Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

1,5 år - jag tog steget, hur går jag vidare?

Jag ansluter er resa. Stort tack för att ni delar och är inbjudande. Beklagar att vi får träffas här men är tacksam för att ni finns. Jag bockar av så många delar av mitt öde från ert smörgåsbord av berättelser.

Jag har hoppat runt mellan många forum, läst om alla åkommor som drabbar den som går igenom sorg och trauma, dammsugit vetenskapliga publikationer och kollat TEDtalks om skilsmässor och vägen att resa sig, studerar processer av vårdnadstvister och inte minst det enorma känslomässiga lidande det innebär för alla, läst barns inlägg i forum om hur de upplever sina labila och deprimerade föräldrar (ofta kvinnor som brutit upp), och ändå, ändå hamnade jag här. Det var dock innan jag hade läst alla vittnesmålen.

För hur gör man om det inte går att nå varandra? Bryta igenom rädsla och ilska och varje dag sträcka ut handen? När tilliten är ifrågasatt, när vi står rakt upp och ner framför varandra och våra kroppar skriker ”se mig, älska mig”, men speglar bara en enorm rädsla för att bli övergiven som hindrar den så efterlängtade närheten och sammansmältningen. När två terapeuter under 3 års tid skakar på huvudet och säger antingen så slutar ni bråka (om ingenting) eller så skiljer ni er. I 7 års tid hade mannen mått dåligt, varit arg, bett mig förstå honom eller dra. Skrikit att allt är mitt fel. Sagt att han försökt prata och nå mig. Att jag borde vara glad och nöjd. Men jag var rädd. Jag har inte förstått att jag har haft för högt tempo och panik över ett fullt fungerande normalt liv helt i onödan, fokuserat på detaljer, inte klarat av att komma nära. Dränkts av småbarnsårens bestyr och planering och orättvisor, inte stöttat eller sett min partner, krävt för mycket, varit missnöjd och till slut skyddat mig från ilska med en avvisande ilande kyla och själv hämtar luft genom att satsa på ”eget liv” mer roligt, löftesrikt och sensuellt än tiden med familjen, platsen där den riktiga närvaron ska finnas, på min familjs bekostnad. Motorn blev till slut en misslyckad fling jag hemlighöll. Jag kunde inte leva med det dåliga samvetet utan bröt upp då barnen bara hörde gap och skrik i en vacker villa vars fantastiska potential solkades av den psykiska miljön.

Jag orkade inte kämpa och tog steget jag nu djupt ångrar, och även försöker acceptera. Jag klev ut i mörkret, rev itu vår trasiga men sammansvetsade kärna och svek därmed en underbart vacker familj och gjorde oss alla ännu mer sköra och utsatta.

Är 1,5 år in i processen. Lever i skuldkänslor och försöker hitta vägar att ta ansvar för det jag gjort för att åter kunna ge mina barn återhämtning och lycka. Men jag är helt tom nu. Jag svek migsjälv, barnen och mannen. Oss. Det gör ont varje gång jag ser mina barn efter att ha varit borta från dem. Jag känner smärta istället för kärlek. Klarar inte av att hantera skuldkänslorna. Orkar inte knyta eller upprätthålla de nya band som behövs för ett socialt liv för mig och barnen.

Stridsyxan har rostat, mannen har börjat se till att huset, fd. slagfältet, börjar blomma. Han är ihärdig i att konsekvent bryta med mig totalt för att orka gå vidare. Han bär barnen med aktiviteter och skola. Tack och lov. Mitt nya lockande liv & 24/7 agendan, FARTEN, det slutade jag jobba vidare på. Sjukskrev mig, slutade träna, aktivera mig med vänner och hobbies. Jag ville ju blomma för att komma hem med kraften, jag ville dela den med familjen. Istället blev jag en utmattad trasa i alldeles för liten bostad, med färre roliga prylar och utan närheten till den där så viktiga familjehistorien som sitter i våra föremål och platser, som levandegör oss genom minnen och lockar oss in i aktiviteter.

