Hej forum!
Jag vill inte svara x i affekt så jag skriver här.
Lång historia så kort jag kan sammanfatta.
För en vecka sedan lades x in på
Sjukhus. Han har haft kraftfull huvudvärk under en längre tid. Sökte läkarvård och läkaren såg att ena pupillen var förminskad så X skickades till akuten. Han har nu fått provsvar på MR och ingen tumör eller propp i hjärnan. Troligtvis är det något helt annat, ett virus som satt sig på någon nerv eller liknande.
Jag har såklart oroat mig men mest för att han är min dotters pappa. Mitt x lämnade mig efter 6 månaders otrohet bakom min rygg och nu har det gått 7 månader sedan separationen. Jag har senaste tre månadens hållit hårt i principen så mycket distans som möjligt. Det har känts skönt att få den distansen och utrymmet. Vid flera tillfällen har x signalerat hur jobbigt det är att vi inte kan ha en närmre relation. Jag har sagt att jag behöver fortsatt distans. Jag har hållit mig till sms-kontakt och så ofta som möjligt byta dagar vid hämtning och lämning på dagis. Även om det såklart är jobbigt och tomt att inte kunna dela funderingar kring vår dotter och ha ett levande samtal om vår dotter, hennes utveckling med mera, så har det känts nödvändigt med distans. Jag har under hela denna tid efter separationen träffat en terapeut för jag förstått att jag behöver hjälp att klara mig igenom detta.
Nu har x legat där på sjukhuset och trott det värsta, hjärntumör eller propp i hjärnan.
Igår fick jag så ett långt mail efter vad jag antar, en hel del funderande.
Han skriver att han förstår att jag haft det tufft. Men nu vill han att vi ska vara vänner för vår dotters skull.
Vi ska ha en framtid tillsammans anser han. Men bara som goda vänner och föräldrar till vår dotter.
Han skriver också att han har varit så stressad så det gjort honom sjuk och en stor del är det ”limbo” han anser vår relation befinner sig i.
Min tystnad och mitt avståndstagande har varit jobbigt och mycket stressande för honom skriver han vidare.
Vi ska inte prata om det som varit tycker han. Det som hänt har hänt.
Han tycker att eftersom vi har barn ihop och borde kunna dela saker kring hennes utveckling och kunna ses som vänner för hennes skull. Dessutom är han rädd att tiden ska cementera våra roller och att det är bättre att ”det är lite jobbigt i början” och att vi ändå i framtiden kan vara som vänner.
För mig har det aldrig varit något självändamål att såra honom genom att hålla distans utan en överlevnadsstrategi. Jag har varit bottenlöst ledsen över det han gjort och det förtroende som gått förlorat. Jag känner såklart också att det skulle vara lättare att vara vänner men har inte känt att jag orkat eller orkar. Vi har aldrig bara varit vänner. Och dessutom har han sårat mig mer än någon annan tidigare gjort i mitt liv. Jag har försökt förmedla delar av det här.
Och att dessa saker också får honom att må dåligt är kanske inte så konstigt.
Är det mitt ansvar att han känt som han skriver en stress som gör en sjuk pga min kylighet och mitt behov av distans?
Såklart inte tycker jag.
Jag blir galen på hans sätt att lägga över ansvar för sitt mående på andra människor. Och på mig. Fast vi inte längre är i en relation.
Han har behandlat mig som en trasa och sju månader senare ska vi gå runt med varsin kaffe i handen medan vår dotter leker i parken.
Är det inte han som skulle tänkt på detta? Är ditt inte hans ansvar att ta konsekvenserna av sina handlingar.
Hur ska jag nå fram så han förstår. Ignorera? Går ju inte när man har barn ihop.
Tack för alla trådar och det stöd och den hjälp det är i den situation jag befinner mig i!
Så tøff situasjon du er i! Jeg tenker du har helt rett; du skal ha den distansen Du behøver, totalt uavhengig av hva han måtte mene om det. Kanskje han aldri vil forstå hvorfor, må han det? Det han skal er å respektere det du sier. Du skal ikke gå på akkord med deg selv, og det er faktisk du som setter kriteriene her denne gangen. Det trenger du, du skal også være en trygg mamma for barnet ditt
Jag hade svarat honom om jag hade varit du.
Men jag hade varit väldigt hård i mina ord. Kort och gott hade jag svarat att när han valde att vara otrogen så förlorade han alla rättigheter att be om minsta lilla skit från dig. Han ska vara glad för de smulor du väljer att ge honom. Att han mår dåligt är hans fel och ansvar och han får leva med det.
Varför ska du vända ut och in på dig för hans skull?
Han har satt sig i skiten och får gilla läget.
