Nu är inte detta en frågeställning till min egen skilsmässa, även om den såklart bottnar i den.
Scenario; När man blir lämnad för en annan efter ett långt äktenskap. otrohetsaffär och exet går direkt in i förhållande med den nya.
Alla säger; ”x’s krasch kommer senare. Han kommer slå i backen hårt, men inte än. Han skjuter bara upp sin ångest/läkningsprocess.” Eller liknande ord.
Men NÄR? Självklart individuellt - men ni som varit i, haft vänner o bekanta el annat i liknande situationer - blev det verkligen så att x kraschade längre fram?
Är man typen, med dålig självinsikt och dålig kontakt med sina känslor så kan det nog dröja eller kanske aldrig inträffar, på eget ”initiativ”.
Men annars är det kanske inte helt ovanligt att det sker om det blir stort gräl eller t o m tar slut för det är ju inte helt ovanligt att dessa lämnare som direkt går till någon annan, inte klarar av att vara själva.
Väntar du på att han ska ”komma tillbaka”? Jag vet inte, men någon som sviker brutalt och lämnar.utan att se sig om, skulle du våga ta tillbaks en sådan person?
Kram och styrka önskar jag dig.
Ångrade sig, insåg att han/hon gjort fel, fick skuldkänslor? Nej, det har jag inte sett. Å andra sidan kan det vara så att där det hänt, så har det gått så fort alltihop, så omgivningen har aldrig vetat om något.
I mitt fall har det gått 8 år. Visst har han haft stunder då han verkat tänka att den nya inte var värd alla problem som kom sig av skilsmässan. Inte så han tyckte att HAN gjort något fel, men att kanske det ändå varit enklare om han stannat kvar i familjen. Men han har aldrig sagt att han gjorde fel eller bett om ursäkt eller så.
Andra par som splittrats av liknande skäl, de har fortsatt att leva skilda åt. Den som lämnade sin fru/man för någon annan, har antingen fortsatt leva med den nya eller gått vidare till nästa och nästa.
Jag tänker mer på vilka är dessa ”alla”? Är det dina vänner? Familj? Kollegor? Jag tror dessa människor vill dig väl men den enda människan som vet OM han kommer tillbaka är ditt ex. Om ingen av dessa såg otrohet komma, hur kan de gissa att han kommer tillbaka?
Jag hade önskat att människor i din omgivning skulle finnas för dig. Låta dig vara ledsen, arg eller allt vad du känner inombords.
Och jag önskar också att du börjar ge dig själv lika mycket kärlek som du använder tankekraft till att hoppas att han kommer tillbaka till dig. För låt oss leka med tanken att han kommer tillbaka, hur kommer du lyckas lita på honom och på er om du inte jobbat för att skapa trygghet inom dig själv?
Mitt ex lämnade mig för en annan. Lögner, svek och ett iskallt avslut. Aldrig har han sett sig om eller bett om ursäkt. Hans nya lämnade honom när hon fick veta om hans dubbelspel med oss båda. Men vad jag sett och hört på avstånd har han bara fortsatt till nästa och nästa. Som @Lisa0987 skriver, om man är typen med dålig självinsikt och dålig kontakt med sina känslor så kanske det aldrig händer. Mitt ex är den typen. Precis den typen. Och just exakt den typen skulle iaf jag aldrig igen släppa nära mitt hjärta. Så, jag tror nog inte heller att ex alltid får sin krasch. Men den tanken var en värdefull tröst när jag mådde som sämst.
Trådens rubrik indikerar känslor av desperation från din sida.
För sannolikt är det uppenbart att ingen kan svara på en sådan fråga och knappast han själv heller. Allt är nog avhängigt vilken typ av person han är och hur han hanterar svårigheter och motgångar. Så “krasch”, det vet jag inte om det är ett tillämpligt uttryck ens…
Men du behöver starkt något att se fram emot, hitta tröst i och få lite lindring av i stunden som det låter…
Hur var det nu jag minns inte riktigt hela din ursprungliga tråd, träffar du regelbundet något samtalsstöd iaf en gång i veckan?
