Jag blir snart 50 år och lever i stort sett ett bra liv, pengar, bor i stort renoverat hus, barnen
är utflugna och jag har blivit mormor. Skulle kunna luta mig tillbaka och njuta för jag älskar verkligen att ha blivit mormor, allt skulle varit toppen om min man inte vore så sur och otrevlig här hemma.
Jag tar åt mig mer och mer för varje gång han är otrevlig. Jag vet också inne i huvudet att det är sedan länge dax att ge upp våra 35 år ihop men det går liksom inte, jag är kvar och dagarna går. Jag flyttar min gräns för varje dag känns det som.
Jag har skrivit här inne några gånger när bägaren rinner över men kommer som sagt inte härifrån. Tankar kommer som ifrågasätter tänk om du ångrar dig, tänk om det i vartfall är trevligare att vara två?
Jag kanske är för känslig?
Ni som skilt er berätta hur är det efteråt?
Mår man bättre ensam utan en sur negativ man som är trevligare mot andra än mkt en själv?
Jag skilde mig när jag var 45. Hade gjort som du, flyttat gränsen vartefter.
Skilsmässan, eller snarare separationen eftersom vi var sambos i 24 år, var värre än jag föreställt mig. Jag träffade snabbt en ny kärlek, en änkling som var 9 år äldre än mig. Det gick i kras efter ett år då han inte hade bearbetat sin frus död tillräckligt.
Då blev en vän till familjen som hade separerat samtidigt som vi, uppgraderad till vän med benefits och sedan sambos. Efter 5 år är jag mycket nöjd. Så nöjd att det är enda orsaken till att jag inte ångrar att jag separerade långt tidigare, just det att jag trivs idag. Jag hade ju inte varit här om det inte vore för mitt tidigare liv.
Mitt x var först jättedeprimerad och träffade sedan en ny efter ca halvåret. De ska gifta sig i år. Det blev bättre för alla!
Jag har läst lite i dina andra trådar och du borde gå på din magkänsla. Så här ska du inte behövs tåla att bli behandlad, det låter väldigt jobbigt att ha det så till vardags, år in och år ut.
Hur har du det med det ekonomiska, kan du skaffa dig ett annat boende eller är du ekonomiskt beroende av din man? Har du talat med en jurist om hur en skilsmässa skulle påverka din ekonomi?
Jag tror, att när man lever ett sådant liv, tillsammans med en person som behandlar en illa, då finns det inga superlyckliga slut. Det finns dåliga, hyfsade och tillräckligt bra slut. Men vägen dit kan vara rätt lång. Du kan ju inte bara sudda ut allt du varit med om, så det sitter som en tagg i bakhuvudet även efter skilsmässan.
När vi separerade, så hade jag fortfarande 2 minderåriga barn här hemma. Jag var inte ensam. För mig blev det jätteviktigt, just att det fanns någon som behövde mig. Dessutom behövde mina föräldrar mig mer och mer.
Om jag listar plus och minus med skilsmässan … Minus:
Ekonomin blev sämre. Det har varit svårt att få i hop tillräckligt för att försörja oss.
Jag kände mig utsatt i början, när det fanns män i rummet. På jobbet, på affären, överallt. Det kändes obehagligt om någon man började prata med mig och jag ryggade nästan tillbaka.
Mina minnen kom i kapp mig. Jag var ute ur bubblan och ute i världen och såg till slut vilken sjuk verklighet jag levt i. Det kommer jag nog aldrig riktigt över. Kanske jag hade fortsatt tro att allt var helt normalt, om jag varit kvar i äktenskapet? Kanske det hade varit bättre att leva kvar i den där bubblan där jag blev mindre och osynligare för varje dag?
Plus:
Jag fick en bättre sömn.
Jag började prata igen och insåg hur tyst jag varit väldigt länge.
Jag slutade pressa i hop tänderna på nätterna. Det gjorde min tandläkare glad.
Jag började sitta ned när jag åt, och det gjorde mig mindre stressad.
Mitt hem började kännas tryggt på något vis. Jag kunde nästan slappna av korta stunder.
Alla sådana där småsaker blev bättre. Jag kunde se vilket TV-program jag ville, lyssna på vilken musik jag ville, äta vad jag ville osv. Och om jag ville hälsa på t ex min mamma, så gjorde jag det utan att någon tog illa upp. Det var inget problem längre att göra saker jag tyckte om att göra.
Har ni slutat lyssna på varandra? Tar varandra för givet, visar inte respekt och ömhet mot varandra? Älskar ni varandra?
Ev är en rejäl kris enda möjligheten att hitta tillbaks till varandra…. Det är så svårt att vända den onda cirkeln man lätt hamnar i efter många år tillsammans. Det blir nog extra tydligt när barnen blir större och inte tar all ens tid.
Jag förstår om du är less, men kanske ni ändå ska försöka få igång kommunikationen genom t ex familjerådgivning? Många går dit för sent.
Men du kanske redan känner att det är nog? Eller har en man som inte ser nyttan av det?
Inuti mitt huvud så vet jag att han behandlar mig dåligt men jag ger liksom aldrig upp jag blir så trött på mig själv. Just nu är jag så arg på honom att jag skulle kunna flytta pronto men mitt huvud säger till mig att lugna ner mig att jag överreagerar och saken som ledde fram till att vi är osams just nu är rent ut sagt barnsligt egentligen och jag ju för sjutton snart 50 år. Meeeen det är ju inte bara denna grej som är grunden till att jag känner som jag gör utan det är ju hela vår tid tillsammans. Känner ju som sagt att min bägare är full och jag tolererar mindre och mindre känns det som.
