10 dagar till inflytt

Hej ni kloka medmänniskor!

I 20 år har jag levt med en man som allt som oftast haft ett ganska så hetsigt humör och ett väldigt nedlåtande sätt mot sin omgivning.

I säkert 18 år har jag ifrågasatt mig själv med om jag verkligen gör rätt som lever kvar i vår relation då jag upplever att hans beteende och bemötande påverkar mig väldigt negativt.

Jag har tusentals gånger lyft hur hans beteende påverkar mig och för ett litet tag har det oftast haft effekt men snart har han varit tillbaka i sitt beteende. De där stunderna när jag slipper möta hans aggressivitet och nedlåtande sätt har jag på något vis klamrat fast vid så hårt och det har gjort det ännu svårare att lämna relationen.

Vi träffades så unga, 18 och 21 år. Jag var då en ganska så vilsen ung kvinna som växt upp i en dysfunktionell familj och han som utstrålade sådan pondus och styrka blev något jag behövde väldigt mycket just då.

Minsta lilla stress i livet eller om min sambo känner sig ifrågasatt triggar honom. När vi då köpte ett renoveringsobjekt och sedan blev föräldrar blev allt ännu värre.

Jag har fått höra så många dumma kommentarer från honom under åren och även om det är många år sedan han sa något senast så sitter det kvar i mig. Hur hans ens har rätt att kommentera mitt utseende och t ex fråga om jag inte ska operera bort födelsefläckar i ansiktet eller skaffa tandställning för att mina framtänder är snea. Eller kommentarer om att jag luktar illa. Eller när jag fick höra att jag ser ut som en hösäck med taskig hållning veckorna efter jag var nyförlöst.

Alla gånger man varit sjuk och inte fått någon stöttning. Hur jag fick bege mig ut i storm på cykeln i nästan 41 graders feber och halsfluss med vår son där bak på cykeln, för att ta mig till läkaren. Detta för jag själv inte har körkort och sambon valde att åka och jobba istället. När jag frågat honom hur han ens kunde göra så, så fick jag veta att han var sur på mig. Det har inte känts kul när han sedan ligger på soffan oförmögen till allt för huvudvärk.

Jag har så många historier och antar att det blir så efter så många år tillsammans. Allt detta smärtar så. Det är absolut inte så jag vill att min relation till den jag lever med ska se ut.

Känns som jag alltid sprungit efter honom. Han har aldrig sett eller uppskattat mig eller vårt barn och vår tid tillsammans.

Jag har haft väldigt svårt att lämna då hans tråkiga beteende går ut över alla i hans omgivning, så klart även vår son.

Men efter flera samtal hos en psykolog bestämde jag mig för att ställa mig i bostadskö för 5 år sedan och vidareutbilda mig för att slippa obekväma arbetstider om jag eventuellt skulle bli ensamstående, för mitt barns skull. Min psykolog bad mig lämna relationen för 5 år eftersom hon ansåg att den var för skadlig för mig och mitt mående.

Så nu är vi här 5 år senare och inte mycket förbättrades under tiden. Jag har varit så så ledsen, sedan bitter och tillslut arg över hur han behandlar/behandlat mig/oss. Har känt mig så maktlös och så lurad. Varit arg på mig själv för att jag hamnat i en sådan relation.

Så för 3 månade sedan valde jag att skriva på ett kontrakt för en lägenhet och om 10 dagar får jag tillträde. Sedan jag berättade detta för min sambo för 1 månad sedan har han vänt helt, han är mjuk, omtänksam, hjälpsam och inkännade samt väldigt kärleksfullt. Allt jag någonsin önskat.

Jag njuter av att vara i värmen och känna mig sedd men blir samtidigt så arg på att jag ”låter mig luras” så lätt. Jag förstår ju att det krävs mycket mer arbete med sig själv för att förändra ett beteende som pågått i 20 år.

Så nu är hjärtats tvivel här och frågar mig ständigt om jag gör rätt i att flytta. Hjärnan försöker resonera klokt och förstår bättre. Mitt i allt virrvarr vill jag inte skapa kaos för vårt barn och jag är så rädd för att jag gör ett misstag sol flyttar samtidigt som jag känner en liten iver och längtan. Så rädd för det okända. Gör jag rätt? Kommer det bli bra för vårt barn? Kommer jag klara mig okej ekonomiskt? Så många tankar som maler nu……

5 gillningar

85% av ditt inlägg går ut på att beskriva alla nackdelar och negativa sidor du sett och ser i honom och hela er relation.

Säger inte det dig något?

1 gillning

Ja.
Nej, inte bra men mindre dåligt.
Kanske, men det är hur som helst värt en dålig ekonomi att få bort dig och sonen ur ett så skadligt förhållande.

