Jag ansluter er resa. Stort tack för att ni delar och är inbjudande. Beklagar att vi får träffas här men är tacksam för att ni finns. Jag bockar av så många delar av mitt öde från ert smörgåsbord av berättelser.
Hej
Jag har läst hela ditt långa inlägg. Och oavsett vad ni har bakom er och vem som gjort eller sagt vad så får jag ett intryck av att den enda rätta vägen att gå var skilsmässa.
Men skilsmässor är ju aldrig enkla. De kan förvisso vara av enklare sort, men många skilsmässor är ju det rakt motsatta, dvs uppslitande, tärande och totalt utmattande. Mina föräldrar hade en sådan skilsmässa. Jag tror att min egen eventuella sådan kommer bli av den enklare varianten, men så klart uttröttande ändå. För så är ju förändringar: utmattande. Oavsett vem som tar steget.
Jag ska inte hänga kvar vid din historia, för det är inte det du ber om råd kring. Du vill veta hur du kommer vidare. Och hur du ska sluta jämföra dig med andra. Därför ska jag fokusera på det i mitt svar. Men kom ihåg: förändring tar tid för hjärnan att acceptera. Kanske särskilt när det ligger flera års mönster och känslor bakom uppbrottet. För att inte tala om hur svårt det är att bara flytta ifrån sitt livs projekt (familj och hus) där man lagt så ofantligt mycket tid och investeringar av olika slag.
Jag flyttade till en helt ny stad vid mitt senaste uppbrott (längelänge sedan). Jag hade känslan av att komma hem. Fick ångest så fort jag såg porten in till min trappuppgång. Tyckte det var pest att röra mig runt i denna nya stad. Men nu efteråt kan jag se att det var all förändring som gav mig denna ångest. Vart blicken än landade så var det något nytt. Men allt eftersom tiden gick så blev det bättre och bättre. Jag gjorde så knäppa saker som att jag tog mig små rundor runt mitt hus flera gå ger om dagen bara för att få ”uppleva” mötet med min port om och om igen, med tanken om att ju fler gånger jag möter den desto mindre avsky bör jag känna. Och det fungerade.
Jag la även väldigt mycket tid på att knata runt i min omnejd. Jag minns att jag tog fram en karta och i princip planerade vilka gator jag skulle undersöka kommande vecka. Bara för att allt snabbare känna att denna stad är mitt ”hemma” på samma vis som staden jag flyttat ifrån. Även det fungerade. (Idag känner jag staden nästan bättre än de som bott här hela livet 
).
När det gäller att inte titta på vad andra och jämföra sitt eget med deras…ja det är nog en svår nöt att knäcka. Du ger mig intrycket av att du är missnöjd med ditt nuvarande boende. Men är det för att du själv inte trivs eller för att du gör bedömningen att du har mindre och har det sämre än andra? Och vem jämför du dig med? Du måste ju här tänka att andra inte gjort samma resa som dig. De du jämför dig med kanske till och med fortfarande är gifta och lever ihop. Allt det materiella är så mycket bättre när man är två. Men vi vet aldrig hur deras relation egentligen är. Det är en sak jag lärt mig: Det är mycket vi inte vet, inte ens gällande de vi träffar dagligen.
Om du tillhör dem som dessvärre har lätt för att jämföra dig med andra så försök åtminstone jämföra dig med andra som också lever frånskilda varannan-veckas liv. Min erfarenhet är att både trångt boende, sjukskrivning och en väldigt lång läkeprocess är numer vanligt än man tror. Men man pratar kanske ogärna om det.
Jag förstår ditt inlägg som att du inte är ensam. Du nämner att du omger dig med både vänner och sysselsättning men att du ändå inte kommer framåt till ett bättre mående. Prova skriva tacksamhetsdagbok! Jag gjorde det en gång för många år sedan när jag mådde dåligt pga en dåvarande kris mellan mig och maken. Och just grejen med att varje dag hitta sin egen tacksamhet gör under för själen…och till sist blir du också väldigt tacksam under större delen av dagen. Och tacksamhet kan vara något så banalt som att du är glad att du har tak över huvudet och slipper sova i en bil (så tänkte jag om jag någon dag hade svårt för att känna tacksamhet och kanske hade sett en uteliggare på dagen).