Har vi samma ex…? Mitt ex var otrogen, behandlade mig som skit och när jag äntligen orkade bryta kontakten med honom helt (vilket varit superbra för mig!) spelar han ut cancerkortet med full kraft. Han har det såååå jobbigt som haft cancer (han är friskförklarad flera gånger om) och hoppas alltid på att jag ska tycka synd om honom och bekräfta hur underbart det är att han är cancerfri. Han vill också att vi ska “vara vänner”, prata och umgås regelbundet! Mina barn är ju tonåringar så det finns inte så mycket för oss föräldrar att komma överens om, så vi behöver absolut inte vara vänner och umgås.
Vet du vad? Jag tror att mitt och ditt ex använder sin sjukdom som ett slags bakdörr som de gärna vill se öppen. Ifall de får för sig att det är en bra idé att ta oss tillbaka en dag. (Precis som att de skulle få chansen att välja det - hrmpf!) Känns ju kanon att kunna ha alla möjligheter öppna, om det skiter sig med den de nu träffar! Känns säkert lite bra att kunna döva det lilla, lilla samvetet som finns nånstans långt inne också med att kunna säga till den som frågar: “jamen Caro och jag har bra kontakt, det är inga problem!”
Jag kör på med distans, jag mår väldigt bra av det och det är viktigast för mig. Jag förväntar mig inte att han någonsin ska fatta det. Jag satsar på att lägga så lite energi som möjligt på honom. Jag tar enbart kontakt mejlledes och bara om det gäller barnen. Ringer han så svarar jag inte. Skickar han mejl (utpekad kontaktväg) så svarar jag när det passar mig. Ser jag hans bil utanför ICA, ja då väntar jag lite med att gå in.
Du är självklart inte skyldig honom att vara “vän”. Du mår bra av distans och det ska du fortsätta med (och det är samma med mig). Självklart vore det fasligt bekvämt att kunna vara otrogen, välja bort och sedan som om inget hänt och som om inga känslor finns- fortsätta som sk vänner. Det där är ju bara löjligt!!
Fortsätt DIN väg framåt, den DU mår bra av! Låter i mina öron som om du är på helt rätt väg till bättre mående, och att ditt x gjort en riktig vurpa! Den får han klara upp själv!
Du kan absolut inte ta på dig något ansvar för att han nu mår dåligt. Det är ju en konsekvens av hans egna handlingar, och att han inte själv inser det gör ju att han är rätt tvivelaktig som “vän”. Dessutom är det alltid så lustigt med folk som tycker att man ska lämna det förflutna bakom sig vad gäller deras egna fel, men inte omvänt. För han klagar ju samtidigt på att du har fått honom att må dåligt genom nollkontakt, i samma andetag som han tycker du ska glömma hur han sårat dig.
Men däremot kan det ju vara värt att fundera vilken sorts relation du vill att ni ska ha kring er dotter, det kan ju trots allt finna värden i en bättre kontakt, ni är ju ändå hennes föräldrar. Men ta det i din takt, om du tycker du behöver mer tid så ta dig mer tid och skit i vad han tycker.
Jag känner också igen mig otroligt mycket i din berättelse. Jag har varit mycket sämre på distansen, mycket för att vår dotter mår så otroligt dåligt av distans och återkommande ber mig att vi ska ses allihop osv. Men jag håller med övriga här, distans är bättre och inte minst för din läkning. Ska bara du offras liksom…? Han mår såklart bättre av att ha kvar dig, eller delar av dig, men det kunde han tänkt på tidigare.
Tack!! Nej, precis! Börjar se det som ett mönster vi haft. Han har lagt över en massa ansvar på mig för hans känslor och reaktioner. Det har inte varit en bra balans mellan oss på så vis. Han har svårt att se sitt eget ansvar och även förstå konsekvenserna av sitt eget handlande…
För mig har du svaret här - bara fortsätt med din distans, du har inget ansvar för honom. Ang brevet så håll det ytterst sakligt; du har läst det men håller inte med, det det ändrar inte din strategi eller resonemang; din främsta prioritet är och ska vara din egen hälsa och ditt egna välmående - och för att bygga upp dittg nya liv och att kunna vara en bra förälder.
Om man bortser från ett x på sjukhus så känner jag igen mig så mycket i din historia. Vår sepration var iofs ett gemensamt beslut men han hade träffat en annan och utvecklat känslor flera månader innan och de började dejta och kalla sig ett par innan han ens flyttat ut, det har tagit mig väldigt hårt även om jag inte vill ha tillbaka honom,
Jag har bett exet om distans och att jag verkligen behöver en paus från honom. Nu har vi bott isär i snart 2 månader och jag märker själv hur dåligt jag mår när vi haft fysisk kontakt. X.et beklagar sig över hur jobbigt han tycker det är att jag vill ha distans och endast kontaktar honom via sms och mail gällande barnen, enl honom påverkas barnen negativt över att vi inte kan träffas och umgås som vänner vilket jag inte alls tror på. Enl honom går mitt val ut över barnen, skolan och våra gemensamma vänner, hur fattar jag inte. Han får det att låta som att det kommer vara mitt fel om något händer pga detta.