Några länkar att stärka dig med:
https://varningstecken.n.nu/ Läs listan med varningstecken flera gånger och tänk efter!
The narcissist's lack of empathy (30 DAYS OF NARCISSISM) - Dr. Ramani Durvasula - YouTube Första korta avsnittet i en serie på 30, som tar upp de dåliga sidorna hos den här typen av människor. Det är en läskig upplevelse att höra sin egen man beskrivas så exakt av en amerikansk psykolog! Det första avsnittet tar upp just bristen på empati, som gör att en människa kan bete sig som din sambo gjorde när du var sjuk.

Det kommer att bli kaos för ditt barn tyvärr, men hellre kaos än att leva i ett helvete. Du vet hur mannen behandlar dig. Hur tror du han behandlar sonen när du inte ser på?!

3 gillningar

Ni nöter på varandra. Gissningsvis är han inte nöjd och inte du heller. Han vill att du tar hand om dig och han borde inse att han skulle ta hand om sig.

Men nu är du missnöjd, har kanske mer en tanke om att överleva och blir deppig. Han blir frustrerad o känner liknande. Ni nöter på varandra.

Hans kommentarer är såklart på ett sätt ”elaka”. Men på ett annat sätt kan det vara hans väldigt direkta sätt att säga. Jag älskar dig. Varför älskar du inte dig själv och din kropp.

Ibland kan någon som vill väldigt väl säga sanningen om saker som man är omedveten om och kanske vill förändra. Andra gånger är det bara mobbing.

Svårt att säga nåt om er. Men om ni inte kan gå ur de dåliga mönstren ni har så är det dags att lämna. Allt pekar på det.

1 gillning

Fy fan @Line
.
Du skulle sagt tack å hej för länge länge länge sedan om du orkat och kunnat, VILKEN SKITHÖG TILL MAN DU VARIT GIFT MED - fy fan !

1 gillning

Jag har också levt med en man med nedlåtande beteende, elaka kommentarer och även vredesutbrott. När jag satte ner foten för att separera kunde han plötsligt sitt beteende och ville göra allt för att få en chans till och förändra sig. Det var dock för sent på alla sätt.

Nu snart 8 år senare är jag mycket nöjd med att jag faktiskt genomdrev separationen. Han återföll snart i sitt beteende, framförallt mot barnen. Hans nya hanterade honom på ett annat sätt. För barnen blev den största skillnaden att de slapp allt sådant hemma hos mig… idag är de 18 och 21 och har en pliktskyldig relation med in far men med ärr från barndomen. Lämna, för barnet skull.

5 gillningar

Jag har varit som din man. Inte i allt. Fick en ADHD diagnos dock dec 21. Men då var det för sent. Plus svek från psykiatrin osv och fick inte hjälp. Kanske inte går att jämföra men tänker om din man kanske har det? Eller om ni pratat om det. Mycket av argumentativitet och känslan av att behöva vinna är delar av det. Då sårar man och det är fight or flight som aktiveras mycket. Så då blir det att ens partner parerar och gör allt för att inte drabbas. Vet man inte om det blir det svårt att hantera. Det i sin tur har säkert lett till att du försakat dig själv och den du är. Tråkigt riktigt tråkigt det du hamnat i. Inte alla har adhd men kan vara en dold förklaring.

2 gillningar

Jag tror definitivt inte att du är ute och cyklar, tror det kan ligga mycket i det du skriver @Brokendad :+1:

1 gillning

Du har förmodligen rätt. Jag har själv funderat i dessa banor. Det är mycket som stämmer in och vi har haft många diskussioner kring det men som inte lett vidare till hjälp utifrån. Han har inte tyckt det varit nödvändigt. Han är medveten om sitt beteende men det är svårt att som partner stå stabilt vid dessa toppar och dalar.

Jag är övertygad om att jag inte lever med en ond man men hans sätt får mig att ta skada, oavsiktligt. En väldigt svår känsla att sätta finger på när man förstår så mycket bakom, inte vill lämna egentligen men känner att man måste för man far illa. Hans kaos blir mitt kaos när han inte tar hand om sitt kaos.

3 gillningar

Jo visst säger det mig en hel del. Det som gör det jobbigt är att jag känner att han inte är en ond människa - jag tror han har stora problem med sig själv som tyvärr går ut över sin omgivning när det tillkommer yttre påfrestningar i form av stress och dylikt.

Men jag ser och vet att det inte är okej. Det ursäktar inte hans beteende men jag är också en stor empat vilket gör det svårt att bara se det onda utan det goda.

1 gillning

Ja, det gör allt så mycket svårare när barn finns med i bilden.

Tack för länken - känner igen mig i mycket.

Tycker aldrig det är okej att flytta fram gränsen till att det är okej att tala nedlåtande till varandra och fälla kommentarer om varandras utseende.

