Förälskad i en annan

Du har en vän och en livskamrat. Det är något fint att bygga vidare på. Förälskelsen sköljs ut ur kroppen efter ett tag. Jag förstår verkligen behovet av bekräftelse, men det kan du få genom lagsport, kulturaktivitet, häng med väninnor. Att sedan komma hem till familjen och ”bara” vara, pusta ut och andas är helt ok egentligen i perioder. Har ni klurat på vad ni var och en behöver för sammanhang för att på egen hand boosta er glädje och energi så att ni kan komma hem uppfyllda av göra energi från den upplevelsen och dela detta med varandra?

1 gillning

Åh, det är så bra att ni pressar mig till att ifrågasätta. Och hela jag bara skriker nej, nej, done that… jag är helt tömd på vilja, kanske ligger det i min personlighet. Inte vackert men jag är så rädd att hamna i soffan bredvid varann i framtiden, med helt olika syn på vad livet ska innehålla. Mina föräldrar levde parallella liv och jag upplevde ingen närhet och kärlek mellan dem. Mest cyniska kommentarer. Cynism kan komma av brist på respekt. Jag är på väg ditåt. Men absolut; jag hejdar mig nu och tar det lite lugnt. Ska inte låta aphjärnan styra utan hjärnan. Får se vad den bidrar med.

1 gillning

Jag tror han känner sig otillräcklig, sårad och ratad. Han är med dig i vardagen, gör allt du önskar och så kommer en ny snubbe med något okänt glittrande och spännande och gör dig tänd. Klart luften går ur en då… det tar tid att repa sig ifrån detta!! Alla vill väl att ens partner ska vara stolt över en och visa uppskattning med jämna mellanrum för det strävsamma arbete man gör i vardagen för att dra runt familjen. Vad i dig gör att du inte kan känna dig stolt? Vad mäter du dig mot? Är det så att du själv känner dig misslyckad över något, och har du verkligen anledning att känna så eller är kraven bara orimliga?

Fast han känner inte till den andra snubben… Men absolut, han känner sig ratad och är delvis arg. Men i terapin har vi förstått att en relation inte byggs av en person (must be two to tango) så båda måste börja prata, beskriva saker. Det är inte så enkelt som att jag är ond och han är god.

Och att han är snäll… tycker ni som läser att det är så man vill bli beskriven av sin partner … snäll. Motsatsen vore ju såklart helfel men jag skulle nog vilja bli beskriven som ganska sexig och attraktiv också…

Jag tror inte du är ond… läs gärna min historia/tråd för bakgrundsinfo… jag är faktiskt en rätt stor fegis…

Jo, men även om han inte vet om den andre kanske han anar att du börjar söka dig utåt efter annat. Absolut håller jag med om att samtalet måste komma igång och att ni behöver få upp grejer till ytan.

Mvh Den Onda :hugs:

1 gillning

När jag läst ditt inlägg förstår jag dina råd bättre. Och de är värdefulla.

2 gillningar

Jag tror jag förstår precis vad du menar. Du saknar alla mjuka värden: värme, ömhet, fysisk attraktion, bekräftelse, kommunikation, ha roligt ihop osv men att det praktiska fungerar?

Det är tyvärr en himla svår situation och ett svårt beslut när allting inte är kass och jag är inte negativ till skilsmässa om relationen suger men det är bra att förstå och veta att det är jobbigt att vara lämnare oxå.

Hur känner du inför att han så småningom kommer träffa en ny tjej om ni skiljer er? Det brukar komma en riktig käftsmäll när det händer. Så var det för mitt ex när jag träffade en ny och så var det även för mig när hon träffade en ny. Den smällen var nästan värre en själva skilsmässan.

2 gillningar

Jag har faktiskt ingen aning om hur det kommer kännas. Tidigare - för 20 år sen :slightly_smiling_face: så hade jag svårt att bestämma mig i relationerna och svårt att ta tag i att separera/bryta upp. Jag har däremot ingen erfarenhet av vare sig svartsjuka till ex’s flickvänner (oavsett vem som gjort slut) eller av att ångra mig. Jag vet inte om jag fungerar lika nu, det är så länge sen.

Jag saknar att känna att jag har en person som jag har en kärleksrelation till. Vi trivs ihop och har aldrig bråkat vilket kan tyckas varit konstigt. Men det beror väl på att vi väjt undan och inte konfronterat det som verkligen på djupet är viktigt. Nu är vi där och det gör såklart ont. Oavsett om jag är ensam eller ihop om ett halvår så är det tydliggörande som jag gjort viktigt för mig.

Okej, jag förstår. Det kan vara bra att ha i åtanke iaf. Mitt ex visade aldrig någon svartsjuka under vårat förhållande, hon var en känslomässig isbit, men när jag träffade en ny visade t o m hon starka känslor. Trist att det var först när jag träffat en ny som hon vaknade, lite försent kan man lugnt säga.

