Jag har nu bott ensam i ca 1 år. Jag var den som efter mer än 1 års ältande slutligen tog initiativet till skilsmässa. Efter flera behagliga åt tillsammans. Men att tänka in ytterligare 40 precis likadana år gick bara inte när den ena är en som måste utvecklas och den andra helst vill stå still och förvalta det som alltid varit.
Jag har landat i min nya tillvaro. Mår bättre än på länge. Har haft förmånen att dessutom bli kär på nytt. Men jag blir även ofta överraskad av dessa ständiga sorger jag känner. Sorg över saker jag aldrig föreställde mig att jag hade tankar på. Jag sörjer tex plötsligt att barnen inte är små och beroende av mig som förälder längre. Tycker deras frigörelseprocess är jobbig för mig. Särskilt när de är sura. Då minns jag deras otvungna glädje som sprudlade innan puberteten tog över och man började skämmas över sin mamma.
Jag sörjer livet. Det där med att planera familj, renovera hus och uppfostra barn ihop är så identitetsskapande och ”nesting”-kraftigt att jag nu plötsligt känner ”Och nu då?”. Både jag och den nya är rörande överens om att vi inte vill ha fler barn, men jag förstår varför många som träffar en ny vill befästa sin kärlek med ett barn. Jag kallade det förr för ”kärleksbarn” men nu förstår jag att det handlar om ett djupt rotat behov av att ”bygga bo” tillsammans. Och vad ger en den känslan bättre än att skapa ett barn tillsammans. Inget. Men husdjur fyller ibland samma funktion. För andra att flytta ihop.
Så en sorg för mig är vilsenheten i ”vad kommer stilla mitt behov av att bygga bo i framtiden”. Här kommer inte födas några barn. Och inte skaffas några husdjur heller (för mycket arbete med våra yrkesliv). Pga den geografiska distansen kommer det dröja ett bra tag innan vi ens funderar på att flytta ihop. Och pga de många barnen vi har tillsammans vill jag nog inte det heller. Åtminstone inte förrän de äldsta flyttat hemifrån. Jag är dessutom nöjd med att vara mamma/foodprovider/organizer till mina egna bara.
Jag förstår att man inte måste ”bygga bo” men det är ändå en reflektion jag har och som jag känner att jag processar hårt inom mig. Och jag funderar mycket på om det finns något annat som kan framkalla samma samhörighetskänsla som just barnaskapande, husgöre och sånt framkallar. Någon som vill delge sina tankar?
En annan sorg jag har är sorgen över min egen dåliga relation med min pappa. Han dog förvisso för några år sedan men vår relation var alltid stel och obekväm. Och kändes olustig. Och nu när jag träffat en ny, som är en väldigt känslomässigt närvarande och delaktig pappa till sina tonårsdöttrar har jag märkt att jag sörjer den relation jag aldrig hade med min egen pappa. Vilket är konstigt. Mina barns pappa har nämligen alltid varit en underbar pappa men jag har aldrig sörjt min egen pappa när jag sett fina stunder mellan mina barn och deras pappa. Den nya uppblossade sorgen verkar vara knuten till andra barns relationer med sina pappor.
Känslolivet är ibland förvirrande. Men samtidigt hade jag inte velat vara utan dessa märkliga processer. Även om det är väldigt jobbigt emellanåt så känner jag att det på lång sikt ger mig en styrka.
Delge mig gärna egna reflektioner. Oavsett om du varit med om något liknande eller om det jag skriver triggar några egna tankar hos dig.
Mitt ex var inne på samma spår. Han började prata om barn under en period när vi krisade lite. Det var hans lösning på problemet.
Jag trodde inte mina öron, för i min värld är det varken barn eller husköp eller ens ring på fingret som avgör om ett förhållande är bra. Och risken är väl bara att folk stannar i relationerna av ingen annan anledning än att det blir svårt rent praktiskt att separera.
Jag tror och hoppas att samhörighet byggs på kärlek, gemenskap och respekt. Att det finns något inre som binder samman två personer
Jag har tyvärr också en dålig relation till min pappa. Det var jobbigt när jag växte upp, även om jag senare kom till acceptans och lämnade det bakom mig. Det finns tillfällen då jag kan önska att det hade varit annorlunda, men sen tänker jag på att de flesta saknar något i sina liv, och att det är en del av att leva.
