Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Få terapi online | Artiklar

Alla dessa överraskande sorger

Jag har nu bott ensam i ca 1 år. Jag var den som efter mer än 1 års ältande slutligen tog initiativet till skilsmässa. Efter flera behagliga åt tillsammans. Men att tänka in ytterligare 40 precis likadana år gick bara inte när den ena är en som måste utvecklas och den andra helst vill stå still och förvalta det som alltid varit.

Jag har landat i min nya tillvaro. Mår bättre än på länge. Har haft förmånen att dessutom bli kär på nytt. Men jag blir även ofta överraskad av dessa ständiga sorger jag känner. Sorg över saker jag aldrig föreställde mig att jag hade tankar på. Jag sörjer tex plötsligt att barnen inte är små och beroende av mig som förälder längre. Tycker deras frigörelseprocess är jobbig för mig. Särskilt när de är sura. Då minns jag deras otvungna glädje som sprudlade innan puberteten tog över och man började skämmas över sin mamma.
Jag sörjer livet. Det där med att planera familj, renovera hus och uppfostra barn ihop är så identitetsskapande och ”nesting”-kraftigt att jag nu plötsligt känner ”Och nu då?”. Både jag och den nya är rörande överens om att vi inte vill ha fler barn, men jag förstår varför många som träffar en ny vill befästa sin kärlek med ett barn. Jag kallade det förr för ”kärleksbarn” men nu förstår jag att det handlar om ett djupt rotat behov av att ”bygga bo” tillsammans. Och vad ger en den känslan bättre än att skapa ett barn tillsammans. Inget. Men husdjur fyller ibland samma funktion. För andra att flytta ihop.
Så en sorg för mig är vilsenheten i ”vad kommer stilla mitt behov av att bygga bo i framtiden”. Här kommer inte födas några barn. Och inte skaffas några husdjur heller (för mycket arbete med våra yrkesliv). Pga den geografiska distansen kommer det dröja ett bra tag innan vi ens funderar på att flytta ihop. Och pga de många barnen vi har tillsammans vill jag nog inte det heller. Åtminstone inte förrän de äldsta flyttat hemifrån. Jag är dessutom nöjd med att vara mamma/foodprovider/organizer till mina egna bara.
Jag förstår att man inte måste ”bygga bo” men det är ändå en reflektion jag har och som jag känner att jag processar hårt inom mig. Och jag funderar mycket på om det finns något annat som kan framkalla samma samhörighetskänsla som just barnaskapande, husgöre och sånt framkallar. Någon som vill delge sina tankar?

En annan sorg jag har är sorgen över min egen dåliga relation med min pappa. Han dog förvisso för några år sedan men vår relation var alltid stel och obekväm. Och kändes olustig. Och nu när jag träffat en ny, som är en väldigt känslomässigt närvarande och delaktig pappa till sina tonårsdöttrar har jag märkt att jag sörjer den relation jag aldrig hade med min egen pappa. Vilket är konstigt. Mina barns pappa har nämligen alltid varit en underbar pappa men jag har aldrig sörjt min egen pappa när jag sett fina stunder mellan mina barn och deras pappa. Den nya uppblossade sorgen verkar vara knuten till andra barns relationer med sina pappor.

Känslolivet är ibland förvirrande. Men samtidigt hade jag inte velat vara utan dessa märkliga processer. Även om det är väldigt jobbigt emellanåt så känner jag att det på lång sikt ger mig en styrka.

Delge mig gärna egna reflektioner. Oavsett om du varit med om något liknande eller om det jag skriver triggar några egna tankar hos dig.

3 gillningar

Mitt ex var inne på samma spår. Han började prata om barn under en period när vi krisade lite. Det var hans lösning på problemet.
Jag trodde inte mina öron, för i min värld är det varken barn eller husköp eller ens ring på fingret som avgör om ett förhållande är bra. Och risken är väl bara att folk stannar i relationerna av ingen annan anledning än att det blir svårt rent praktiskt att separera.
Jag tror och hoppas att samhörighet byggs på kärlek, gemenskap och respekt. Att det finns något inre som binder samman två personer

Jag har tyvärr också en dålig relation till min pappa. Det var jobbigt när jag växte upp, även om jag senare kom till acceptans och lämnade det bakom mig. Det finns tillfällen då jag kan önska att det hade varit annorlunda, men sen tänker jag på att de flesta saknar något i sina liv, och att det är en del av att leva.
Min dåliga relation till min pappa har också lärt mig väldigt mycket. Såsom att kärlek och respekt ska förtjänas, och att blodsband inte behöver vara något heligt. Jag lärde mig också att värdera människor för vad de verkligen är, och jag lärde mig att se igenom konventioner och normer. Det har hjälpt mig mycket

2 gillningar

Ja. Först och främst, tack för att du så ärligt delar med dig av dina reflektioner. Jag känner igen mig i din beskrivning av bo-byggandet, växande barn och jämförandet med vilka föräldrar man själv fick och vad andra i ens närhet kan ge sina barn. Det är många sorger att bearbeta.

