Jag har fått jättemånga bra tips här och har lyssnat på poddar och läst på om traumabindning, destruktiva relationer och mycket mer.
Lyckas hålla mig sysselsatt en del men har en sån sjuk ångest som jag vet att bara han kan lindra. Fast bara kortsiktigt och på fel sätt.
Som sagt ångesten är så läskig och tar över hela min kropp. Jag bara måste se honom och prata med honom. Och när han då avvisar mig mår jag ju ännu sämre. Kan inte äta eller sova. Är helt slut.
Men nu ska jag snart gå ut med vovven och sen kommer min son. Så då blir det mycket bättre. Hoppas också på hjälp imorgon från psykologen.
Det är precis så det var för mig också. Att ångesten tog över hela kroppen och jag kunde inte göra någonting. Jag blev paralyserad. Jag vill tipsa om något som fungerade för mig. Ta ett bad om du har badkar. Ta en dusch annars. Vatten lugnar. Det låter konstigt men det är något metaforiskt med att ångesten rinner av med vattnet. Skriv här när du har ångest. Försök att göra något litet som bryter ångesten. Med tiden kommer du kunna göra mer och mer. Jag tror på dig
Kanske du skulle behöva ett ”rebound”, lite osmakligt tips jag vet, men för att markera för dig själv att det finns en fysisk lucka mellan er en gång för alla. Sånt kan hjälpa ibland.
Jag var med om ett destruktivt förhållande av den typen du beskriver, det varade i ett halvår.
Känner igen mekanismerna i det, så väl beskrivet av de andra i tråden, särskilt @christina.
Ta bort hans nummer ur din telefonlista och blockera det också. Det är jätteviktigt med nollkontakt i detta läge.
Älskade vän. Du är inte ensam.
Ett tips från det här forumet som jag nappade på var en app för tjejer för att träffa vänner. Gofriendly.se.
Tänker just på din ensamhet. Det skulle vara bra för dig att se efter nya friska relationer.
Jag kan sååå relatera till det du beskriver i destruktiviteten både i ditt förhållande och mot dig själv. Var i ett förhållande med en man i 20 år där jag var säker på att döden var den enda utvägen.
Ta dig bort från denna ofriska människa och ta dig ur ensamheten. Precis som så många andra skriver… Vi finns här!
Du har troligtvis inte fel… Jag tycker att det är så beklagligt när trådar som dessa kommer, för det syns så tydligt hur fast i perspektivet personen i fråga oftast är, även om ts ska ha en eloge för att ha försökt öppna sina ögon genom att välja att dela med sig av det som är gjort… Jag har en vän som lever precis i ett sånt här förhållande, och det som slår mig är hur hon gång på gång väljer att inte agera på allt hon får höra, trots att hon sakligt och moget kan bekräfta att hennes situation inte är sund. Men har man aldrig upplevt hur en sund relation kan kännas så söker man trygghet i dramat och det mönstret kan man som utomstående i princip inte påverka.
I snitt tar det ofta flera försök innan en person lyckas lämna en destruktiv relation, så varje försök är ändå ett steg på vägen
Så det är inte försent än!
Absolut och som jag minns tråden så tror jag ingen har antytt att det skulle vara för sent. Tvärtom så är det med all sannolikhet fortfarande för tidigt. Tyvärr, tyvärr… isolerat för TS egen skull.
För mtp. historiken och inte minst åldersskillnaden, samt det faktum att den tio år yngre (37 vill jag minnas) mannen inte har några barn ännu, så finns det knappt ens en mikroskopisk chans att detta ska hålla över tid.
Har TS tur så lyckas hon bryta sig lös innan hon till sist ändå blir dumpad för gott och vid det laget är totalt nedbruten själv Något som hon iof i skrift säger sig vara fullt beredd på (men helt uppenbart emotionellt så lååååångt ifrån som tänkas kan) men hon förmår sig ändå inte att vara den som lämnar.
Men plötsligt så händer det ju, sägs det… kanske och förhoppningsvis
Vi får hålla tummarna för att kontakten med psykologen initierades iaf, för DET är den absolut första förutsättning för att miraklet ska ske, det tror iaf jag
Vore fint att få höra om du fått hjälp @Jeha och om du har det fint med din son. Oavsett vad du valt att göra tycker jag du är modig som vågar öppna dig och dela med dig av processen här. Hoppas det gett sig lite välbehövligt perspektiv och att du vågar ta steg i en ny riktning där du har chans att förbättra ditt mående. Kram.
Hej. Jag är tillbaka. Jag skäms så fruktansvärt mycket. Alla fina svar jag fick av er! Jag lyckades inte stå emot.
Jag har försökt att ändra på honom under hösten men det har bara blivit värre. Jag mår bara sämre och sämre. Han har dessutom börjat ljuga mer och mer och smusslar med mobilen. Och hänger med sina nya roliga kollegor mer…
I fredags sa han att han var hemma fast jag hörde att han inte var det. Han var ute med kollegorna. Då kände jag att jag måste lämna honom nu innan jag vet med 100% att han hittat någon annan.