Min dåliga relation till min pappa har också lärt mig väldigt mycket. Såsom att kärlek och respekt ska förtjänas, och att blodsband inte behöver vara något heligt. Jag lärde mig också att värdera människor för vad de verkligen är, och jag lärde mig att se igenom konventioner och normer. Det har hjälpt mig mycket
Ja. Först och främst, tack för att du så ärligt delar med dig av dina reflektioner. Jag känner igen mig i din beskrivning av bo-byggandet, växande barn och jämförandet med vilka föräldrar man själv fick och vad andra i ens närhet kan ge sina barn. Det är många sorger att bearbeta.
Samtidigt i allt detta är du ju lyckligt lottad som faktiskt funnit en ny människa att älska som älskar dig tillbaka och är redo att efter era förutsättningar och i er takt bygga er framtid tillsammans. Det är en lyx! Önskar att jag hamnar i det läget någon gång!!!
Jo, hoppas processer och bearbetningar ger styrka. Livet har sina förluster och faser. Och ju äldre jag blir desto svårare blir det att finna mening och motivation att skapa och bygga hållbara grunder för upplevelser och samhörighet. Det är inte mycket som bräcker den gemenskap som skapades under småbarnsåren, den tiden kommer aldrig igen. Men, det är nog nyckeln till en behaglig och lycklig framtid fylld av olika gemenskaper. Att fortsätta vårda och finna nya kontaktytor för samvaro med andra.
Känner igen mig så i det du skriver. Jag har också en ny kärlek och inte heller vi kommer skaffa barn eller ens bo tillsammans på många år (pga våra respektive barns bästa)
Det han och jag har kan inte ersätta den där sorgen jag känner över kärnfamiljen som gick förlorad, över att barnen inte behöver mig på samma sätt som tonåringar och att saker blev som de blev. Den där trygga familjekänslan jag hade innan skilsmässan, boende i ett hus som vi renoverat och där barnen växt upp- den tror jag aldrig jag kommer känna igen.
Vissa petsonlighetsdrag (som varit irriterande större delen av relationen) går inte att leva med när de endast framkallar bitterhet hos den ene. Trots ett flertal försök till förändring.
Och sorg i de fall jag nämner följer ju samma process som alla andra sorgeprocesser; de känns…men sen känns de mindre. Till sist knappt alls.
Ditt svar ger mig en känsla av att du själv sörjer. Någon? Eller något? Dela gärna med dig .
Intressant läsning för någon som aldrig velat ha barn och som därför aldrig varit i och vant sig vid den livsstilen.
Hur många år gick du upp i barn-hus-livsstilen och vad hade du för intressen/drömmar innan du gick upp i barn-hus-livsstilen?
Dina barn kommer att flytta hemifrån, någon kanske till och med flyttar långt bort. Jag har ingen aning om vad jag pratar om men du ska kanske se det som ett gyllene tillfälle att utvecklas själsligt/mentalt/hitta vem du är nu.
Jag har periodvis varit arbetslös. Då frågade folk mig alltid: “men vad gör du om dagarna?”
Och jag blev alltid lika förbluffad över att folk verkligen inte kunde tänka sig något annat att fylla sina liv med än 8+ timmars arbete.
Sen är det inte optimalt att vara arbetslös längre perioder. Men att jobba 8 timmar plus pendling (för de flesta) är inte heller optimalt. Ett år jobbade jag 20 timmar/vecka och då frågade folk mig alltid: “men hur får du det att gå ihop?”
Svaret är enkelt, man anpassar sig, det är utgifter kontra inkomster simple as that och jag levde absolut inte snålt.
Vad vill jag ha sagt med allt detta? Låt lite mer tid gå, kanske infinner sig så småningom ett lugn. Jag är övertygad om att du kommer att hitta ny samhörighet med någon/några/något, nya intressen, en ny identitet.
Lite rumphugget citat kanske men jag vill kroka i resonemanget så här…
Parterapi tror jag man definitivt bör ge sin relation, i flera omgångar, innan man ger upp. Känslan av ”ska det alltid vara så här” är något vi bör bli bättre på att erkänna för varandra som en naturlig del i relationen. Det behöver faktiskt inte betyda att man slutat älska sin partner, utan ett tecken på låsningar och frustration och därmed en vilja till utveckling. Att se det hos varandra och uppmuntra den andra till utveckling, genom att skapa mer egen-tid åt varandra, är så viktigt i dessa lägen. Sedan behöver partnern tillåtas komma tillbaka uppfylld och glad av de nya intrycken. Man behöver kunna glädjas åt varandras upplevelser.