Samtidigt i allt detta är du ju lyckligt lottad som faktiskt funnit en ny människa att älska som älskar dig tillbaka och är redo att efter era förutsättningar och i er takt bygga er framtid tillsammans. Det är en lyx! Önskar att jag hamnar i det läget någon gång!!!

Jo, hoppas processer och bearbetningar ger styrka. Livet har sina förluster och faser. Och ju äldre jag blir desto svårare blir det att finna mening och motivation att skapa och bygga hållbara grunder för upplevelser och samhörighet. Det är inte mycket som bräcker den gemenskap som skapades under småbarnsåren, den tiden kommer aldrig igen. Men, det är nog nyckeln till en behaglig och lycklig framtid fylld av olika gemenskaper. Att fortsätta vårda och finna nya kontaktytor för samvaro med andra.

1 gillning

Känner igen mig så i det du skriver. Jag har också en ny kärlek och inte heller vi kommer skaffa barn eller ens bo tillsammans på många år (pga våra respektive barns bästa)

Det han och jag har kan inte ersätta den där sorgen jag känner över kärnfamiljen som gick förlorad, över att barnen inte behöver mig på samma sätt som tonåringar och att saker blev som de blev. Den där trygga familjekänslan jag hade innan skilsmässan, boende i ett hus som vi renoverat och där barnen växt upp- den tror jag aldrig jag kommer känna igen.

4 gillningar

Men ändå kunde ni som par inte hitta tillbaka till varandra eller vara villiga att någonsin mer överväga det oavsett tid eller förändringar. Brukar vara så ju.

Jag fattar att det ofta blir så. Men man kan inte få allt.

2 gillningar

(Fel i inlägget. Ignorera detta)

Vissa petsonlighetsdrag (som varit irriterande större delen av relationen) går inte att leva med när de endast framkallar bitterhet hos den ene. Trots ett flertal försök till förändring.
Och sorg i de fall jag nämner följer ju samma process som alla andra sorgeprocesser; de känns…men sen känns de mindre. Till sist knappt alls.

Ditt svar ger mig en känsla av att du själv sörjer. Någon? Eller något? Dela gärna med dig :heart:.

2 gillningar

Ja detta hör man nästan hela tiden. Ofta kämpas det antingen i det tysta eller bara mellan parterna. Sällan man drar yxan i bordet o tillkallar tunga artilleriet från den som lämnar. Dvs initierat parterapi eller par sessioner med proffs eller systematiskt öva på nya sätt att kommunicera. Ingen åtrå eller kärlek kommer ju komma tillbaka om inte relationen och kommunikationen byggs om totalt.

Men det tar ändå inte bort valet man gjort. Jag säger inte det var fel givet att inget händer. Men det är ett val. Man kan inte få allt. TS verkar fortfarande lida iaf.

1 gillning

Intressant läsning för någon som aldrig velat ha barn och som därför aldrig varit i och vant sig vid den livsstilen.

Hur många år gick du upp i barn-hus-livsstilen och vad hade du för intressen/drömmar innan du gick upp i barn-hus-livsstilen?

Dina barn kommer att flytta hemifrån, någon kanske till och med flyttar långt bort. Jag har ingen aning om vad jag pratar om men du ska kanske se det som ett gyllene tillfälle att utvecklas själsligt/mentalt/hitta vem du är nu.

Jag har periodvis varit arbetslös. Då frågade folk mig alltid: “men vad gör du om dagarna?”

Och jag blev alltid lika förbluffad över att folk verkligen inte kunde tänka sig något annat att fylla sina liv med än 8+ timmars arbete.

Sen är det inte optimalt att vara arbetslös längre perioder. Men att jobba 8 timmar plus pendling (för de flesta) är inte heller optimalt. Ett år jobbade jag 20 timmar/vecka och då frågade folk mig alltid: “men hur får du det att gå ihop?”

Svaret är enkelt, man anpassar sig, det är utgifter kontra inkomster simple as that och jag levde absolut inte snålt.

Vad vill jag ha sagt med allt detta? :slightly_smiling_face: Låt lite mer tid gå, kanske infinner sig så småningom ett lugn. Jag är övertygad om att du kommer att hitta ny samhörighet med någon/några/något, nya intressen, en ny identitet.