Nu står jag alltså mitt i det skrämmande oskrivna bladet. Hjärnan är trasig, jag orkar inre tänka. Och jag har inget bättre att komma med än tomhet. Och ett hopp om att lita till våra egna förmågor att skapa ro och trygghet.

Så, vill ni dela era berättelser om hur ni lockar livet tillbaka? Hur ni går in i trygghet, hittar egenkärlek och slutar jämföra er med andra?

1 gillning

Hej
Jag har läst hela ditt långa inlägg. Och oavsett vad ni har bakom er och vem som gjort eller sagt vad så får jag ett intryck av att den enda rätta vägen att gå var skilsmässa.
Men skilsmässor är ju aldrig enkla. De kan förvisso vara av enklare sort, men många skilsmässor är ju det rakt motsatta, dvs uppslitande, tärande och totalt utmattande. Mina föräldrar hade en sådan skilsmässa. Jag tror att min egen eventuella sådan kommer bli av den enklare varianten, men så klart uttröttande ändå. För så är ju förändringar: utmattande. Oavsett vem som tar steget.

Jag ska inte hänga kvar vid din historia, för det är inte det du ber om råd kring. Du vill veta hur du kommer vidare. Och hur du ska sluta jämföra dig med andra. Därför ska jag fokusera på det i mitt svar. Men kom ihåg: förändring tar tid för hjärnan att acceptera. Kanske särskilt när det ligger flera års mönster och känslor bakom uppbrottet. För att inte tala om hur svårt det är att bara flytta ifrån sitt livs projekt (familj och hus) där man lagt så ofantligt mycket tid och investeringar av olika slag.
Jag flyttade till en helt ny stad vid mitt senaste uppbrott (längelänge sedan). Jag hade känslan av att komma hem. Fick ångest så fort jag såg porten in till min trappuppgång. Tyckte det var pest att röra mig runt i denna nya stad. Men nu efteråt kan jag se att det var all förändring som gav mig denna ångest. Vart blicken än landade så var det något nytt. Men allt eftersom tiden gick så blev det bättre och bättre. Jag gjorde så knäppa saker som att jag tog mig små rundor runt mitt hus flera gå ger om dagen bara för att få ”uppleva” mötet med min port om och om igen, med tanken om att ju fler gånger jag möter den desto mindre avsky bör jag känna. Och det fungerade.
Jag la även väldigt mycket tid på att knata runt i min omnejd. Jag minns att jag tog fram en karta och i princip planerade vilka gator jag skulle undersöka kommande vecka. Bara för att allt snabbare känna att denna stad är mitt ”hemma” på samma vis som staden jag flyttat ifrån. Även det fungerade. (Idag känner jag staden nästan bättre än de som bott här hela livet :joy:).

När det gäller att inte titta på vad andra och jämföra sitt eget med deras…ja det är nog en svår nöt att knäcka. Du ger mig intrycket av att du är missnöjd med ditt nuvarande boende. Men är det för att du själv inte trivs eller för att du gör bedömningen att du har mindre och har det sämre än andra? Och vem jämför du dig med? Du måste ju här tänka att andra inte gjort samma resa som dig. De du jämför dig med kanske till och med fortfarande är gifta och lever ihop. Allt det materiella är så mycket bättre när man är två. Men vi vet aldrig hur deras relation egentligen är. Det är en sak jag lärt mig: Det är mycket vi inte vet, inte ens gällande de vi träffar dagligen.
Om du tillhör dem som dessvärre har lätt för att jämföra dig med andra så försök åtminstone jämföra dig med andra som också lever frånskilda varannan-veckas liv. Min erfarenhet är att både trångt boende, sjukskrivning och en väldigt lång läkeprocess är numer vanligt än man tror. Men man pratar kanske ogärna om det.