Jag hoppas du hittar din väg snart igen, och kan lägga ånger och det som varit bakom dig. Försök blicka framåt istället. Grotta ner dig i själsliga saker som embodiement (googla) och gör visionboards som är rimliga.
Stor stärkande kram till dig!
7 gillningar
Enskild terapi var min personliga räddning. En välrenommerad och bra psykodynamisk terapeut rekommenderar jag av hela mitt hjärta. Det tar tid och det kostar pengar, men det var iaf mitt livs bäst investerade kronor.
Jag gick till henne i 2,5 år innan jag var redo att släppa den kontakten och det var snudd på livräddande för mig. Nu har det gått ytterligare ett antal år och jag kan lugnt säga att jag har kommit vidare, även om sorgen ibland “drabbar” mig över att allt blev som det blev. Men den är mer av en förnimmelse/påminnelse och den påverkar mig inte alls i nämnvärd utsträckning längre.
Satsa på dig själv och ditt mående, det är värt alla pengar och all tid och möda, dessutom kommer det med all sannolikhet längs resans gång att uppenbara sig andra “livsknutar” som ligger där bakom i det (ibland väldigt djupt) fördolda och som påverkar nutiden mycket mer än man någonsin kan föreställa sig, innan man fått tag på dem och börjat nysta upp dem.
4 gillningar
Oj, så här tolkar jag ditt inlägg, rätt eller fel för jag känner inte dig utan har bara läst det du skrivit som inledning.
Du är väldigt hård mot dig själv. Du använder starka och kraftiga ord. Kräver omöjliga saker av dig själv (hade du krävt samma som du kräver av dig av dina barn? Dina vänner? Din partner?). Det gör nästan ont att läsa. Pratar du så om dig? Tänker du så om dig? Lever du med dessa förväntningar på dig själv?
Du frågar hur vi andra gjort. Jag gick i terapi hos en psykolog som är specialiserad för interpersonella relationer för där har jag mina utmaningar, jag låter andra kliva över mina gränser. Något som även mina föräldrar gjorde vilket lett till att jag aldrig riktigt lärt mig stå upp för mig och min integritet. Samtidigt med terapi jobbade jag med poddar om motivation förändring och mental styrka (t ex The Life coach podd). Började träna stenhårt och ändrade min kost, blev mer hälsosam och undvek alkohol. Satsade på att ha roligt och började träffa vänner oftare, ordnade AW på jobb osv. Under den här processen minimerade jag kontakten med mitt ex, endast sms om nödvändiga saker.
Det har gått snart 1,5 år sedan vi separerade och jag mår riktigt bra! Är i mitt livs bästa fysiska form och mår mycket bättre mentalt. Känner att det är väldigt stor skillnad var jag var förra året vid den här tidpunkten.
Jag hade främst tipsat om att du lär dig acceptera dig själv såsom du är och att du inte ställer så höga krav på dig.
Skickar massor av styrka! Ta väl hand om dig 
4 gillningar
Vad skönt för dig, det låter jättebra!
Jag är nyseparerad, och är just nu i en storm av känslor, mycket oro kring barnen, och hur allt ska gå. Samtidigt ångrar jag inte mitt beslut om att avsluta den relation jag hade med barnens pappa, för jag mådde inte bra. Just nu känner jag en sorg över allt som inte blev, över att vi nästan hade 20 år ihop, så klarade vi inte det. Men jag känner också att jag försökte, att jag gjort vad jag kunnat. Till slut hade jag tappat bort mig själv helt, och det var ingen kärlek min man visade gentemot mig heller. Det var något annat. Det hela är väldigt sorgligt, men jag får försöka hitta en acceptans, att det blev så här, jag gjorde vad jag kunde, och nu blir det något annat. Det gick inte att fortsätta helt enkelt.