Jag gick runt i flera år och undrade hur jag skulle klara av att hoppa av familjetåget som jag investerat själ och hjärta i. Och tusentals timmars renoverande. Mitt egna vuxna trygga bo, min dröm och min stolthet. Jag hade ingen partnern jag kunde prata med och försöka mötas med. Det var en vägg av frustration. Jag visste att det skulle bli en sorg. Men valde att satsa på att smärtan på andra sidan kunde bli mindre, för att jag då skulle behöva förlika mig med att ansvaret för att livet kändes bra bara skulle ligga på mig. Det skulle inte finnas någon annan som vare sig drog ner eller drog upp.
Det är klart att man vet att separationen blir en förlust, men man anar inte fullt ut hur stor. Den kartan av dåtiden utvecklas först efteråt. Mycket av det som är relationen normaliserats så pass mycket att det blivit osynligt, så livet är fullt av blinda fläckar. Så när tillvarons arena ska bytas ut uppstår ett tydlig vacuum. Det som är - är. Det är så självklart att det inte syns förrän det är borta.
Så vad vill jag säga med detta? Jo, inte konstigt att sorgen lever kvar. Priset är ju högt. Två människor har gett merparten av sin tid och kärlek till att skapa ett varande ihop. Sorgen rymmer misslyckandet, den tillintetgjorda tillvaron, de krossade drömmarna och framtiden som aldrig blev. Inte helt lätt att börja sikta på något nytt och roligt direkt. Fast vill man tillåta sig att få bli lycklig igen och uppskatta och vara nöjd med det som är runtomkring, och se möjligheter till glädje och skaparlust så behöver den där acceptans-tjuren tas vid hornen och börja bearbetas. Annars fastnar man. Jag är inte där än, men har definitivt bestämt mig för att ta mig dit!
Nej, sorgen är nog omöjlig att undvika, det är sant, oavsett om man är den som lämnar eller blir lämnad. Och när livet som man kände det slås sönder (framtid, dåtid såväl som nutid) uppstår nog alltid ett slags vakuum där det är svårt för att inte säga omöjligt i början att få grepp om någonting.
Men du resonerar klokt och bra. Ur det trasiga går det att bygga upp något nytt. Och det blir lättare just när man kommer till acceptans. För livet består av besvikelser, tvära kast och förluster. Man flyttas tillbaka till startrutan med jämna mellanrum. En lycklig relation, fint jobb, bra ekonomi, hälsa och ett stort socialt umgänge är inte alla förunnade (eller kanske inte ens de flesta förunnade), men en del av problemet är att många ändå anser sig ha rätt till allt det där. Och att många därför har så svårt att acceptera att det inte blev så för deras egen del.
Men om man släpper den biten är det lättare att se att livet ändå går vidare, och att det kan bli bra ändå. Även om det inte blev som man tänkt sig.
Att lida är kanske fel ord. Åtminstone jämfört med den känsla jag hade innan vi skiljdes. DÅ led jag.
Parterapi glömdes inte bort.
Och jag tillhör nog dem som anser att om jag behöver ändra för mycket på den andres grundbeteende så ser jag inget fel i att lämna.
Grundbeteenden: de egenskaper man haft sedan långt innan man stadgade sig. Dvs välrotade beteenden. Som att bli sur väldigt lätt, bete sig surt, vara slarvig, bekväm, lat, oförmögen att stanna kvar en längre stund i samtal. Det kan så klart även vara positiva egenskaper.
Dessa beteenden finns ibland med från början men under de tidiga mer kära åren tenderar man kanske att se mellan fingrarna och försköna dessa sidor. Men så sker ju det som heter ”livet” och man utvecklas. Och inser att dessa sidor är ett bekymmer. När man till sist lyft det till samtal otaliga gånger utan att någon bestående förändring sker så vill jag klassa det som ett grundbeteende. Det är alltså så djupt rotat att detta beteenden inte går att förändra. Och då har man ju till sist bara ett alternativ; att avlägsna sig själv från ekvationen för att inte själv bli bitter.
Nu fick du den korta och hårda versionen. Såklart bor det många tankar mellan raderna.
Håller med och känner igen mig. Det finns absolut egenskaper i botten på alla som inte direkt går att ändra på, eller så är det supersvårt. Det bör ju dock vara dessa man förälskar sig i, eller?
Jag känner mig nästan träffad av det TS skriver, det är som du skriver något hon skulle tillskriva mig, men inte nödvändigtvis sant. Snarare något som växt fram genom konflikter och gnäll när det var som värst, men också en spegling/projicering från hennes sida.
Under mina år som gift så ändrades mitt beteende massor. I vissa fall till det bättre på grund av insikt och terapi, i andra fall negativa på grund av hennes vilja att dominera och göra familjen till sin åsiktsbubbla.
