Kan du inte blocka hans pappa, eller finns det något tillfälle han behöver kontakta dig?
Blocka svärfar. Utsätt dig inte för honom!
Just det där du skrev att det är svårt att vinna mot honom i rätten är precis det jag är rädd för. För just nu känner jag mig så maktlös men ena stunden kan han vara hur underbar tex i skolan och nästa skriva de mest elaka sms till mig om mig som person.
Måste lära mig att han är galen, saknar vett, är en mobbare. Han mår sämst själv och vill ha ut det på andra. För han har ju aldrig fel.
Svärfar är blockad! Han vill heller inte umgås med barnen. Sådan far, sådan son
1 gillning
Märker att du inte levt med en narcissistisk person. Går inte att släppa det när man har barn ihop.
Försök att släppa kommunikationen med honom. Låt din sambo eller någon annan du litar på agera mellanhand, läsa alla meddelanden först och bara berätta det du behöver veta.
Har du prövat att ansöka om besöksförbud?
Jag har tänkt tanken med min sambo som läser först. Men sedan är ex:et att han bestämmer när en konversation är slut. Oftast efter han skrivit ett långt mail om hur hemsk jag är, blandat in lite om barnen som jag behöver vet.
Typiskt maktspråk, i akt och mening att dominera och skapa hans eftersträvansvärda förvirring, frustration, irritation och stress hos dig 
Återigen släpp ALLT du kan… och du, även om det kanske låter knepigt eller förvånande/aningslöst så är det så mycket mer som går att släppa kommunikation om, än man i förstone tror 
Du kan dessutom ta hjälp av alla samhälleliga instanser där dina barn deltar som skola/fritids/sjukvård/tandvård/föreningsaktiviteter etc. och klargöra att ALL information måste skickas till bägge vårdnadshavare oavsett vems vecka det är eller vem som står som “första kontakt” i journaler och register. Hoppas dina barn är skrivna hos dig, det löser en del av problemen iaf. 
Tack för dina kloka ord. Jag undrar hur länge han ska hålla på men jag vet innerst inne svaret, så länge han lever. Vissa dagar är jag urstark. Vissa känns det så hopplöst. Det är de dagar han varit riktigt elak i ord. Även om jag vet att de inte är sanna så biter de. Han ska bestämma, han kommer med lögner om mig som i hans värld är sanna och vill få mig att erkänna att de är sanna. Det ska bara vara så. Han bestämmer saker och sedan blir de lex-den saken. Och gör jag inte som han säger så blir han än elakare och bestämmer än mer. Sätter nya regler när han tycker vilket är varje vecka.
Känner mig sviken av samhället hur han få hålla på så här utan konsekvens. Socialen gör inget förrän barnen drabbas och jag räddar varje situation så att de inte ska drabbas. Och det är många situationer jag räddar varje vecka. Men han har ju ett insmil och är extremt talför så det är ingen som ser eller fattar vad som försigår under ytan. Jag är maktlös.
1 gillning
Jag har levt under delvis likande omständigheter som du. Det som har hjälp mig har varit lite olika saker. Du måste hitta din egen väg, men hör kommer några saker som jag har gjort och inte gjort, men kanske borde ha gjort.
Jag har prioriterat barnen och min egen sinnesfrid. Därför har jag t ex inte stridit i rätten om vårdnaden. I mitt fall har saker lugnat ned sig nu efter många år så det behövs inte längre. Men nu i efterhand, när jag mår bättre och har mer ork, tänker jag att det hade varit värt att testa en vårdnadstvist tidigare. Men man ska i så fall göra det utan att förvänta sig ett visst resultat, och utan att rasa mot hela samhället om man inte får som man vill. Det är väldigt svårt för ”samhället” att alltid veta vad som är bäst. Och OM man för rätt kan den andra parten förstås fortsätta att trakassera ännu mer.
Jag tycker personligen att även en besvärlig och idiotisk person kan vara bättre som förälder än att ett barn växer upp och känner att ”mamma hindrade all min kontakt med pappa”. (Jag inser att det inte alltid är möjligt att tänka så) Och jag har förmedlat till min son att jag har älskar hans pappa och medvetet skaffat barn med honom, och att jag därför vill göra mitt bästa för att vi alla ska kunna ha en fungerande relation oavsett skilsmässan. Det är och har varit krävande för mig, men det känns värt det.
För att få så mycket sinnesfrid som möjligt har jag sagt till mitt X att ”jag kommer inte att läsa mejl från dig alls, eftersom du skriver så mycket hatiskt om mig, så räkna med att jag bara raderar dina mejl olästa”. Det har jag också gjort. Man måste ha någon kanal för utbyte om barnen, och jag har valt sms eller helst telefonsamtal eller fysiska korta möten. Mitt X har svårare för att vara taskig verbalt när vi står framför varandra, men kan ösa ur sig omåttliga mängder bakom en skyddande skärm.