Mina föräldrar levde tillsammans i mer än 50 år. De hade också sina kriser, men de kände en djup, djup kärlek och respekt för varandra, genom hela livet, de ställde upp för varandra. Det hade jag hoppats att min exman också hade gjort för mig, när jag bröt ihop, ställde krav på att han behöver se sig om i familjen hur hans mående påverkade oss andra, men han valde att inte göra det. Tyvärr. Men jag försöker att inte bli bitter, utan försöker tänka att vi fick tre fantastiska barn tillsammans, och så småningom hoppas jag att vi alla får lugn och ro och ett fint liv, men på ett annat sätt.
Jag är också väldigt tacksam för all pepp man får av alla här, det här forumet är i en sådan här situation verkligen otroligt värdefullt.
Ta hand om dig
7 gillningar
Genom att inte tillåta överbelastning med yttre (sport)aktiviteter som tar hela deras fokus i anspråk när de inte är i skolan.
Prioritera skolarbete (låter urtrist jag vet, been there done that) framför oändligt deltagande i allsköns sportaktiviteter alla dagar i veckan (som är hart nog det enda som premieras i dagens läge), supporta kompisumgänge med liknande inställning i familjen. Prata öppenhjärtligt, men med samtidig styrande hand, med lärare mentorer så att de håller fart i skolan.
Läs böcker allesammans, diskutera olika infallsvinklar och genrer förutsättningslöst, även om du själv tycker det är rubbish. Köp dem böcker att läsa osv. Och minns att ALLT de läser är bättre än ingenting (serietidningar som Kalle Anka oräknat, efter ett fåtal år iaf). De evolverar sin lässmak och sin förmåga att relatera, reflektera och förstå skriven text i sinom tid och kalibrerar sedan sin smak.
Men min absoluta övertygelse är att inte falla i fällan att prioritera idrottsaktiviteter över allt annat… en eller två sådana aktiviteter per vecka räcker, sedan är det annat som bör prioriteras. Om barnet bara har den förmågan såklart…
4 gillningar
Mina döttrar har reagerat på olika vis, de är på många vis varandras motsatser. Jag gjorde så att de fick jobba med sitt superjag: det jag uppskattar hos mig, jag är glad att jag är, mina fina sidor osv skrev ner massor av frågor som var positiva och skulle få dem att förstärka sitt eget jag. Därefter har vi diskuterat syskonskap, föräldraskap, olika regler och olika liv hos mig och pappa, vad en familj är, hur vi vill vara osv. Har jobbat mkt med att hemmet ska bli en trygg plats och att de heja tiden ska ta ansvar över både gällande relation er oss emellan men även att vi håller hemmet fungerande handlar hjälps åt och städar tillsammans (gärna till bra musik).
Jag tror på att låta barnen prata och att som vuxen skapa tillfällen att prata. De vill inte alltid det men jag har t ex skapat fikaprat, dvs vi fikar ngt gott och pratar om ngt tema jag valt. De vet om det att vi ska prata och belöningen är att de får äta ngt gott. Finns säkert andra sätt!!
Mina barn är 9 och 11 år.
3 gillningar
Ja när jag blir pensionär så tänker jag mig att bo i kollektiv annars går en nog söner fullständigt. Eller så har man vant sig vid ensamheten.
2 gillningar
Säger samma sak.
All tid har gått åt till att sköta hus och hem. Ha det snyggt och prydligt, undanjobbat så att säga, tills x kom hem från arbetsresor och vi kunde sätta tid på familjen.
Hoppas att han märke av min frånvaro.
Jadu hur gör man? Nä jag he inga råd att ge alls. Känner som du att det är något man nog får försöka acceptera men som kanske aldrig riktigt ger med sig. Känner mig ofta ensam både med barnen och utan. Saknar verkligen tryggheten i att vara kärnfamiljen. Det blir lättare med tiden att lämna bort barnen men absolut inte bra. När man tänker på det så är det fruktansvärt att bara ha dom 50% framförallt när någon annan valt det åt en.