Jag kommer klara mig ekonomiskt, så jag är inte beroende av honom egentligen.
Tack för att du tog sin tid att svara mig min magkänsla säger gå men förnuftet säger och frågar om jag verkligen vill leva själv och varför jag tror att ensamhet är bättre än att ibland bli behandlad dåligt.
Tack jag ser att jag inte är ensam. egentligen borde jag bara gå jag vet det men jag vet inte hur.
Jag har gått en gång tidigare och då var jag inte stark nog utan jag tog kontakt med honom för att jag har behov att föröka reda ut saker och ting, jag tror liksom att jag kan få honom att känna empati få självinsikt och jag känner att jag försvarar mig.jag Är ju inte dum, egentligen jag vet att jag inte kan förändra honom jag vet också att jag borde gå för min skull men ändå gör jag samma misstag hela tiden.
Tack för att du svarat mig jag kan ärligt säga att jag älskar honom jag skulle kunna tåla så mkt mer om han bara någon gång kunde säga förlåt, förlåt för att jag är elak sur och otrevlig men han har noll självinsikt och gör aldrig något fel utan det är mig det är fel på.
Jag tror tyvärr inte att min man vet vad älskar är för något, han säger ibland att han älskar mig men hans sätt gentemot mig säger något annat och det dåliga sättet är oftare uttryckt än jam säger jag älskar dig.
Jag är 58 nu och skilde mig när jag var nästan 56, dvs för 2.5 år sen efter ett nästan 30-årigt förhållande, varav 25 som gifta.
Mitt x var också en sur typ där det räckte med att bussen var försenad för att han skulle bli på dåligt humör. Jag blev alltmer påverkad av hans humör och det tillsammans med att han började dricka mer och mer gjorde att jag till slut bestämde mig för att lämna.
Det var inte lätt att genomföra separationen, men jag kan lugnt säga att det var värt det. Jag är i mig själv en rätt positiv person och jag känner verkligen hur mycket gladare jag är när jag inte blir påverkad av x:ets dåliga humör.
Så jag är glad varje dag att jag tog steget och att vara ensam med mig själv är oändligt mycket bättre än att vara tillsammans med en surkart. Sen finns det ju ett helt annat utrymme att träffa vänner och släktingar nu när jag bestämmer helt över mig själv.
Livet är för kort för att en ska hantera någon annans dåliga humör!
Du kommer inte kunna ändra på honom och genom handling så visar du att du tolererar hans uppförande genom att stanna kvar, år efter år.
Och varför ska du tåla så mkt mer?
Livet är så mycket mer än att stå ut, vi lever dessutom i en del av världen där man som kvinna inte måste vara kvar i ett dåligt förhållande utan vi har möjlighet att gå. Och hellre tunt i plånboken än tomt i själen.
Vem vet vad som händer om ni delar på er, ni kanske får en mycket mer respektfull relation.
Tack det lät precis som jag föreställer mig inuti huvudet att det kommer bli för mig när jag skiljer mig, ska bara ta steget. vad är jag rädd för egentligen?
Tack Jag vet ju egentligen allt detta ibland är jag stark och bestämmer mig för att nu är det dax men då kommer hjärnspökena och pratar ner hans beteende till normalt och jag säger till mig själv att jag överreagerar som alltid.
Ett tips är att skriva dagbok för att få lite perspektiv. Jag hade en lösenordsskyddad fil på min dator så jag kunde känna att jag inte behövde censurera mig. När jag gick tillbaka och läste blev det mer och mer tydligt vad jag behövde göra.
Jag började också göra en plan för hur vad jag behövde göra rent praktiskt. Jag tog fram en egen budget för att se hur jag låg till ekonomiskt om jag bara hade min egen lön.
Jag ska inte säga att själva separationen var lätt, för mitt x ville verkligen inte skiljas. Så jag hade stor nytta av att jag tänkt igenom det så noga.
Men när han hade flyttat blev luften så lätt att andas och jag gjorde om nästan allt i lägenheten som jag bodde kvar i. Så det blev ett helt nytt hem där jag trivs så bra!
Du kan bestämma dig tusen gånger till och du kommer ändå aldrig att komma till skott så länge du inte på allvar tar itu med dig själv, ditt medberoende och dina egna bakomliggande orsaker till att du aldrig vågar göra det som du förnuftsmässigt vet är rätt för dig.
Förnuftet är det inget fel på, men det är slav under helt andra och mer komplexa omständigheter som ligger mer eller mindre djupt inom dig.
Du behöver en terapeut. På det sättet så kommer inte förändringen över natten, men bollen har iaf börjat rulla.
Att sitta hemma på kammaren och gång efter gång i affekt bestämma sig för att NU är det nog, men kaaaanske bäst att inte säga nåt förrän i morgon, eller övermorgon, eller dan efter det osv osv osv… leder absolut ingenstans. Förutom att du lägger ännu mer lök på laxen genom att klandra dig för att det blev likadant den här gången oxå…
Du måste komma åt roten till problemet som ligger inom dig själv, om du ska komma vidare
min magkänsla säger gå men förnuftet säger och frågar om jag verkligen vill leva själv och varför jag tror att ensamhet är bättre än att ibland bli behandlad dåligt.