Jag tänker mig att dom här ”alla” är människor i din omgivning som försöker ge dig någon form av tröst och hopp, antagligen av omsorg.
Men jag tror precis som övriga att det beror på vad det är för personlighetstyp man är. Personen kanske har processat och bearbetat (dock på egen hand) och är faktiskt helt klar och inte har förmåga att kommunicera det utan piper iväg med ny partner och är nöjd med det. De tog sig ur sitt äktenskap på det sätt dom kan och har förmåga till, de kunde inte bättre. Kommer antagligen att göra precis likadant nästa gång också.
Jag blev också bedragen och han försvann till en ny kvinna, han ångrade sig ganska snart och gör fortfarande efter 3 år. Men jag skulle hellre bli överkörd av en traktor än att ingå någon form av relation med honom igen, för nu vet jag vad han är kapabel till. En man som väljer att svika är inget för mig, väldigt oattraktivt drag…
Man känner din panik och förtvivlan genom dina texter och vi som har blivit utsatta för otrohet har alla haft liknande känslor och det är rent ut sagt vidrigt, fruktansvärt vidrigt. Men du kommer att må bättre fast det är svårt att tro, det kommer inte vara så här för evigt.
När jag ser tillbaka på min egen tid efter sveket så var det när jag släppte taget och på nåt sätt accepterade att det är såhär det är just nu som jag med myrsteg tog mig upp ur ”skithålet”. Tillsammans med samtalsstöd och nollkontakt så blev det bra. Tror faktiskt inte det hjälpt mig nämnvärt att xet ångrat sig och dessutom bönat o bett om att få komma tillbaka. Min självkänsla sitter inte i att bli bekräftad av en person som gjorde mig så illa.
Mitt ex gjorde slut med orden “jag vill vara promiskuös”. Han började ligga runt redan dagen efter.
Så fort jag hade flyttat ut inledde han förhållanden med två kvinnor parallellt med varandra som han spelade ut mot varandra.
Han har också haft sex med x antal män.
Ingen av kvinnorna har det funkat med och efter dom två har jag ingen mer koll. Har tagit bort honom från sociala medier, enda stället vi har minimal kontakt på är Messenger.
Jag tror det handlar mycket om i vilket skick lämnaren är. Vilken personlighet osv. Vissa människor tar sin plats här i världen helt naturligt och är hela tiden på väg mot det grönare gräset på andra sidan, “förtjänar bättre”, når aldrig insikt, utvecklas materiellt men inte mentalt/emotionellt.
Kanske var det rätt att lämna, det gamla förhållandet var kanske stagnerat sen länge, eller inte, men man ska nog inte hålla andan i väntan på en ursäkt. Människor är rationella och självbedrägliga. Jag också. Man gör vad som krävs för att överleva och rationalisera sina handlingar. Känner man att man håller på att kvävas i sitt förhållande en längre tid är det kanske dags att röra på sig.
Jag tror det är väldigt få människor som kan älska dig så som du behövt/behöver. Inte ens många föräldrar kan ge sina barn det de behöver.
Allt måste komma inifrån, jag tänker att jag ska försöka leva efter att ha människor nära mig inte för att tillfredsställa olika behov hos mig men för att jag vill vara med dem för dem de är och inte för vad de kan ge mig. Tillbaka får man automatiskt sen.
Så egentligen om någon vill lämna dig, låt dem.
Men fuck ändå vad jag skulle vilja uppleva djup och nära kärlek med någon jag var romantiskt involverad med. Kanske kan jag uppnå det nu när jag har förstått mer.
Jag kanske var lite otydlig. Jag menar inte nödvändigtvis ångra sig och komma tillbaka… utan mer som ångra hur allt sköttes, inse att gräset inte var grönare… att inse att man betett sig så riktigt illa tex.
Inte bara vänner som säger så, jag läser tex samma sak när det handlar om språngbrädor/rebound, att man bara skjuter läkningsprocessen framför sig genom att distrahera sig med en ny relation.
Vad gäller min egen relation… även om jag eg önskar att han kommer tillbaka, så vet jag också att det aldrig hade fungerat igen. Han har sårat mig alltför djupt och skadat mig för mycket för det, tyvärr…
Är ju inte alla som genomgår någon “läkningsprocess” öht. För att behöva läka så behöver man ju ha blivit sårad in the first place och inte alla härbärgerar den typen av känslor.