Mmm, vi bråkade inte heller en enda gång på 17 år, vilket jag inte tror är sunt. Det visar ju på nån form av ointresse. Min fd sopade allt under mattan och var oförmögen att uttrycka känslor och tankar och blev knäpptyst så fort jag tog upp något som var obekvämt eller något om våran relation. Hon kunde helt enkelt inte kommunicera om annat än praktiska saker, jobbet, golf, barnen osv.

Klart du vill ha en kärleksrelation. Samtidigt vet jag inte hur mycket man kan begära efter så lång tid tillsammans? Man hamnar liksom i mönster som det är mer eller mindre omöjligt att ta sig ur.

Du verkar vara en känslosam person och om du skulle skilja dig så kommer du säkert träffa någon som du blir så där härligt förälskad i. Men du kommer stöta på andra problem med den personen efter en tid tillsammans. Frågan är om de problemen kommer vara lättare att leva med? Det är ett ganska högt pris man betalar när man lämnar familjen och ett halvt liv ihop.

Som jag skrivit så har jag en ny tjej sedan drygt ett år och hon är helt fantastisk och vi klickar på alla plan. Hon är känslomänniska precis som jag och är typ allt mitt ex inte var, varm, omtänksam, bekräftande, fysisk, kommunikativ osv. Men det kommer andra problem. T ex passar vv-livet inte mig alls och vi planerar att flytta ihop till sommaren. Men det känns inte helt lätt det här med bonusbarn t ex. Att bygga upp en ny familj med någon annans barn känns lite konstigt. Sen har man planering med högtider, synkade veckor, överlämningar, barnen får flänga mellan 2 boenden mm. De problemen var inget som jag direkt funderade på när jag skilde mig. Jag ville liksom bara bort.

2 gillningar

Har ju skrivits oändligt med låtar på temat men jag tycker denna passar här i tråden just nu. Men som jag ofta påminner mig, när jag lyssnar på andra eller läser deras historier… Alla gör sina egna val i livet, ingen annan har något facit på vad som är rätt att göra. Men stora beslut tål att tröskas flera varv, tröskandet lär komma förr eller senare ändå, oavsett utfall.

2 gillningar

Här har vi en av de jobbigaste bitarna. Allt du beskriver som vi borde göra tillsammans för att boosta relationen, vill jag göra utan honom. Det kryper i mig att behöva anpassa mig. :sob:

1 gillning

Well, det skulle ju tex gå att tvinga sig att lyfta blicken/placera sig utanför sigsjälv och pröva att göra tvärt emot kryp-känslorna och försöka hitta tillbaka till att se mannen du en gång blev förälskad i. Ta en långpromenad om dagen, med lite foton från tiden då ni träffades och sätt dig i naturen och titta på bilderna och upptäck vad som känns. Gör det som en liten ritual en kvart om dagen, gå sedan hem och ge din man en kram utan nödvändig kommentar efteråt. Gör det varje dag i två veckor och se vad som händer inuti dig. Fundera på att ge detta en chans. Det är en väldigt kort tid i jämförelse med en definitiv separation…

Och ang det gröna gräset/den andra mannen så har jag hört (bör dubbelkollas) att statistiken säger att det OFTAST inte funkar med den personen, men givetvis finns det undantag. Prövar du den vägen lär det bli otroligt svårare att vända tillbaka än att ge denna kris en chans till återvändning till varandra.

3 gillningar

Jo, jag vet hur det känns.

Fråga: har du redan från början av erat förhållande känt att något inte stämmer, att det inte känts 100% rätt? Eller var ni superförälskade från början men att ni tappat bort varandra?

Verkar lite meningslöst att gå till parterapi, när du inte vill nämna något om den känslomässiga affär du “hamnat i”. Men det verkar ju som att du bestämt dig för att gå vidare med separationen och att parterapin mest skall ses som en fin gest, och så finns ju ingen anledning att nämna något omkring det.

Det är nog bäst för alla att ni går vidare med separationen. Glöm dock din nya fantastiska vän, för om man ser nyktert på det så är han också upptagen och du är inte den enda han kan ha känslomässiga affärer med.

Jag kände då att han var en bra partner för mig. jag var tillräckligt attraherad (inte en efterkonstruktion, jag har aldrig varit galet attraherad av honom). Jag var känslomässigt stukad och älskade att nån ville vara med mig - hela mig. Han gick från en långvarig relation där hon lämnade honom (har aldrig varit singel direkt), direkt in i livet med mig och blev kvar. Jag älskade länge en annan man som inte älskade mig på samma vis, jag tänker ff på honom ibland men eftersom vi inte alls stöter på varann sen 10 år så är han inte på tapeten. Jag är liiite orolig att jag bygger luftslott kring nya mannen på samma vis som den jag aldrig fick för 20 år sen. Det far runt i magen.

Parterapin är bra eftersom vi tvingas prata. Men dyrt :slight_smile: Vi har inte väntat in familjerådgivningens köer. Allt var akut.

Hej, jag undrar om du har testat detta eller om det är så du önskar att du gjorde innan du bestämde dig för separation?