Jag förstår ditt inlägg som att du inte är ensam. Du nämner att du omger dig med både vänner och sysselsättning men att du ändå inte kommer framåt till ett bättre mående. Prova skriva tacksamhetsdagbok! Jag gjorde det en gång för många år sedan när jag mådde dåligt pga en dåvarande kris mellan mig och maken. Och just grejen med att varje dag hitta sin egen tacksamhet gör under för själen…och till sist blir du också väldigt tacksam under större delen av dagen. Och tacksamhet kan vara något så banalt som att du är glad att du har tak över huvudet och slipper sova i en bil (så tänkte jag om jag någon dag hade svårt för att känna tacksamhet och kanske hade sett en uteliggare på dagen).

Jag hoppas du hittar din väg snart igen, och kan lägga ånger och det som varit bakom dig. Försök blicka framåt istället. Grotta ner dig i själsliga saker som embodiement (googla) och gör visionboards som är rimliga.

Stor stärkande kram till dig!

3 gillningar

Enskild terapi var min personliga räddning. En välrenommerad och bra psykodynamisk terapeut rekommenderar jag av hela mitt hjärta. Det tar tid och det kostar pengar, men det var iaf mitt livs bäst investerade kronor.

Jag gick till henne i 2,5 år innan jag var redo att släppa den kontakten och det var snudd på livräddande för mig. Nu har det gått ytterligare ett antal år och jag kan lugnt säga att jag har kommit vidare, även om sorgen ibland “drabbar” mig över att allt blev som det blev. Men den är mer av en förnimmelse/påminnelse och den påverkar mig inte alls i nämnvärd utsträckning längre.

Satsa på dig själv och ditt mående, det är värt alla pengar och all tid och möda, dessutom kommer det med all sannolikhet längs resans gång att uppenbara sig andra “livsknutar” som ligger där bakom i det (ibland väldigt djupt) fördolda och som påverkar nutiden mycket mer än man någonsin kan föreställa sig, innan man fått tag på dem och börjat nysta upp dem.

:muscle: :v: :revolving_hearts:

3 gillningar

Oj, så här tolkar jag ditt inlägg, rätt eller fel för jag känner inte dig utan har bara läst det du skrivit som inledning.

Du är väldigt hård mot dig själv. Du använder starka och kraftiga ord. Kräver omöjliga saker av dig själv (hade du krävt samma som du kräver av dig av dina barn? Dina vänner? Din partner?). Det gör nästan ont att läsa. Pratar du så om dig? Tänker du så om dig? Lever du med dessa förväntningar på dig själv?

Du frågar hur vi andra gjort. Jag gick i terapi hos en psykolog som är specialiserad för interpersonella relationer för där har jag mina utmaningar, jag låter andra kliva över mina gränser. Något som även mina föräldrar gjorde vilket lett till att jag aldrig riktigt lärt mig stå upp för mig och min integritet. Samtidigt med terapi jobbade jag med poddar om motivation förändring och mental styrka (t ex The Life coach podd). Började träna stenhårt och ändrade min kost, blev mer hälsosam och undvek alkohol. Satsade på att ha roligt och började träffa vänner oftare, ordnade AW på jobb osv. Under den här processen minimerade jag kontakten med mitt ex, endast sms om nödvändiga saker.

Det har gått snart 1,5 år sedan vi separerade och jag mår riktigt bra! Är i mitt livs bästa fysiska form och mår mycket bättre mentalt. Känner att det är väldigt stor skillnad var jag var förra året vid den här tidpunkten.

Jag hade främst tipsat om att du lär dig acceptera dig själv såsom du är och att du inte ställer så höga krav på dig.