Jag berättade för honom jag är klar med honom nu och jag undrade varför han ljuger. Då sa han att han inte ljuger utan bara undanhåller information!!! Så jag blev riktigt superarg och då slog han mig hårt i huvudet och drog mig i håret. Han spottade mig i ansiktet 2 gånger. Sen anklagar han mig för att jag är psykiskt sjuk för att reagerade så starkt på hans lögner. Så jag gjorde ju egentligen slut men det kunde han inte ta så därför vände han hela situationen till sin egen fördel.
Skulle jag bara ta hans lögner? Gör man det? Sväljer man lögn på lögn?
Så denna gången är det faktiskt slut på riktigt fast jag mår sämre än någonsin. Sjuk ångest, kan inte äta och sova.
Men en patologisk lögnare, misshandlare etc går ju inte att leva med. Så nu blir det avgiftning för mig.
Det var det förra gången också och jag anar att det aldrig blev nåt av med pratet om att söka psykologhjälp/samtalsstöd för dig själv, utan du har istället ägnat tiden åt att återigen intala dig att du nog kan göra om honom.
När tänker du börja lägga lite krut på att göra om dig själv? Och hur tänker du att du (eventuellt) ska gå till väga med det… för det finns inga lätta svar på svåra frågor och inga genvägar i situationer som den du befinner dig i. Utan du måste själv agera och det snabbt, sitter du bara och väntar så kommer du med all säkerhet att vara i precis samma läge som förra gången, om ett par dagar eller en vecka eller så…
Tja, om/hur “man” gör vet jag inte… men hur gör du?
Jag känner verkligen att det inte finns någon återvändo denna gången. Han älskar inte mig längre och har antagligen hitta någon annan. Jag var inte bra och rolig längre.
MEN jag förstår vad ni säger. Det är ju jag som behöver hjälp. Jag har bara så svårt att hitta ett sammanhang utan honom. Jag är så knäckt, ensam och destruktiv. Jag har inget nätverk.
Jag vet att jag måste söka hjälp och står på kö hos en psykolog men ska be vårdcentralen om snabbare tid imorgon.
På ett sätt är det kanske inte så svårt att lämna. Han har ju betett sig som ett svin i åtta år. När jag berättat för en kollega så håller hon på att svimma när hon hör vad han har gjort.
Tack för att ni svarar mig. Det betyder så mycket!!! Tack!
Det är precis här du går helt fel… och det är den här inställningen som gör att du riskerar (med stor sannolikhet) att snart sitta i samma sits igen och igen och igen. För du ger med det sättet att resonera honom hela makten och reducerar dig själv till ett hjälplöst offer för hans vilja och nycker.
Men han kommer garanterat inte att ha det minsta lätt att hitta någon som han kan terrorisera och manipulera som han gör med dig, så han kommer gissningsvis inte att lämna dig ifred den här gången heller… och det här jag nu skrev kommer med all sannolikhet att paradoxalt nog göra dig lättad och ge mindre ångest för en stund… fast du egentligen borde blir skräckslagen, förbannad och momentant lägga benen på ryggen och gömma dig så han aldrig hittar dig igen
Men där är du inte ännu anar jag… eller, är du faktiskt det?
Tack för ditt svar! Jag kan känna att denna gången finns det verkligen ingen återvändo. Så som han har skadat mig under hösten med sina lögner och smusslande.
Även om det var en sjuk relation innan så har han ändå hållit sig till mig. Men nu känner jag i hela min kropp att han börjar gå efter någon annan. Det kan jag inte ta. För eftersom han nog är intresserad av någon annan så blir han ju bara mer och mer elak mot mig.
Så det går inte längre. Jag har inget förtroende för honom längre och kan inte alls lita på honom. Jag har nu under hösten känt ett tryck över bröstet som jag inte känt tidigare. Så all psykisk stress har nu tagit fysiska uttryck. Om jag går tillbaka kommer jag att dö. Mitt psyke och kropp orkar inte mer.
@Jeha bra att du åter börjar reflektera över din situation. Läs din tråd igen. Börja planera. Du har ett eget boende och egen hund, eller hur? Ni har inga barn? Du har ett jobb?
Då har du din grund att börja utifrån. Du klarar digsjälv och är inte ensam. Flytta hem till digsjälv. Ta alla dina saker. Blocka hans telefonnummer. Ring kvinnojouren och bestäm träff. Sätt upp en plan för hur du ska processa och hamna på egna ben. Du har blivit beroende av en person som är dum mot dig. Du kan faktiskt existera utan allt han utsätter dig för. Det är helt ok att ha ångest ett tag. Du behöver få ur hans röst ur ditt huvud, lära digsjälv hur bra relationer ska fungera.
Men, du kommer inte få ut något av detta forum, mer än andras tankar och kommentarer. Det är endast du som kan genomdriva förändringar i ditt liv. Det är, krasst tyvärr, du själv som måste skrida till verket och göra något åt situationen. Om du vill.