Nej det går ju tyvärr inte att klippa bandet helt när man har barn ihop även om jag hade velat det.
Men att vilja ha distans och minimal kontakt anser jaginte är något konstigt iaf i inte i början, kan ju hända jag ändrar mig längre fram. Men just att han anser att jag bara ska släppa det som hänt runt och innan separationen, det som har hänt har hänt. Blir bara galen när han säger så.
Jag förstår precis Svårt när man har barn ihop. Om det inte var fallet hade nog de flesta bara klippt. Men så är man tvungen att fotbolls sig till den som gjort en så illa och samtidigt är man mån om och oroar sig för hur ens barn har det i allt som händer. Kram och tack för svar!
Verkligen! Tack för dina ord. Precis så är det. Jobbigt med denna brist på självinsikt och reflektion. Han förstår heller inte hur mycket begärt det är att jag skulle öppna upp med en relation med honom just nu.
Jag har svarat honom nu och så kortfattat jag kunnat bett om fortsatt distans och även förmedlat att han måste ta ansvar för sitt eget mående och att det inte gynnar någon att jag kör över mina egna behov. Har man varit otrogen, svikit och lämnat får man liksom gilla läget i att anpassa sig efter den som är sårad och sviken ett tag, som någon också klokt skrev.
Oj vilken igenkänning! Det låter verkligen som vi delar liknande upplevelser… kanske är det samma x skämt åsido… Ja, inte känns det som någon slump att han kontaktar mig när han ligger på sjukhus och bedyrar att det absolut INTE är så att han utnyttjar situationen… det kanske han försökt intala sig. Men jag håller med dig, nu har han en anledning att spela på det kortet och då gör han det. Att han mår dålig och blur stressad för vi inte är ett sånt där myspysigt x-par som var superöverens och nu är goda vänner är ju inte mitt problem. Jag kan ju inte vara någon annanstans än där jag är. Och jag kan inte vara kompis för hans skull. Jag har fått offra tillräckligt för hans skull…! Kram och tack för dina reflektioner!
Ja, verkligen igenkänning! Inte klokt att ditt x lägger på dig allt det ansvaret som du inte har! Men en del gör nog vad de kan för att skjuta ifrån sig ansvaret och skuldbelägga den andre för att slippa må dåligt eller behöva ta ansvar för sitt eget agerande och de konsekvenser de fått. Blir också helt Galen när han säger det söm har hänt har hänt. Det har förstås hänt, men det har hänt för att han valt det, och nu har han mage att lägga skuld på mig för att han mår dåligt av att ha behandlat mig som skit. Nej. Jag ska försöka hålla hårt i min distansprincip ett tag till! Precis som du säger kanske det ändrat sig med tiden. Men där är jag inte än. Kram och styrka till dig!!
När jag försöker försvara i ett mail varför jag inte klarar av att vara vän med, träffa och prata med mitt ex mer än vid viktiga ärende med barnen, så skriver han:
-bara för att jag hittat en ny flickvän så ska du ”straffa” mig, barnen, våra gemensamma vänner m.fl.
Svara inte.
Förklara inte.
Håll distansen.
Du äger rätten till ditt eget liv, dina egna känslor, dina egna val och behöver inte svara inför någon.
Han kör med skuldbelägganden och härskartekniker som han varken har fog för eller rätt till.
Svårt när man har barn ihop. Om det inte var fallet hade nog de flesta bara klippt. Men så är man tvungen att fotbolls sig till den som gjort en så illa och samtidigt är man mån om och oroar sig för hur ens barn har det i allt som händer. Kram och tack för svar!
skämt åsido…
Ja, inte känns det som någon slump att han kontaktar mig när han ligger på sjukhus och bedyrar att det absolut INTE är så att han utnyttjar situationen… det kanske han försökt intala sig. Men jag håller med dig, nu har han en anledning att spela på det kortet och då gör han det. Att han mår dålig och blur stressad för vi inte är ett sånt där myspysigt x-par som var superöverens och nu är goda vänner är ju inte mitt problem. Jag kan ju inte vara någon annanstans än där jag är. Och jag kan inte vara kompis för hans skull. Jag har fått offra tillräckligt för hans skull…! Kram och tack för dina reflektioner!