Kanske blir det till en vana och att man inte tänker lika mycket på det med tiden.
Men precis som du tycker jag det är så väldigt väldigt synd att det blev såhär. Vem trodde det när man valde att skaffa sin älsklingar ?
2 gillningar
Får jag fråga om du ofta tänker på hur det skulle vara ifall det blir ni igen? Måste vara jobbigt att ändå ha (makten) så att säga och kunna få tillbaka allt kanske? Jag undrar ofta hur mitt X tänker nämligen, det är därför jag frågar. Jag hade nog till sist gjort ett försök för att jag inte orkat bli av med allt runt om, lätt att säga när man inte är den som lämnar förstår jag.
Alltså jag har velat/vill ofta komma tillbaka. Har både sagt och skrivit och får blankt nej. Nu har vi familjeterapi för att prata om samarbete m barnen, då får jag höra hur otroligt dålig förälder jag är och ett dåligt val av mor till barnen. När jag hör det på plats hör jag hur löjligt det låter, men efter någon dag detonerar dessa tankar som en bomb av ”sanning” som ger mig massa komplex och inre strider som tar kraft att tala mig till rätta ur. Och jag påminns dessutom om allt skrik och alla anklaganden som var vardagen, jargongen jag levde i. Men likväl finns önskan kvar att vara en del av en familj. Ett slags självplågeri. Och en önskan om att få bli respekterad och sedd för att vara en kapabel mamma som barnen älskar. Jag är så otroligt svag och skör fortfarande. Självkänsla är så otroligt viktigt. Hur bygger man upp det?! Tips tas emot, tack!!
4 gillningar
Du sätter ord på så mycket jag delar med dig, tack! Har inte så mycket råd att delge tyvärr, befinner mig själv i en strid med tankarna just nu. Försöker kämpa på en dag i taget bara.
1 gillning
Ja jag förstår dig, det är ett skit när tankarna far runt och man inte riktigt kan sortera dom.
Man får försöka se på det som är bra runtom och att man faktiskt är frisk. Brukar också tänka att saker och ting bara kan bli bättre framöver.
1 gillning
Tack för pepp. Letar efter småsaker. Sparar på stunder av skratt. De måste bli fler av dessa!!!
1 gillning
Jag har varit drivkraften i familjen.
Efter att beslutet har det tagit mig 10månader innan jag börjat hitta energin att hitta på saker och samtidigt känna glädje. Hittills har jag sett till att saker nog hänt men era känt det som måsten.
Sakta sakta kommer känslan av att vilja göra roliga saker och också känna det så tillbaka. Det är långt från samma nivå som innan, men sakta sakta framåt. Jag har den tunga ryggsäcken på mig, men lyckas krångla den av mig vissa stunder. Sen åker den på igen.
2 gillningar
Åh. Så beklämmande att det jag upplever delas av andra. Men hoppfullt ändå att du säger att du sakta ser en förändring. Underbart att du finner glädje ibland och kan kränga av dig ryggsäcken. 
1 gillning
Hej,
Jag känner igen mig i dina tankar och din ångest. Jag var oxå den som lämnade för ca 1,5 år sedan och det har varit en ren mardröm till och från. Jag och mitt ex var känslomässigt väldigt olika. Hon var praktisk och jag känslosam, hon var en isbit och jag kände mig inte älskad. Jag gjorde verkligen allt jag kunde men tillslut orkade jag inte kämpa mer och valde att lämna efter 17 år. Jag vet att jag gjorde rätt, både för hennes skull och för min, men det är ändå jobbigt.
Jag förstår precis hur du känner dig: skuldkänslor, dåligt samvete, tänk om jag gjort si, kunde jag gjort mer, hade vi det verkligen så dåligt, är det här verkligen bättre, alla minnen, borde jag stått ut, jag borde jobbat med mig själv, det kanske är mig det är fel på…osv.
