Jag har slutat ställa mig själv frågan varför eftersom det ändå inte resulterar i något vettigt.
Men jag kan ändå inte gå vidare! vissa dagar är man precis som vanligt och andra dagar långt ner.
Ibland är jag mest förbannad på henne, för vad hon ställde till med… speciellt då min son frågar om vi kan flytta ihop igen, då han är ledsen över händelsen. Det skär så i hjärtat att jag inte kan sova dessa nätter… Att skriva saker som man känner är inte lätt när allt snurrar, alla tankar om barnen, deras känslor, mina känslor, alla rädslor för hur barnen ska påverkas i nutid och i framtiden, kommer muren som jag börjat bygga bli så pass hög att ingen tar sig över.
Min rädsla är att jag och barnen ska behöva uppleva samma händelse igen. När barnen inte är hemma känns det fruktansvärt tomt! Det enda jag då gör är att jobba, renoverar, sover… allt för att stänga av den tysta delen. När man stannar upp så upplevs det så tungt. Blir man någonsin van att vara utan sina barn. Det är inte tänkt att man ska leva utan sina barn 50% av deras uppväxt!
När jag läser texten så är det verkligen rörigt i huvudet… Jag som aldrig haft några som helst problem att sova eller att skingra tankarna. Drömmen om att få ha “kärnfamiljen” betydde nog mer än va jag trott. Jag vill bara hitta tillbaka till mig själv igen!
Känner igen mig i känslorna. Känner med dig! Jag saknar min dotter enormt mycket när hon inte är hos mig. Detta pandemiår har det inte heller varit lätt att börja om. Att dejta. Jag har inte ens orkat tänka tanken. Rädd att bli sårad igen. Ensamheten har varit påtaglig och otroligt jobbig. Vissa dagar, som senaste dagarna när jag dessutom mått väldigt risigt efter min covid-vaccination så har det varit brutalt jobbigt igen. Det har gått ett år nu.
Jag känner mig dock säker på att jag inte vill leva med mitt x. Jag mådde inte bra med honom. Men jag undrar om jag någonsin kommer kunna förlåta honom för att han berövat mig värdefull tid med min dotter. Men å andra sidan, vad är alternativet, om jag inte kan eller vill leva med honom måste jag samtidigt leva utan min dotter en del av min tid. Detta är en sorg att bära och ta sig igenom.
Jag tänker att det är inte honom jag saknar. Han kunde aldrig ge mig det jag önskade. Han fyllde vårt liv med lögner och svek och jag är värd mer. Men jag sörjer ändå familjen. Familjen jag hoppats på. Familjen jag trodde vi skulle vara och bli. Men med honom hade det aldrig kunnat bli det jag hoppats. Det vet jag nu. Men det är ändå en stor sorg. Och ett stort svek.
Det är tomt. Det är ensamt. Och svårt. Men det blir bättre. Fint att du skriver, har du någon att prata med om hur du mår och har det?
Att få stöd och bli lyssnad på tror jag är viktigt…
Jag är på exakt samma plan, det finns inte på världskartan att jag kommer gå tillbaka till mitt ex. Svackorna kommer med längre mellanrum och vilken tur att jag har många goda vänner och en fantastisk familj som både har stöttat, lyssnat och pratat med mig. Men ibland så känner jag bara att jag måste va lite mer öppen och därför skriver jag här. Alla blir så fruktansvärt orolig för en då man i vanliga fall alltid har ett leende på läpparna Jag ber om ursäkt för att jag inte svarat tidigare Men att dejta finns inte heller på världskartan, jag vill återfå självförtroendet, lugnet, trivas i min och barnens vardag innan jag ens försöker dejta. Jag är inte orolig över att jag kommer leva själv resten av livet, jag vill stå på båda benen så jag inte behöver såra någon pga man inte kan riva muren man byggt.
hur mår du nu under semestertider, ensamt? Oroar mig lite för ensamveckorna som komma skall…
Jag ber om ursäkt för att jag inte svarat tidigare