Skickar massor av styrka! Ta väl hand om dig :heart:

1 gillning

Tack för att ni tog er tid och för era fina svar! Jag tar allt till mig. Har påbörjat terapi med långsiktig förändringshorisont. Just jobbar jag på acceptans + att möta känslor och vara i dem + öva mig på att i små steg förändra till positivt och målinriktat med compassion. Och coachande poddar, träning och sådant som är kul och ger energi är bra!!!
Tacksamhet över stunder av att hittat ork och energi att vända spiralen så att det går uppåt. Är också väldigt tacksam över att ni som tagit er vidare och landat i att alltid välja att fokusera på det positiva i tillvaron och med egenkärlek fortsätter att titta in och dela med er i forumet. Det ger styrka! :seedling::notes:

2 gillningar

Uppdatering: börjar sakta acceptera det nya läget. Fokus är att ställa om till att bygga ett fungerande umgänge med barnen. Vårt beteende som vuxna har så klart smittat dem och vi behöver öva det goda samtalet och den goda tanken, odla känslor av välbehag och närvaro. Hur övar jag barnen i att tänka? Uppskatta kultur och skönlitteratur, genom vardagen i hemmet?

2 gillningar

Vad skönt för dig, det låter jättebra!

Jag är nyseparerad, och är just nu i en storm av känslor, mycket oro kring barnen, och hur allt ska gå. Samtidigt ångrar jag inte mitt beslut om att avsluta den relation jag hade med barnens pappa, för jag mådde inte bra. Just nu känner jag en sorg över allt som inte blev, över att vi nästan hade 20 år ihop, så klarade vi inte det. Men jag känner också att jag försökte, att jag gjort vad jag kunnat. Till slut hade jag tappat bort mig själv helt, och det var ingen kärlek min man visade gentemot mig heller. Det var något annat. Det hela är väldigt sorgligt, men jag får försöka hitta en acceptans, att det blev så här, jag gjorde vad jag kunde, och nu blir det något annat. Det gick inte att fortsätta helt enkelt.

Mina föräldrar levde tillsammans i mer än 50 år. De hade också sina kriser, men de kände en djup, djup kärlek och respekt för varandra, genom hela livet, de ställde upp för varandra. Det hade jag hoppats att min exman också hade gjort för mig, när jag bröt ihop, ställde krav på att han behöver se sig om i familjen hur hans mående påverkade oss andra, men han valde att inte göra det. Tyvärr. Men jag försöker att inte bli bitter, utan försöker tänka att vi fick tre fantastiska barn tillsammans, och så småningom hoppas jag att vi alla får lugn och ro och ett fint liv, men på ett annat sätt.

Jag är också väldigt tacksam för all pepp man får av alla här, det här forumet är i en sådan här situation verkligen otroligt värdefullt.

Ta hand om dig

1 gillning

Åh, förstår din situation. Det är ett svårt val att välja bort den familj man försökt bygga upp, även svårt att vara närstående till personer i ett känslomässigt negativt äktenskap. Det är lixom känslorna av välbehag som är själva livet. Stressen, bitterheten och irritationen förgiftar så mycket, och förblindar dessutom. Märkligt det där! Din man kanske inte såg, kanske inte kunde bryta igenom. Jag vet att jag har varit låst i min relation, och kan bli det ibland gentemot vissa personer i vissa lägen. Svårförklarat!

Jag hindras att gå vidare för att jag fastnat i att vara bitter för att jag dragit det ekonomiskt korta strået och lämnat hus mot att nu bo trångt utan bil. Det kommer ta mig många, många år att lyckas hitta ett tillfälle för att sedan kunna bygga upp något liknande. Skillnaden i hur ekonomin påverkar oss är så stor, även det tillgängliga positiva sociala nätverket och familjer med fritidsnöjen är på faderns sida. Det stör mig att jag inte har samma. Det stör mig också att jag blev så mentalt knäckt och föll så djupt så länge. Det känns så orättvist att vara den svagare och förloraren.

Genom att inte tillåta överbelastning med yttre (sport)aktiviteter som tar hela deras fokus i anspråk när de inte är i skolan.

Prioritera skolarbete (låter urtrist jag vet, been there done that) framför oändligt deltagande i allsköns sportaktiviteter alla dagar i veckan (som är hart nog det enda som premieras i dagens läge), supporta kompisumgänge med liknande inställning i familjen. Prata öppenhjärtligt, men med samtidig styrande hand, med lärare mentorer så att de håller fart i skolan.