Hjärnan har en förmåga att bara komma ihåg det som var bra och romantisera. Men om du försöker lägga känslor och ångest åt sidan (ångest är fördummande) och se lite klart på er relation och ställa frågan: hur var vår relation egentligen? Jag menar, om det inte varit riktigt jäkla pissdåligt så hade du ju inte skiljt dig, eller hur? Försök lita på att du tog rätt beslut. Du fick inte det du behövde av ditt ex och tillslut stod du inte ut. Du kämpade i många år men hur mycket ska man behöva vända ut och in på sig själv för att det ska funka? Det var inget fel på vare sig ditt ex eller dig - ni matchade inte helt enkelt.
Det är inte just honom du saknar utan dina tankar om hur det kunde varit och hur du ville att det skulle bli. Men verkligheten var nåt annat.
Vad är hus, bil, båt, semester osv värt om man inte delar det med någon man trivs med och har roligt med? Nu har du gett dig en chans att hitta dig själv, träffa en ny partner som passar dig bättre och bli lyckligare än tidigare. Det finns inget fel beslut!! Det är bara dina tankar och betydelsen du ger beslutet som får dig att må dåligt.
Om du fick gå tillbaks till exakt samma liv som du hade och exakt samma man - skulle du verkligen vilja göra det?
Ta en dag i taget, jobba med dina romantiserande tankar (som inte är sanningen), så fort du börjar älta gör nåt annat, ta en dusch, promenera, spring, städa mm. Du behöver byta ut dina tankar mot andra tankar. Det blir lätt att samma skiva går om och om igen i huvudet och tillslut tror man att det man tänker är den enda sanningen, men det är fel.
Kämpa på - det kommer bli bra, jag lovar!!
Kram
9 gillningar
Jo, det var så jag tänkte. Ända tills jag insåg att dessa nöjen har ett värde. Att jag, om jag hade haft råd, gärna hade haft tillgång till detta efter separationen. Men det har jag inte, och det suger. Så, mycket mer än vad jag först trodde handlar om jämställdhet även efter separationen. Mycket av min frustration är sprunget ur min upplevelse av orättvisa. Och även där går det ju att applicera resonemanget om romantisering. Min tolkning av romantik/orättvisa är högst subjektiv.
Och visst är det så! Jag VILLE ha en romantisk vision som mål att att sträva emot i mitt relationsbygge. Jag VILLE jobba hårt för att sedan ha tillgång till egendomar för nöje och fritid, jag ville dela dessa upplevelser med min familj. Och nu, efteråt vill jag fortfarande sträva efter att få uppleva detta igen. Med mina barn, vänner och/eller någon jag möter på min väg som vill dela några av mina drömmar och arbeta mot samma mål.
3 gillningar
Julen närmar sig. Så även det kommande året som inleds med bra förändringar, vetskapen om det har gjort underverk och jag är märkbart stabilare än för några månader sedan. Verkar som att fasen med ånger, skuld och handlingsförlamning är över för denna gång. Jag har börjat lita mer på min egna förmåga. Fixar julpynt, planerar aktiviteter, genomför. Utan ångest. Det är fint. Nu är det mest bara tråååååkiiiiiiigt. Tråkigt att vara ensamstående. Ingen att umgås med, dela berättelser och planera livet med när barnen lagt sig. Vänner påminner mig om att oviljan mellan oss var något jag ville bort från. Mina tankar vandrar ändå ofta i det förflutna, besöker platser, bevarar människor och möten. Bär med mig en småputtrande sorg över förlorad livsstil och kontakten med hans familj. En uppfriskande bris av fantasier om livet som kommer i vår överraskar mig allt oftare, och jag upptäcker att jag småler av njutning över förändringen. Det finns alltså hopp. Det gör tristessen uthärdlig. Väntans tider, alltså. Undra vart jag befinner mig om ett halvår?
3 gillningar