Har man inget snällt att säga kan man lika bra vara tyst, lever jag efter och förväntar mig likadant från min partner.

Fint att höra att du lämnade och stod fast vid sitt beslut. Känns som mitt hjärta spelar mig ett spratt just nu när jag äntligen möter Mr Nice Guy.

1 gillning

Nej jag kan hålla med om det men det är nog mer grabbigt att säga saker rakt ut o plumpt.

Men OM det var så att du hade nåt som du inte säg själv som du skulle kunna påverka. Som exempelvis dålig andedräkt eller hållning. Skulle du hellre att dina nära inte sa något?

Notera nu atg jag absolut inte försvarar vad han gjort och hur han lagt fram det. Men ändå. Skulle du vilja veta eller inte? Jag som kille skulle absolut först tycka det var pinsamt att bli uppmärksammad men sen ta informationen. Men absolut handlar det om hur relationen är och hur informationen presenteras.

Att klanka ned på någons födelsemärken och tänder är inte att be någon att ta hand om sig.
Att ta hand om sig är för mig att hålla sig frisk, stark och må bra. Inte att göra ingrepp, vare sig i ansiktet eller någon annanstans.
Det är naturligtvis fruktansvärt kränkande att få sådana kommentarer från en partner.

Och om man hänger upp sig på menlösa detaljer i någons utseende bör man kanske också fundera på hur man ser på kärlek.
Bland det mysigaste i en relation har för mig alltid varit att vakna upp tillsammans. Nej, man är inte snyggast på morgonen. Inte ens nästan. Men att ändå sakta vakna tillsammans och sedan ligga och kramas, småprata och pussas (trots morning breath) är ju kärlek.

Egentligen tror jag inte att någon som kommenterar någon annan egentligen vill dem väl. Många hävdar ju det. De hävdar att de klankar ned på vikt eller utseende eller annat för att vara snälla och pusha sin partner till förändring.
Men det enda som händer är ju att de krossar partnerns självförtroende. Inte sällan får det också en förlamande effekt, istället för tvärtom.

Om du istället stärker din partners självförtroende och får dem att må bra är chansen större att de vill ta hand om sig själva i form av motion och hälsa. För sin egen skull. Däremot kan jag aldrig se något gott av ingrepp, så länge de inte är medicinskt berättigade.

3 gillningar

Ja fast där är vi då tydligen olika igen. Jag hade aldrig känt ett dåligt självförtroende för nåt sånt.

Men vet exakt vad ni menar. Så skulle inte säga det till flickvän. Har sagt om andedräkten. Men det har varit av välmening också. På samma sätt som kvinnor ofta kommentarer synlig rövspringa på män.

Man vill inte tappa attraktionen på sånna småsaker.

Jag tror att både män o kvinnor måste försöka se de olika synsätten här.

Jag har förstått så säger aldrig sånt längre. Men då blir det faktiskt så nu när jag dejtar att jag inte behåller attraktionen. Men är ju inte mitt ansvar att upplysa om det för kvinnor jag knappt känner. Det anser jag bara elakt.

Jag kan förstå hur du resonerar men….

För att förstå situationen bättre så fick jag höra att jag såg ut som en hösäck (på ett ej skämtsamt utan fullt allvarligt nedlåtande vis) när jag var nyförlöst med vårt barn. Att kommentera en kvinnas kropp efter en graviditet är verkligen att gå över gränsen för mig. Jag kanske hade taskig hållning då, trött och efter en viktuppgång på 25 kg. Det känns självklart att ens hållning påverkas under en graviditet och att det tar ett tag innan kroppen hittar tillbaka till sitt jag, man bär ju trots allt er tungt barn i magen.

Min viktuppgång på 25 kg kom från att vårt barn höll på födas i vecka 32 och jag blev inlagd för att försöka fördröja förloppet då jag redan hade börjat öppna mig. Jag fick order om att vara så passiv som möjligt, under sjukhusvistelsen fick jag inte ens gå och duscha t ex. Vårt barn föddes prick vecka 37. Jag som är en ganska nätt kvinna på 55 kg annars….

Jag är fullt medveten om att jag i perioder har dålig andedräkt men tyvärr är det inget jag kan påverka då jag lider av en magsjukdom och kommer in i skov. Att få höra hela tiden ”Fy vad du luktar illa” tar på en när man inte kan påverka sin situation. Dessutom har jag alltid fått höra att jag luktar aldrig illa hemma utan det är bara när jag varit i sociala sammanhang eller på mitt arbete.

1 gillning

Ja det låter som något helt annat än välmening då. Det ska du inte behöva stå ut med såklart.

Känns ju bara elakt om allt detta är känt.

Det finns gott om idiotiska saker folk säger. Men om det dessutom upprepat sägs då är det allt annat än omtanke.

1 gillning

Tack - du satt ord på mina tankar. Resonerar likadant.