Jag har jobbar mycket med att vara korrekt och lugn i min egen kommunikation. Och att meditera, gå i terapi och umgås med vänner som stärker mitt eget självförtroende och mående. Man kan faktiskt träna sig i att inte bli så upprörd eller reagera upprört. Jag har övat mig i att se min egen del i att ha valt en ganska olämplig förälder till mitt barn, men förlåtit mig själv, och sett vilka fina sidor X också hade och har. Jag har övat mig i att släppa kontrollen, trots att man gärna vill kunna kontrollera sina barns uppväxt. Förr eller senare måste man ändå släppa den när de ska ut i livet. Samtidigt har jag försökt visa mina barn att jag alltid finns för dem när de verkligen behöver, även om jag inte ständigt har koll eller kan påverka exakt hur de har det när de inte är hos mig.
Det är kämpigt som du har det, men försök att hitta stöd där du kan, och försök släppa dumheterna från ditt X så mycket som möjligt. Acceptera att du inte kan kontrollera hur allt ska bli, men att myndighetens finns där om det verkligen blir uppenbart att barnen far illa. Försök att distansera dig från allt han gör och fokusera ner på vad du själv kan göra. Kanske kan ett samtal med en familjerättsadvokat vara vägledning till om det går att driva en vårdnadstvist?
Lycka till!
3 gillningar
Kanske… eller så, kanske inte 
Men garanterat så kommer han iaf att hålla på så länge han intuitivt kan känna att han når fram till dig, lyckas rubba dina cirklar och därmed själv kan frodas på den sortens sjuka tillfredsställelse.
Sååå… jag skriver det inte igen, för du har redan läst det x flera 
Snarare så här, när han inte kan rubba mig så blir han argare. När hans maktspel inte biter på mig så är han elak och sätter nya regler. Har har under 5 år fått sparken från 3 olika jobb pga samarbetssvårigheter. Han har drivit de processerna så hårt att till slut har arbetsgivaren betalat en summa till honom så de slipper honom.
Tack för råd och tips.
Jag har försökt få sinnesfrid men det är inte enkelt. Jag sätter alltid barnen först. I min nya relation så engagerar sig min nya också i barnen så de ska känna trygghet, rutiner, kärlek. För exet använder barnen som slagträ, allt för att bråka med mig. Jag vet än inte hur de påverkas mer än att hon som drev samarbetssamtalen som havererade sa till mitt ex att han fick en stor rödflagg för att hans beteende kommer ge barnen psykiska ärr. Han lyssnade inte, han gör inga fel, bara rätt.
Han kan inte hantera sig även i möten. Jag måste ha min nya när vi måste ses för att han ska hålla tonen. På senare tid struntar han även i det. Jag har sagt att jag inte läser mail som är elaka. Hans taktik är då att häva ur sig elakheter och smyga in ngt om barnen som är viktigt och så blir det mitt fel att jag inte tagit del av informationen. Eller så gör han precis samma, dvs om jag skriver ett trevligt mail om barnen påstår han att det är elakt och läser det inte. Sedan är det mitt fel att jag inte har informerat honom och så blir han arg. Hur jag än vrider och vänder så är allt mitt fel enl honom.
Jag har som sagt gått vidare. Men är besviken att myndigheterna inte kan göra något, att hans beteende får fortgå. Har ju svårt att en person som inte kan kontrollera sina ord i nästa sekund är en kärleksfull lugn pappa.
Har haft kontakt med jurister, ngt socialen rekommenderat. Alla säger att jag har ett case när hans beteende bara eskalerar och det även efter 3 år. Han gör allt för att försvåra alla typer av samarbeten, kommer aldrig med egna förslag, håller på pass, barnens kläder, förtalar mig inför deras kompisars föräldrar. Dvs en person som häver ur sig sådana saker kan heller inte vara samarbetsvillig eller ens ha en bra syn om sina barns mamma. Han vill inte gå på samarbetssamtal. Han påståe jag har en skuld till honom, en skuld han inte kan bevisa men den finns där-för han har bestämt det och så håller han den emot mig tex han betalar inte barnens kostnader för jag har en skuld till honom. Maktlöshet
1 gillning
Du har barn med en tok uppenbart och jag vet uppriktigt inte… men det är väl inte helt realistiskt att samhället ska kunna göra något åt hans sätt att vara och fungera, så länge han håller sig inom lagens råmärken… och hans sätt att vara och fungera har knappast uppkommit över natten.
