Mitt ex sa också ofta att han ville att jag skulle träffa kompisar och ta kontakt med andra… Men sen blev det aldrig av pga olika orsaker. På slutet var det i stort sett bara hans familj och vänner vi umgicks med. Örk så förvirrande vissa delar är fortfarande. Han var i grund och botten snäll och omtänksam, men hade stora “luckor” i sin person vilket gjorde honom mycket behövande och manipulativ.
Jag är en person som har svårt att tro att andra vill vara elaka. Eller rättare sagt, jag tror gott om i princip alla jag träffar, även om jag blir motbevisad. Det är ett problem när man söker en livskamrat helt klart.
Tror heller inte att min ex fru är en genomrutten ond person. Hon har väldigt många fina egenskaper och många tankar, värderingar och åsikter är sunda. Men det kvittar lite mot resten av agerandet och faktumet att hon aldrig kan prata om det, ta ansvar för det och således inte få hjälp och bli en hel människa. Sorgligt är minst sagt ordet, sorgligt för henne, sorgligt för hennes barn och för nästa person hon lurar.
Orsaken för henne är en uppväxt med trauma som hon aldrig gjorde något åt, bara bet ihop och stretade vidare. Vad jag förstår så har hon sedan dess byggt upp en omänsklig tro till sin egen förträfflighet för “hon kom ju loss”. Verkligheten är att hon är en kopia av sin mamma, bara dold istället för grandios.
1 gillning
Wow, varje ord stämmer in på mitt ex också. Är ganska övertygad om att han utvecklade “covert narcissism” för att ta sig igenom en mycket svår barndom. En barndom fylld av upprepade svek, missbruk, psykisk sjukdom, misshandel, med mera.
De gånger jag tog upp med honom om att söka professionell hjälp så sa han halvt på skämt men mest på allvar att om han gick i terapi och blev “frisk” så skulle han bli helt överlägsen alla andra…så det ville han inte… 
Ahh ja, jag hade aldrig tråkigt med honom iallafall 
Antagligen, eller drag utav i alla fall. Mitt ex var väldigt avståndstagande till all typ av vård och såg sig inte ha några fel. Hon körde lite online kurator typ men det handlade mer om hennes upplevda problem med mig. De få gånger jag var i närheten under ett sådant samtal så lät det mest som skratt och en kompis, men det är tydligen vanligt att de lurar även psykologer. Trots det så hade hon ofta någon positiv sak med sig från samtalen, alltså positiv för mig.
Parterapi försökte jag föreslå en gång. Hon fnissade bort det lite nedlåtande och sa att hon provat det någon gång men att det var värdelöst. Förstår att hon tycker det, risken finns ju att någon annan får prata och att hon blir motsagd eller gud förbjude, bevisad ha fel.
Nä aldrig tråkigt så, men aldrig roligt heller. Någon skrev i en tråd här eller om det kanske var denna något om att barn som växer upp med kaos lär sig att lugn och ro är dåligt…. fast bra och poetiskt skrivet :). Hon sa ofta ”kan vi inte bara ha lugn och ro, jag orkar inte med all drama”. Javisst sa jag :). Hon fattade aldrig vad källan var.
En sak som gnager mig ännu är tanken på hennes barn. De är stora, vuxna till ålder i flera fall. Men de bor hemma, tystade och kuvade. Jag är rätt säker på att den äldsta av dem är hennes slagpåse när hon inte har ett förhållande. Tydligen är hon väldigt väldigt snabb med att skaffa någon ny varje gång det tar slut, men givet vad jag vet om äldsta dottern så blir det nog en tuff tid för henne. Försökte skriva till henne för ett tag sen men hon svarade inte. Så hårt dominerad av sin mamma, hjärtskärande. Hoppas hon inte självskadar eller försöker ta livet av sig igen.
1 gillning