Människor fungerar så himla olika, av miljarder olika anledningar…
Berätta lite om varför du själv funderar i de här banorna som rör hans eventuella ånger, skuldkänslor, krasch, läkning osv.
Vill man påskynda en sådan eventuell process så väljer man att använda det traumat man blivit utsatt för och blir den bästa versionen av sig själv.
Det får bli en del av bränslet för att helt enkelt bli sin person 2.0. Säger inte att det är enkelt men tar man sitt öde i sina egna händer så tror jag man gör det lättare att vara på den plats man vill vara på.
Jag har läst hur många önskar just att deras ex skulle krascha eller att karma kommer ifatt dem. Livet är inte alltid rättvist. Vissa människor kraschar, andra inte. Det enda vi kan göra är det bästa för oss själva.
Kommer du att må bättre av att ditt ex kraschar? Om ja så kan jag inte tänka mig att det är en långvarig känsla som kommer att ha något bra med sig.
Skadeglädje är inte den enda sanna glädjen.
Istället för att vänta på att han ska krascha kan du arbeta på att bygga upp dig själv till en 2.0 version där DU mår bra, där DU känner dig stark och allt annat som du vill känna. Det är en mer långvarig lösning till glädje än att en annan människa kraschar.
Gå inte och vänta på att någon annan ska göra något som får dig att må bättre. Hitta din egen glädje i livet
För mig låter det som att du återigen söker svaren utanför dig själv och därmed ger mycket (all?) din egenmakt till andra människor eller eventuella scenarier i framtiden. Så länge du söker svaren från andra människor eller omständigheter, kommer du vara precis där du är just nu. Jag vet att det låter jättetufft men det är det enda sättet att komma vidare när man drabbats av ett trauma eller en kris.
Jag hoppas du har bra samtalsstöd och vänner du kan prata med. Att ta sig vidare från en kris eller jobba med sig själv kommer inte gratis. Det är inte enkelt. Men för varje steg bygger du upp en trygghet och stolthet inombords. Och du har ett helt hejarklack här på forumet som stöttar dig längs vägen. Du kan, om du vill!
Jag har nog också velat och längtat efter detta…att han ska krascha…på sätt och vis gjorde han det då det kom fram att han varit otrogen, ljugit och svikit då han haft en annan bakom min rygg…jag slängde ut honom samma kväll, trots att vi har barn ihop. Jag var så förtvivlad, han fick inte ens ett lakan eller väska med tillhörigheter med sig. Han skulle bara ut!
Sedan följde två år av ett mer eller mindre helvete…jag kan inte räkna alla gångerna han stod i min hall och grät…låg i mitt knä och var ledsen. Ibland tänkte jag"kanske kan jag…" men visste någonstans inuti mig att “nej, det det kommer aldrig att gå”…han har sabbat allt!! Bearbetningen blev enormt utdragen! Till slut lämnade han och sa att han inte kunde leva såhär i ovisshet…2 månader senare och sedan var sorgen tydligen över…för då blev han ihop med en ny…och nu efter 2,5 år med henne är det en ny igen sedan 1,5 år tillbaka.
Jag tror inte han kommer att krascha. Han är en ego-körare, precis som någon skriver så har han dålig kontakt med sina känslor.
Någon sa till mig: vad som än händer har du alltid längre väg att gå då du har en helt annan känslovärld/empati än vad han har. Det är så sant! Kan tyckas vara ett högt pris men hellre kunna älska och känna enormt mycket än att jaga och "falla "för någon för att man inte kan vara själv och aldrig rilktigt kunna älska på djupet! Kämpa, lyssna eller läs bra böcker! Träna eller ut och ångest-gå! Det gjorde jag massor! Det hjälper!! Istället för att vänta på en man som inte kan älska och ha omsorg på rätt sätt!!
Tack, jag kämpar dock emellanåt riktigt mycket fortfarande med självkänslan…det går olika bra olika dagar…men att leva med någon som sårat en så på djupet är en omöjlighet för mig!