1 gillning

Lite rumphugget citat kanske men jag vill kroka i resonemanget så här…

Parterapi tror jag man definitivt bör ge sin relation, i flera omgångar, innan man ger upp. Känslan av ”ska det alltid vara så här” är något vi bör bli bättre på att erkänna för varandra som en naturlig del i relationen. Det behöver faktiskt inte betyda att man slutat älska sin partner, utan ett tecken på låsningar och frustration och därmed en vilja till utveckling. Att se det hos varandra och uppmuntra den andra till utveckling, genom att skapa mer egen-tid åt varandra, är så viktigt i dessa lägen. Sedan behöver partnern tillåtas komma tillbaka uppfylld och glad av de nya intrycken. Man behöver kunna glädjas åt varandras upplevelser.

Jag gick runt i flera år och undrade hur jag skulle klara av att hoppa av familjetåget som jag investerat själ och hjärta i. Och tusentals timmars renoverande. Mitt egna vuxna trygga bo, min dröm och min stolthet. Jag hade ingen partnern jag kunde prata med och försöka mötas med. Det var en vägg av frustration. Jag visste att det skulle bli en sorg. Men valde att satsa på att smärtan på andra sidan kunde bli mindre, för att jag då skulle behöva förlika mig med att ansvaret för att livet kändes bra bara skulle ligga på mig. Det skulle inte finnas någon annan som vare sig drog ner eller drog upp.

Det är klart att man vet att separationen blir en förlust, men man anar inte fullt ut hur stor. Den kartan av dåtiden utvecklas först efteråt. Mycket av det som är relationen normaliserats så pass mycket att det blivit osynligt, så livet är fullt av blinda fläckar. Så när tillvarons arena ska bytas ut uppstår ett tydlig vacuum. Det som är - är. Det är så självklart att det inte syns förrän det är borta.

Så vad vill jag säga med detta? Jo, inte konstigt att sorgen lever kvar. Priset är ju högt. Två människor har gett merparten av sin tid och kärlek till att skapa ett varande ihop. Sorgen rymmer misslyckandet, den tillintetgjorda tillvaron, de krossade drömmarna och framtiden som aldrig blev. Inte helt lätt att börja sikta på något nytt och roligt direkt. Fast vill man tillåta sig att få bli lycklig igen och uppskatta och vara nöjd med det som är runtomkring, och se möjligheter till glädje och skaparlust så behöver den där acceptans-tjuren tas vid hornen och börja bearbetas. Annars fastnar man. Jag är inte där än, men har definitivt bestämt mig för att ta mig dit!

3 gillningar

Nej, sorgen är nog omöjlig att undvika, det är sant, oavsett om man är den som lämnar eller blir lämnad. Och när livet som man kände det slås sönder (framtid, dåtid såväl som nutid) uppstår nog alltid ett slags vakuum där det är svårt för att inte säga omöjligt i början att få grepp om någonting.

Men du resonerar klokt och bra. Ur det trasiga går det att bygga upp något nytt. Och det blir lättare just när man kommer till acceptans. För livet består av besvikelser, tvära kast och förluster. Man flyttas tillbaka till startrutan med jämna mellanrum. En lycklig relation, fint jobb, bra ekonomi, hälsa och ett stort socialt umgänge är inte alla förunnade (eller kanske inte ens de flesta förunnade), men en del av problemet är att många ändå anser sig ha rätt till allt det där. Och att många därför har så svårt att acceptera att det inte blev så för deras egen del.

Men om man släpper den biten är det lättare att se att livet ändå går vidare, och att det kan bli bra ändå. Även om det inte blev som man tänkt sig.

2 gillningar

Att lida är kanske fel ord. Åtminstone jämfört med den känsla jag hade innan vi skiljdes. DÅ led jag.
Parterapi glömdes inte bort.
Och jag tillhör nog dem som anser att om jag behöver ändra för mycket på den andres grundbeteende så ser jag inget fel i att lämna.

1 gillning

Kan du specificera grund beteende? Gillar att resa? Arbeta med händerna, intellektuell eller kreativ?

Min ex fru trevade nämligen in på samma resonemang. Men det blev svårt att gå i mål med.
Som att jag skulle ha grundbeteende som : ilska, ointresserad av att lyssna eller inte våga lita på hennes åsikter eller känslor.

Det är enligt mig inga grundbeteenden utan resultat av år av dålig kommunikation eller ömsesidigt triggande av varandra.

Vägrar tro att hon har grundbeteende att klaga, vara bitter eller ifrågasätta personer som inte är som hon.

Det är resultatet av att ett kärlekskapital som tagit slut.

