X som är riktigt jobbig…

Hej. Nu är jag här igen efter ett uppehåll…

Kort sammanfattning. Jag berättade för frun att jag ville skiljas i maj. Hon blev ledsen såklart, hon ville det inte. Hon accepterade dock och vi satte igång processen. Bra samarbete, papprena in snabbt och huset ut till försäljning. Hon hittade en lägenhet som hon skall flytta in i i september, så vi har ett par månader som skilda ihop i huset. Jag måste bo kvar tills vi har en köpare på huset. Inte optimalt, men till en början har allt flutit på utan drama. Det är ingen otrohet eller nåt annat bakomliggande inblandat. So far so good.

Nu har hon dock börjat bete sig riktigt illa. Jag köper såklart att hon är ledsen, absolut. Men nu har hon blivit helt galen. Skriker, gnäller och bråkar med mig varje dag. Säger att hon inte vill se mig och vara nära mig. Jag erbjuder mig att bo hos kompis/föräldrar varannan vecka för att ge henne space, men då vill hon inte det, då hon vill att jag skall sköta hushållet och barnen hemma…! Jag har hela tiden verkligen försökt vara snäll och lugn. Göra allt på hennes villkor för en smidig skilsmässa. Ändå är hon skitjobbig mot mig konstant, följer mig överallt, trots att jag försöker hålla mig undan. Hon söker konstant konflikt med mig, medan jag bara vill behålla husfriden och göra det bästa av situationen.

Jag har läst på en del och förstått att de som blir lämnade kan bete sig ganska orationellt, men nu har det ändå gått 2 månader.

Ska jag verkligen behöva stå ut med detta? Är det normalt att bete sig så här? Det värsta är ju att barnen måste lyssna på skiten. Äldsta dottern kom till mig gråtandes och ville att jag skulle säga åt mamma att vara snäll…:cry:…då kom mina tårar och jag bröt ihop…

Va ska jag göra? Bara härda ut? Har såklart försökt prata med X:et, men det går inte att resonera med hon.

Alltså, jag tycker inte ditt ex to bee beter sig rimligt… ledsen, sårad, hämndgirig okej med det. Men att låta era barn genomleva det här korståget känns som något annat eller något mer :thinking:

Mtp att processen började lugnt och i samförstånd så undrar jag om det finns det något i er historik (eller i nuvarande läge) som du kan tänka leder till den här reaktionen hos henne?

Nej, inte vad jag kan komma på. Vi har haft ett ganska lugnt förhållande. Inget drama eller bråk direkt. Inga skandaler. Dock ganska stor brist på passion och kärlek på slutet, tycker jag, men det tyckte inte hon😧. Hon tyckte att allt var bra.

Börjar fundera på vem tusan det var jag gifte mig med egentligen.

1 gillning

Ilska är en naturlig del i processen att frigöra sig från varandra. Det är väl iofs vanligt att man har hunnit komma ifrån varandra innan ilskan infinner sig, men iom att ni bor ihop så blir du extra drabbad.

Jag tycker att du ska bo någon annan stans så som du föreslog, även om hon tycker att det också är fel.

3 gillningar

Ja, det tycker jag med. Men då blir hon hysterisk och skriker och gråter över att hon inte klarar av att laga mat, diska och städa. (Jag är den som skött 90% av groundservice här hemma i typ 17år). Dock kanske jag borde dra några dagar ändå. Samtidigt blir jag på riktigt orolig för barnen i en sådan situation.

Jag börjar på allvar tro att hon har problem på riktigt . Hon klarar inte av detta och skulle nog behöva söka hjälp. Tyvärr kommer hon inte göra det heller, hon har alldeles för mycket prestige i sig.

Låter sinnessjukt i min värld, men folk verkar gilla att bråka om allt och även utsätta sina barn för det…
Är man arg kan man ju ventilera till någon annan, träna eller skrika i bilen själv.

Jag tycker ni ska börja med varannanvecka omgående och du får sätta gränser. Kan hon inte respektera dom så avlägsna dig på alla sätt du kan.

2 gillningar

Ja. Absolut. Jag har nog inget val.

Nu hade jag ett snack med hon(hon var lugn för en gångs skull) och förklarade tydligt att jag inte orkar längre. Att om vi skall bo ihop i huset nu så måste vi vara vuxna och bete oss någorlunda, men att det såklart är OK om hon vill vara ledsen och hålla sig undan och gråta lite. Hoppas hon förstod mig.

Det som skär i hjärtat är att i sådant fall lämna hon med barnen. Någonstans vill jag dock tro att hon skulle vara en bra mamma och lösa situationen.

Fråga om hon vill att du ska ta med dig barnen. Om hon tycker det skulle bli för jobbigt att ta hand om dem. Alternativet är att du och barnen stannar i huset, medan hon åker på en liten semester.

1 gillning

Är planen att ni ska ha barnen varannan vecka, sen när ni flyttat isär? I så fall håller jag helt med tidigare inlägg om att prova att påbörja något sådant redan nu, dvs att du håller dig undan lite mer ena veckan, och tar större ansvar den andra - förstås att ni pratar igenom upplägget först. Jag känner ju inte alls till ditt ex, men troligen kommer hon väl att ta sig samman och ta hand om barnen, när du inte är där? Låt vara på en enkel nivå, om hon inte är van vid matlagning och tvätt, men ändå. Att få komma igång med sitt nya liv, eller snarare ett litet smakprov på det, kanske skulle hjälpa upp situationen. Om ni kommer ifrån varandra och hon får fokusera på en del praktiska saker så kanske inte ilskan alls blir densamma och därmed inte drabba barnen heller.

2 gillningar