Vi gick aldrig i parterapi tyvärr, hon fnissade lite när jag tog upp det. Tror att hon var rädd för att låta en oberoende part höra och kanske ifrågasätta saker.
Mycket man vet nu som man inte visste då :). Livet går vidare, åtminstone för mig.
Detta anser jag är helt fel. Jag anser dessutom att det är destruktivt att lägga alltför stort arbete med att förändra sig själv om det inte är för att man själv vill. Att kämpa för att den andre ska förändra sig är direkt elakt eftersom det kommer att leda till sämre självkänsla, en orsak till konflikter och missnöje.
Jag ser verkligen inte poängen med att till varje pris fortsätta tillsammans om en eller båda måste ändra mycket på sig (något som ändå inte blir bra). Om man känner att man inte står ut med varandras egenheter är det dags att ge varandra fria!
Ex: Olika behov av sex, mycket förändringar eller väldigt stabilt, mycket tillsammans eller hämta energi i ensamhet. Det här är egenskaper som inte är kompatibla!
Sedan kan det vara egenskaper som man inte gillar men man står ut med. Jag är t.ex. inte överdrivet förtjust i att min sambo aldrig ställer upp sina skor i hallen, men jag kan leva med det. Själv är jag ganska glömsk och finner mig ofta med huvudet under armen, något som provocerade mitt x till max men min nye bara skrattar åt. Han kan leva med det.
Det tror jag med, även fast “ha rätt till allt” oxå kan beskrivas i termer om att tro att exakt alla andra med automatik har det så, eller att man bara lite ungt, aningslöst och naivt trodde att allt det där är mer eller mindre självklart, något som man bara tror på och förväntar sig som ett odiskutabelt faktum… i synnerhet om livet inte tidigare bjudit på den nivå av svårigheter som fått en på andra tankar
Men slutklämmen är ändå bäst, det kan blir bra ändå! För good enough kan se så väldigt olika ut, även för en och samma person, sett över tid
Sjävklart ska man inte ändra på sig om man inte själv vill. Sen kan man ju ha personliga egenskaper som går ut över eller skadar andra. Är man normalfuntad i huvudet så vill man ändra på dessa. Tyvärr går nog dessa dåliga egenskaper ihop med dålig självinsikt.
Jag pratar givetvis inte om hur ofta man vill ha sex eller om man är intro/extrovert. Sådant ändrar man inte på utan kompromissar. Vet att återhämtningsbiten kan vara ett problem om man är med någon som kräver total uppmärksamhet hela tiden, det är så jag har haft det t.ex. Blir man arg över att skorna står framme… ja då är det nog något annat i botten och knappast skorna.
För mig så handlade det väldigt mycket om personlig utveckling, att förstå problem och beteenden som jag kanske alltid haft men som inte är bra. Grinig på morgonen t.ex. Det GÅR att göra något åt och ingen vill väl vara grinig eller vara med någon som är det.
Uppstod? Menar du sådant som alltid var där men som blev synligt efter nyförälskelsen? Eller saker som din partner tog fram?
För det sistnämnda finns ju också. Vi kunde bråka en hel del och jag vet att jag kunde bli högljödd ibland eller storma iväg. Det är något jag aldrig har gjort i några andra sammanhang och jag kände inte igen mig själv alls. Men med lite research om den situation jag var i så är det tydligen helt normalt. En skitstövel utan insikter i sitt eget beteende och jordaxeln genom sig själv 24/7 (nej jag ska inte nämna diagnoser :)) frodas i kaos och energin från bråk, så att få en person “over the edge” är målet. Då kan de flina och gotta sig i att deras partner beter sig illa. Om man skulle gå runt på stan och spotta folk i ansiktet skulle man antagligen få en smäll förr eller senare (exempel, jag slåss inte).
Du är inte min bror från en annan mor? Vissa av sakerna har jag inte tänkt på så mycket, men kan absolut säga att många av dem stämmer. Nu skrev jag värsta långa inlägget men suddade allt för allt hänger ihop, åtminstone för mig.
Jag är en kvällsmänniska, jag gillar inte att argumentera så där jättemycket, men jag kan absolut sätta mig i positionen djävulens advokat ibland. Min åsikt är att det är osunt att aldrig ifrågasätta något. Där ingår såklart kritiskt tänkande mot alla ideer. Det är sunt att analysera ideer och peta på dem, världen skulle vara en jävligt hemsk plats om folk bara gjorde det första som ramlade ner i skallen. Vet inte om jag är obrydd i vad andra tänker, men jag är definitivt obrydd i om någon tycker att jag har fula kläder. På jobbet däremot, om situationen kräver det så tänker jag absolut på det (t.ex i kundmötet).
