Mitt X har sagt… absolut ingenting alls. På alla dessa 3,5 år. Hur knäppt det än låter så avundas jag djupt alla de korkade och knäppa kommentarer som era x har gett er. För när någon talar till en, adresserar en direkt (oavsett vilken idioti hen häver ur sig) så innebär det ändå att man faktiskt existerar. Att man som person faktiskt lever och finns till, är verklig och synlig och inte bara en…osynlig låtsasvarelse som “Mållgan” ungefär.
Att bli så totalt ignorerad och nonchalerad är så obeskrivligt hemskt. Silent treatment i sin grymmaste form. Maktspråk i sin prydno. Man upphör på ett märkligt sätt delvis att existera även för sig själv, det är som att finnas men utan att synas, höras eller öht betyda något för någon. Man antar formen av en vålnad, omedvetet även i sina egna ögon 
