära vän, även om jag innerst inne vet att vi inte kan bo ihop av olika anledningar. Man har väldigt delade känslor. Kan lätt gå från att gråta en massa till ilska och nedstämdhet.
Jag har bokat tid hos en psykolog för att försöka reda ut dessa känslor. Exet är mycket längre fram i processen och mår inte lika dåligt.
Jag förstår precis hur du känner. Jag och exet var överrens om att separation var det enda rätta för oss. Det finns ingen kärlek kvar mellan oss. Ändå känner jag ångest och sorg över att det är slut, att förlora en nära vän, även om jag innerst inne vet att vi inte kan bo ihop av olika anledningar. Man har väldigt delade känslor. Kan lätt gå från att gråta en massa till ilska och nedstämdhet.