Hej ni kloka medmänniskor!
I 20 år har jag levt med en man som allt som oftast haft ett ganska så hetsigt humör och ett väldigt nedlåtande sätt mot sin omgivning.
I säkert 18 år har jag ifrågasatt mig själv med om jag verkligen gör rätt som lever kvar i vår relation då jag upplever att hans beteende och bemötande påverkar mig väldigt negativt.
Jag har tusentals gånger lyft hur hans beteende påverkar mig och för ett litet tag har det oftast haft effekt men snart har han varit tillbaka i sitt beteende. De där stunderna när jag slipper möta hans aggressivitet och nedlåtande sätt har jag på något vis klamrat fast vid så hårt och det har gjort det ännu svårare att lämna relationen.
Vi träffades så unga, 18 och 21 år. Jag var då en ganska så vilsen ung kvinna som växt upp i en dysfunktionell familj och han som utstrålade sådan pondus och styrka blev något jag behövde väldigt mycket just då.
Minsta lilla stress i livet eller om min sambo känner sig ifrågasatt triggar honom. När vi då köpte ett renoveringsobjekt och sedan blev föräldrar blev allt ännu värre.
Jag har fått höra så många dumma kommentarer från honom under åren och även om det är många år sedan han sa något senast så sitter det kvar i mig. Hur hans ens har rätt att kommentera mitt utseende och t ex fråga om jag inte ska operera bort födelsefläckar i ansiktet eller skaffa tandställning för att mina framtänder är snea. Eller kommentarer om att jag luktar illa. Eller när jag fick höra att jag ser ut som en hösäck med taskig hållning veckorna efter jag var nyförlöst.
Alla gånger man varit sjuk och inte fått någon stöttning. Hur jag fick bege mig ut i storm på cykeln i nästan 41 graders feber och halsfluss med vår son där bak på cykeln, för att ta mig till läkaren. Detta för jag själv inte har körkort och sambon valde att åka och jobba istället. När jag frågat honom hur han ens kunde göra så, så fick jag veta att han var sur på mig. Det har inte känts kul när han sedan ligger på soffan oförmögen till allt för huvudvärk.
Jag har så många historier och antar att det blir så efter så många år tillsammans. Allt detta smärtar så. Det är absolut inte så jag vill att min relation till den jag lever med ska se ut.
Känns som jag alltid sprungit efter honom. Han har aldrig sett eller uppskattat mig eller vårt barn och vår tid tillsammans.
Jag har haft väldigt svårt att lämna då hans tråkiga beteende går ut över alla i hans omgivning, så klart även vår son.
Men efter flera samtal hos en psykolog bestämde jag mig för att ställa mig i bostadskö för 5 år sedan och vidareutbilda mig för att slippa obekväma arbetstider om jag eventuellt skulle bli ensamstående, för mitt barns skull. Min psykolog bad mig lämna relationen för 5 år eftersom hon ansåg att den var för skadlig för mig och mitt mående.
Så nu är vi här 5 år senare och inte mycket förbättrades under tiden. Jag har varit så så ledsen, sedan bitter och tillslut arg över hur han behandlar/behandlat mig/oss. Har känt mig så maktlös och så lurad. Varit arg på mig själv för att jag hamnat i en sådan relation.
Så för 3 månade sedan valde jag att skriva på ett kontrakt för en lägenhet och om 10 dagar får jag tillträde. Sedan jag berättade detta för min sambo för 1 månad sedan har han vänt helt, han är mjuk, omtänksam, hjälpsam och inkännade samt väldigt kärleksfullt. Allt jag någonsin önskat.
Jag njuter av att vara i värmen och känna mig sedd men blir samtidigt så arg på att jag ”låter mig luras” så lätt. Jag förstår ju att det krävs mycket mer arbete med sig själv för att förändra ett beteende som pågått i 20 år.
Så nu är hjärtats tvivel här och frågar mig ständigt om jag gör rätt i att flytta. Hjärnan försöker resonera klokt och förstår bättre. Mitt i allt virrvarr vill jag inte skapa kaos för vårt barn och jag är så rädd för att jag gör ett misstag sol flyttar samtidigt som jag känner en liten iver och längtan. Så rädd för det okända. Gör jag rätt? Kommer det bli bra för vårt barn? Kommer jag klara mig okej ekonomiskt? Så många tankar som maler nu……