Läs böcker allesammans, diskutera olika infallsvinklar och genrer förutsättningslöst, även om du själv tycker det är rubbish. Köp dem böcker att läsa osv. Och minns att ALLT de läser är bättre än ingenting (serietidningar som Kalle Anka oräknat, efter ett fåtal år iaf). De evolverar sin lässmak och sin förmåga att relatera, reflektera och förstå skriven text i sinom tid och kalibrerar sedan sin smak.

Men min absoluta övertygelse är att inte falla i fällan att prioritera idrottsaktiviteter över allt annat… en eller två sådana aktiviteter per vecka räcker, sedan är det annat som bör prioriteras. Om barnet bara har den förmågan såklart…

2 gillningar

Mina döttrar har reagerat på olika vis, de är på många vis varandras motsatser. Jag gjorde så att de fick jobba med sitt superjag: det jag uppskattar hos mig, jag är glad att jag är, mina fina sidor osv skrev ner massor av frågor som var positiva och skulle få dem att förstärka sitt eget jag. Därefter har vi diskuterat syskonskap, föräldraskap, olika regler och olika liv hos mig och pappa, vad en familj är, hur vi vill vara osv. Har jobbat mkt med att hemmet ska bli en trygg plats och att de heja tiden ska ta ansvar över både gällande relation er oss emellan men även att vi håller hemmet fungerande handlar hjälps åt och städar tillsammans (gärna till bra musik).

Jag tror på att låta barnen prata och att som vuxen skapa tillfällen att prata. De vill inte alltid det men jag har t ex skapat fikaprat, dvs vi fikar ngt gott och pratar om ngt tema jag valt. De vet om det att vi ska prata och belöningen är att de får äta ngt gott. Finns säkert andra sätt!!

Mina barn är 9 och 11 år.

3 gillningar

Uppdatering och fler nya funderingar. Orken går verkligen upp och ned. Känner mig fortfarande väldigt nedtryckt och obehaglig till mods vid möte med ex. Vet hur mycket han ser ner på mig och får inte bort att jag integrerat hans ord om mig som en del av min självbild. Det sitter så djupt och han vägrar sluta. Jag kraschar fortfarande och ofta. Men inte lika handlöst och länge. Jag kravlar mig upp. Gör av bara vanan. Stiger upp på morgonen. Byter sängen mot soffan på natten för att tvinga mig att somna om. Samvetet, barnen, mitt ansvar för relationen med dem. Ensamheten, blir den någonsin min vän? Vill jag ens det?

Under allt detta det har jag nu byggt upp ett fint nätverk av personer som vill och orkar stötta mig på min resa. Och idag kom äntligen ett positivt besked, en fin händelse jag nu kan se fram emot i vår! Och bara det - att något osannolikt jag önskar och hoppats på faktiskt händer som jag lyckats skapa förutsättningar för, för egen maskin, gör att tyngden börjar lätta. Jag börjar sakta återfå tron på en möjlig ljus framtid. Tänk, hårt och ärligt arbete lönar sig och bra saker kan också hända mitt i eländet!!! Och det gör mig lite, lite trygg. Och hoppfull. Glad fredag!!!

5 gillningar

Alltså fy satan vad jag saknar hus och familjelivet och faktiskt småbarnslivet! Nu har jag dammsugit lägenheten (50 istället för 3 våningar 240 kvm, grovstädat badrummet (ett istället för 3…) dukat fram frukost, plockat ut diskmaskinen, vikt tvätt och tagit fram kläder till barnen. Det tog 45 minuter. Lussebak spar jag till imorgon. Jag är osugen på att läsa bok, för sur för att springa eller orka med någon hobby och barnen gejmar med kompisar. Alltså, vad göra med all tid?! Ingen öppen spis att tända, inga löv att gå ut och kratta, ingen bil att städa, ingen frösådd att planera. Ingen båt att åka och fixa. Bara Corona och hela världen är enormt asocial. Det här med att förlora en familj… jag har liv runt mig eftersom barnen är här nu. Men, de ensamma helgerna? Bävar. Är det så här att vara pensionär fast lägga krämpor på det?!