Det sagt så har vissa eller alla dina saker som kom fram även varit saker hos mig. Jag ser inte dem som personliga egenskaper och de är inget som jag tampats med tidigare heller. Då jag levt ett liv med min fru som gradvis skiftat till att enbart vara på hennes villkor i alla situationer. Skuldbeläggning, anklagelser, kritik och annat var vardagsmat. Samtidigt höll hon en väldigt tät bubbla runt familjen och tillät ingen att prata utan att hon var med och absolut aldrig med någon utomstående. Hon gick så långt att hon övertalade sina vuxna barn att ge henne fullmakter att sitta med i t.ex möten med skolan eller vård. Allt för att ha kontroll.
Så jag sov på hennes villkor, givet att jag har sömnapne motsvarande 3 timmar per natt… i flera år. Jag fick göra 90% av allt hushållsarbete och hon var trots det aldrig nöjd utan kritiserade även det jag gjorde. “Du städar för mycket, det är maniskt, lägg av” (fast hon inte gjorde något själv om jag lät bli). “Du lagar inte god/bra mat eller mat jag inte gillar” (men hon lagade mer och mer sällan mat själv). Då blir man sakta söndersmulad och har ingen ork till någonting. Man orkar inte engagera sig i familjen, man orkar inte lyssna (hon ville prata (monolog) i MINST 4 timmar per dag, ofta mer). Man orkar heller inte planera något för man vet knappt vilken dag det är och man är nedstämd för att man mår dåligt. Sen får man också kort stubin av att inte ha ork och man reagerar såklart negativt på kritik, speciellt om man sliter som ett djur men ÄNDÅ får kritik om det man gör. Så man blir följsam :), för att undvika konflikter, för man orkar inte.
Så analysen, åtminstone för min situation är att hon tog sönder mig ner till grundvallarna, därför hade jag ett annat beteende som aldrig visar sig i andra situationer.
Det där låter som min mamma. Hon var alltid kritisk, provocerade fram reaktioner, hon var känslokall, visade ingen förståelse eller respekt eller hänsyn, osv osv osv.
Hon dog 2017, ett tag blev jag rädd för att behöva träffa på henne efter döden. Något jag absolut inte vill.
En sån människa tar fram det värsta i en. Finns inga förskönande omskrivningar eller ursäkter. De tar medvetet fram det värsta i en.
Jag är samma förutom kritisk till egna och andras idéer. Ifrågasättande men inte kritisk.
I mitt förhållande blev jag så småningom osäker, osjälvständig (så avtändande), hämmad, isolerad (mitt eget fel), sexlusten försvann nästan, förvirrad, tungsint, självtvivlande och uppgiven.
Kritiskt tänkande betyder inte att man kritiserar en person, kan vara att försöka peta hål på en teori eller testa om en plan håller. Sunt beteende helt enkelt.
I övrigt igenkänning, det är vad som händer när man blir nedbruten av en person med den här personlighetstypen (personlighetsstörningen). Det du skriver om isolering och att det är ditt fel köper jag icke. Det var en av de mest lömska sakerna i mitt förhållande för hon sa väldigt ofta att hon ville att jag skulle träffa kompisar, prata med andra osv. Men det var bara vad hon sa, inget som handlingarna speglade. Mot slutet när jag började fatta så testade jag tesen. Jag sa att jag ville åka in till stan och träffa några kompisar en stund nästa dag på kvällen. Jag beskrev det som viktigt för mig. Hon sa självklart! Nästa dag så ville hon få mig att dra igång något vansinnesprojekt som jag visste skulle ta minst en hel dag, antagligen mycket mer. Jag nämnde då min önskan som jag tog upp dagen innan. Då sa hon bara att det kan du göra när det andra är klart. Nu var det här ett “test” mer än något annat. Jag ville i och för sig verkligen göra det och hade planerat det, men det var verkligen inte speciellt viktigt så. Mer att jag ville se hur hon skulle omöjliggöra det samtidigt som hon sa motsatsen.
Tänk igenom innan du skuldbelägger dig själv, om du brutits ner så pass att du blivit alla de andra sakerna du beskriver så lär inte isolering vara ett undantag.
Men om man tar sig bort från det och tar hand om sig så kan man må bra igen :)…
.
Låt lite mer tid gå, kanske infinner sig så småningom ett lugn. Jag är övertygad om att du kommer att hitta ny samhörighet med någon/några/något, nya intressen, en ny identitet.