Vad har du då själv för tankar kring hur du bör hantera detta fortsättningsvis? Vad tror du själv är bästa förhållningssättet? För dig och för dina barn?
Har du själv gått i någon form av stödsamtal/terapi där du fått möjlighet att bearbeta, processa och kalibrera och ffa kunnat få en professionell persons synpunkter på hur du bör göra, tänka, agera och förhålla dig till detta?
Om inte så är det nog hög tid
.
PS: Själva poängen är ju att han kan bete sig som han vill… först när det inte bekommer DIG det minsta så kan du släppa och låta honom ju härja på bäst han vill. Men ditt problem är ju att det bekommer dig i allra högsta grad. Du slår knut på dig på alla sätt för att allt ska bli bättre. Men för vem är ju frågan?
När du så småningom börjar närma dig dead end och även känslomässigt accepterar att er relation är bortom all räddning och när han då till slut inte oavsett vad han gör når en enda mm innanför skinnet på dig med sin ilska och sina härjningar… då kommer han antingen att fortsätta härja, eller så småningom sluta. Men inget av det spelar vid det laget någon roll för dig, han är en “levande död” för dig. Men där är du inte ännu och du kan troligen behöva utomstående professionell hjälp för att ta DIG själv dit. Honom kan du inte göra ett smack åt, oavsett hur du än försöker. Och det är ditt ständiga försökande som är hans drivkraft, för när han blivit argare när du inte reagerar så har du till slut krupit till korset och han (tror sig) vet att du alltid kommer att göra ett nytt försök om han härjar tillräckligt. Men någon gång ska bli sista gången, förhoppningsvis… och för att nå dit så krävs det nog att du tar hjälp för din egen del.
Jo samhället ska och bör ingripa, det är inte bara om man bryter mot lagen man är olämplig som vårdnadshavare, det räcker med att försvåra samarbetet och han verkar ju göra det.
På vilket sätt anser du att “samhället” ska ingripa vid “försvårat samarbete”?
Nja, tack men håller inte riktigt med dig även om du har väldigt många och kloka ord. Jag håller distansen på alla sätt. Jag sätter gränser man han flyttar dem för han vill, och vill ha makten att göra det. Precis som han alltid vill ha sista ordet. I allt, det och hans regler. De ska bestämma. Vissa saker tar när det gäller barnen. Men när han skriker elaka ord om mig så tänker jag att allt det där är bara han själv, han vill bara projicera det på mig. Att det är mitt fel. Men det är han som mår dåligt, dricker sprit, hans kropp havererar. Han är avundsjuk på mig som lever det liv han vill ha. Så länge jag gör det så kommer han fortsätta trycka ned mig till den bitterhetsnivå han är på.
Jag tycker att det är fel att hans beteende får fortgå. Han får alltså bete sig hur som, jag räddar barnen undan allt men han får ingen konsekvens. Han sänker mig då och då och tillåts alltså göra det?! Jag är en person, har ingen osynlig sköld i all framtid. För han kommer härja. Han kommer jävlas. Han är sådan
Lyssna på @Noomi, en av de klokaste i forumet. Det är bara så länge du tillåter honom som han kan göra som han vill. När det inte bekommer dig (så han känner av det) kan du sätta dina egna ramar. Det är först då han inte tillåts ta din energi. Det är först då du inte sätter ditt nya förhållande i riskzonen.
1 gillning
Förstår att de här råden känns svåra, nästintill omöjliga. Det handlar inte om att med en gång ta steget till att hans beteende inte bekommer dig, det handlar om att VISA, att låtsas, att agera SOM OM det inte bekommer dig. Första gången jag drog den gränsen så hade jag sån jäkla hjärtklappning, ångestpåslag, hela kitet. Och min X beter sig verkligen inte så förskräckligt som din. Ändå var det fruktansvärt jobbigt. De första gångerna med mitt nya beteende så handlar det om sms, så att jag fick tid att tänka efter, skriva och skriva om. Tog mig ett dygn att svara på ett ”litet” sms. Men nånting hände. Jag förflyttade min position.
Det väcker säkert känslor hos din expartner - men det gör ju typ ALLT verkar det som. En reaktion kan också vara tecken på att något hänt i maktrelationen mellan er. Jag var verkligen typen som var beredd att låna ut min bil. Tog ledigt från jobbet för att hjälpa honom att flytta, t ex. Men jag är inte kvar i den positionen längre. INGEN här på forumet (vågar jag säga) tycker att din expartner har rätt. Men nu handlar det inte om rätt eller fel. Du HAR säkert rätt, men du kommer inte att FÅ rätt i relation till honom.