1 gillning

Ja när jag blir pensionär så tänker jag mig att bo i kollektiv annars går en nog söner fullständigt. Eller så har man vant sig vid ensamheten.

2 gillningar

Säger samma sak.
All tid har gått åt till att sköta hus och hem. Ha det snyggt och prydligt, undanjobbat så att säga, tills x kom hem från arbetsresor och vi kunde sätta tid på familjen.
Hoppas att han märke av min frånvaro.

Jag har så smått börjar prata ihop mig med folk, att bo kollektivt som pensionär är ett måste. Annars går jag sönder av sysslolöshet och ensamhet.

Alltså hur ska jag vänja mig?! Satsade på en härlig närvarande helg för barnen. De har varit glada, vi har varit sociala och träffat folk samtidigt som allt flutit på utan stress och vi har kommit varandra nära. De sjöng i bilen, myste, pratade. Vi upplevde livet tillsamman. Och nu lämnade jag äldste hos pappa. På onsdag yngste. Sedan två dagar ensam. När vänjer jag mig vid den här fruktansvärda separationen? Jag vill ha dem hos mig hela tiden, varje sekund. Och de växer och kommer så småningom, om bara några år, lämna mig helt… det är så fruktansvärt!!! Först en splittrad familj och sedan barnen… hur har ni gjort för att försonas med att all kärlek bara är till låns? Jag avskyr verkligen den bottenlösa ensamheten, skuggan som alltid följer den oändliga och uppfyllande kärleken. :heart::broken_heart:

3 gillningar

Jadu hur gör man? Nä jag he inga råd att ge alls. Känner som du att det är något man nog får försöka acceptera men som kanske aldrig riktigt ger med sig. Känner mig ofta ensam både med barnen och utan. Saknar verkligen tryggheten i att vara kärnfamiljen. Det blir lättare med tiden att lämna bort barnen men absolut inte bra. När man tänker på det så är det fruktansvärt att bara ha dom 50% framförallt när någon annan valt det åt en.
Kanske blir det till en vana och att man inte tänker lika mycket på det med tiden.
Men precis som du tycker jag det är så väldigt väldigt synd att det blev såhär. Vem trodde det när man valde att skaffa sin älsklingar ?

2 gillningar

Får jag fråga om du ofta tänker på hur det skulle vara ifall det blir ni igen? Måste vara jobbigt att ändå ha (makten) så att säga och kunna få tillbaka allt kanske? Jag undrar ofta hur mitt X tänker nämligen, det är därför jag frågar. Jag hade nog till sist gjort ett försök för att jag inte orkat bli av med allt runt om, lätt att säga när man inte är den som lämnar förstår jag.

Alltså jag har velat/vill ofta komma tillbaka. Har både sagt och skrivit och får blankt nej. Nu har vi familjeterapi för att prata om samarbete m barnen, då får jag höra hur otroligt dålig förälder jag är och ett dåligt val av mor till barnen. När jag hör det på plats hör jag hur löjligt det låter, men efter någon dag detonerar dessa tankar som en bomb av ”sanning” som ger mig massa komplex och inre strider som tar kraft att tala mig till rätta ur. Och jag påminns dessutom om allt skrik och alla anklaganden som var vardagen, jargongen jag levde i. Men likväl finns önskan kvar att vara en del av en familj. Ett slags självplågeri. Och en önskan om att få bli respekterad och sedd för att vara en kapabel mamma som barnen älskar. Jag är så otroligt svag och skör fortfarande. Självkänsla är så otroligt viktigt. Hur bygger man upp det?! Tips tas emot, tack!!

2 gillningar

Du sätter ord på så mycket jag delar med dig, tack! Har inte så mycket råd att delge tyvärr, befinner mig själv i en strid med tankarna just nu. Försöker kämpa på en dag i taget bara.

1 gillning