Grundbeteenden: de egenskaper man haft sedan långt innan man stadgade sig. Dvs välrotade beteenden. Som att bli sur väldigt lätt, bete sig surt, vara slarvig, bekväm, lat, oförmögen att stanna kvar en längre stund i samtal. Det kan så klart även vara positiva egenskaper.
Dessa beteenden finns ibland med från början men under de tidiga mer kära åren tenderar man kanske att se mellan fingrarna och försköna dessa sidor. Men så sker ju det som heter ”livet” och man utvecklas. Och inser att dessa sidor är ett bekymmer. När man till sist lyft det till samtal otaliga gånger utan att någon bestående förändring sker så vill jag klassa det som ett grundbeteende. Det är alltså så djupt rotat att detta beteenden inte går att förändra. Och då har man ju till sist bara ett alternativ; att avlägsna sig själv från ekvationen för att inte själv bli bitter.

Nu fick du den korta och hårda versionen. Såklart bor det många tankar mellan raderna.

4 gillningar

Detta tror inte jag är beteenden som någon vill ska definiera sin person. Åtminstone inte jag men tror oerhört få vill det.

Slarvig, bekväm kan vara nåt man har kanske men skulle för egen del säga att de uppkommer i lägen av dålig tillfredställelse i livet.

Sur, bete sig surt och inte stanna i samtal är i mitt fall resultat av att diskussionen inte är trygg eller att man inte lyssnar eller hör. Det går i cirklar o man kommer inte framåt. Att klagomålen är hackandet med aldrig o alltid maler o maler.

Känner så väl igen den sista. Stanna i diskussionen. Har gjort mig skyldig till det. Men gjort så i hänsyn då dialogen blivit allt mer aggressiv. Har bett om att fortsätta senare. Svaret har blivit ibland efter timmar av diskussioner som bara cirklar. ”Du vill aldrig prata”

Nu gör hon samma mot mig. Det är försvarsmekanismer.

Jag vet att jag inte har ett spår av sånt när jag mår bra. Ändå är jag säker på att mitt ex tillskriver mg dessa egenskaper som mina karaktärer. It is not true.

1 gillning

Håller med och känner igen mig. Det finns absolut egenskaper i botten på alla som inte direkt går att ändra på, eller så är det supersvårt. Det bör ju dock vara dessa man förälskar sig i, eller?

Jag känner mig nästan träffad av det TS skriver, det är som du skriver något hon skulle tillskriva mig, men inte nödvändigtvis sant. Snarare något som växt fram genom konflikter och gnäll när det var som värst, men också en spegling/projicering från hennes sida.

Under mina år som gift så ändrades mitt beteende massor. I vissa fall till det bättre på grund av insikt och terapi, i andra fall negativa på grund av hennes vilja att dominera och göra familjen till sin åsiktsbubbla.

Vi gick aldrig i parterapi tyvärr, hon fnissade lite när jag tog upp det. Tror att hon var rädd för att låta en oberoende part höra och kanske ifrågasätta saker.

Mycket man vet nu som man inte visste då :). Livet går vidare, åtminstone för mig.

2 gillningar

Detta anser jag är helt fel. Jag anser dessutom att det är destruktivt att lägga alltför stort arbete med att förändra sig själv om det inte är för att man själv vill. Att kämpa för att den andre ska förändra sig är direkt elakt eftersom det kommer att leda till sämre självkänsla, en orsak till konflikter och missnöje.

Jag ser verkligen inte poängen med att till varje pris fortsätta tillsammans om en eller båda måste ändra mycket på sig (något som ändå inte blir bra). Om man känner att man inte står ut med varandras egenheter är det dags att ge varandra fria!
Ex: Olika behov av sex, mycket förändringar eller väldigt stabilt, mycket tillsammans eller hämta energi i ensamhet. Det här är egenskaper som inte är kompatibla!

Sedan kan det vara egenskaper som man inte gillar men man står ut med. Jag är t.ex. inte överdrivet förtjust i att min sambo aldrig ställer upp sina skor i hallen, men jag kan leva med det. Själv är jag ganska glömsk och finner mig ofta med huvudet under armen, något som provocerade mitt x till max men min nye bara skrattar åt. Han kan leva med det.

1 gillning

Det tror jag med, även fast “ha rätt till allt” oxå kan beskrivas i termer om att tro att exakt alla andra med automatik har det så, eller att man bara lite ungt, aningslöst och naivt trodde att allt det där är mer eller mindre självklart, något som man bara tror på och förväntar sig som ett odiskutabelt faktum… i synnerhet om livet inte tidigare bjudit på den nivå av svårigheter som fått en på andra tankar :sweat_smile:

Men slutklämmen är ändå bäst, det kan blir bra ändå! För good enough kan se så väldigt olika ut, även för en och samma person, sett över tid :muscle: :v:

1 gillning

Så klockrent samma här. De dåliga egenskaper som uppstod var min grundpersonlighet. Nice

Detta kan anses vara grundpersonlighet. Men att inte lyssna eller vara gnällig. Det är inte troligtvis personlighet.