Vi har stora barn (16 o 18) och de bor hemma varannan vecka hos mor/far.
Han sa vid separationen (februari) att det är viktigt för både honom och för barnen att han hittar en bas för dem tillsammans. Han har hyrt ett hus där de tre fixat för att hitta “sitt” sätt att bo. Det är långt ifrån klart och han jobbar supermycket så “den nya” är ofta där och ordnar mat, hjälper till med gardiner mm.
Så - i min värld har han ännu inte ‘hittat’ den där basen…
Igår sa han att han och nya kvinnan lagt bud på hus och han “vill vänta med tillträde tills oktober” så att han och barnen har ytterligare tid på sig att “bygga en bas”.
Så min undran…
Är jag emot detta för att jag tycker att han och barnen behöver MERA tid och att de faktiskt är så stora att om han ger dem ett år eller två med bara pappa så kommer de ju att flytta hemifrån sen och han är fri att göra det han vill? Han har då “slösat bort” två år som han hade kunnat haft ett samboliv tillsammans med nya kvinnan, men han har “vunnit” en stark relation med barnen (sista rycket innan de blir vuxna 
)
Eller är jag emot för att det någonstans sårar mig att han redan går vidare??
1 gillning
Tråkigt nog @kossan så har du inte med detta att göra, visst har ni ungar ihop och det verkar ju som han bryr sig om dessa kids, visst kan du privat ha synpunkter på hur du tycker att han skall bygga sin hemmabas.
Har ni gått isär och han har kidsen enligt plan så måste han själv ta ansvar för umgänget.
6 gillningar
Tyvärr är det nog ganska vanligt att säga en sak, ha en plan, men sen när det nya livet drar igång så ändras planen. Mitt ex sa en sak till mig, men strax efter han flyttat ut så blev det nya planer med ny kvinna, nytt boende osv. Barnen, 14 och 18 hade inget att säga till om. Under ett år fick de uppleva skilsmässa, boende m pappa i lägenhet, ny partner presenteras efter ca 6 veckor därefter inkl bonusbarn, och några månader senare flyttade de ihop i ett annat boende. Hon uppmanade dem att kalla henne mamma…. 
.
Jag tycker att det är skit när en förälder rusar iväg och startar sitt nya liv utan tanke på barnens process. Att bara förvänta sig att barnen ska vara lika förtjusta i att få ett nytt liv, en ny familj - så orimligt! De har ju inte bett om den här resan. Tyvärr är jag också övertygad om att det är snudd på omöjligt att påverka den andre föräldern att sansa sig, särskilt när barnen är så här stora som våra. Det är bara dina barn som kan prata med sin pappa om hur de vill ha det, och om de inte möts i det, så har de kanske alternativet att vara mer med dig? Om både barn och pappan är intresserade av din åsikt, så kanske du kan stötta dem i att komma överens, men annars… nej.
Stötta dina barn i att föra sin egen talan. Bara de kan säga på vilket sätt de behöver bygga vidare på en gemensam bas med pappan innan han tar nästa steg, eller vad de behöver när de nu ska flytta ihop med en ny person. Men var noga med att det ska vara deras behov och förväntningar, inte vad du själv tycker vore rimligt. Då har du inte bara hjälpt dem med den här utmaningen utan också stöttat dem att klara kommande livsutmaningar.
4 gillningar
Tack för input! Bra tankar!