Jag är kvar i min relation pga mitt barn. När jag la vår relation på sin spets att jag var allvarlig över att jag ville separera så skärpte min sambo till sig.
Väldigt mycket samma klyschor dock: ”Jag visste inte du kände såhär, jag trodde ditt, jag trodde datt”
Vi gick och går fortfarande i en massa terapi, tillsammans och på egna håll.
Men JAG har inte ändrat min sambo på något sätt och hennes beteende, det kan endast hon stå för. Jag tog mig till kragen till slut och började med skarpa gränsdragningar. Men det tog sin tid och partnern måste vara villig att ändra på sig, hade hon inte gjort det hade jag lämnat.
Jag har försökt sätta gränser, det slutade med att saker flög omkring och att allt vändes mot mig. Jag slutade för mina barns skull, så de slipper se oss bråka. Det är ju det med narccissister tyvärr. Och tack för dina värmande ord, man får oftast höra var en man och sätt henne på plats osv…men det är inte så enkelt när man har barn med varandra.
Ok, ska bara förklara detaljerna lite.
Nr1 Jag är inte depremerad (Jag mådde dåligt pga att den personen som stått mig närmast i hela mitt liv har gått bort plötsligt i ung ålder).
Nr2 Varken mina föräldrar eller resterande familj blandar i sig i något vi gör.
Nr3 så är det mina bebisar också och ALLT hemma är 50/50. Även när jag mådde som sämst delades hushåll och barn osv.
Anade det. Det finns nog även risk att hon blir våldsam om du fortsätter dra gränser. Det triggar henne för mycket helt enkelt. Jag tror tyvärr enda lösningen för dig är att lämna och fundera verkligen på vilken miljö du vill att barnen växer upp i även om du snällt fogar dig och stannar. När vänder hon detta beteende mot barnen? Kommer hon att kasta saker och gasta när de som tonåringar käftar emot?
Tyvärr tror jag inte du får en sansad skilsmässa heller.
Ibland är hon jättegullig och förklarar hennes kärlek för mig osv men direkt när jag faller för det så börjar helvetet igen. Men jag har pratat med en kurator som sa att det är typiskt beteende för någon med narcisstiska drag. När vi träffades var hon min perfekta drömtjej, men även det är ett typisk beteende enligt kuratorn. Självklart är jag en vuxen man och kommer kunna lösa det på något sätt dock kände jag för att skriva av mig lite och få lite stöd och råd.
Sitter i samma situation. Har en narcissistisk man, som jag inte mäktar skilja mig från. Vid minsta lilla kritik viner saker genom luften. Jag får höra så många illasinnade ord. När jag ngn gång lyckas yppa att det inte fungerar och att vi borde separera så låtsas han som ingenting. En helt absurd situation. Kommer inte vidare.
Om du verkligen vill komma vidare så får du sluta hitta ursäkter och bortförklaringar till din egen passivitet hos din man.
Hans orsaker finns tveklöst där och har funnits i många år och mest troligt alltid, jag har läst alla dina trådar som sträcker sig många år tillbaka och du har för länge sedan “diagnosticerat” honom som både psykopat och narcissist och ändå är du kvar där?!
Vill du ha någon förändring så måste DU ta tag i dig själv och dina egna orsaker till varför du du inte gör något åt din egen situation utan stannar kvar. Han blir aldrig annorlunda, så frågan är om DU kan, vill och kommer att bli annorlunda och börja agera annorlunda än du gjort de senaste decennierna?
För gör du inte det så kommer du inte att få något annat resultat än det här som du har levt i 25 år och fortfarande fortsätter att leva kvar i… och då blir du kvar där du är tyvärr.
.
Strunta nu alla dessa “varför” som aldrig kommer att lösa något i praktiken… utan ta dig själv i handen, blunda och våga göra H O P P E T
Ja du har rätt med det du skriver, men du förstår nog inte vad som händer med den personen som är utsatt. Narcissisten bryter ner en tills man verkligen känner sig helt loss. Man blir ett psykisk vrack. Jag hoppas hon hittar kaften för att lämna förhållandet men det är enklare sagt än gjort.
Lycka till Sara1, du förtjänar att leva lyckligt som alla människor på jorden
Det hoppas jag oxå, men den kraften kommer inte till någon mirakulöst från luften.
Förståelse för problematiken är skön och den förståelsen är jag övertygad om att majoriteten på detta forum besitter. Men även om förståelse för svårigheterna och gissningsförsök till varför allt är som det är känns som balsam i stunden, så räcker det i sak inte för att att något faktiskt ska förändras.
Ni har en relation men utan kärlek. Inte svårare än så skulle jag säga. Diagnoser på varandra löser inte nåt av era problem som är i grunden resultatet av förtvivlan skulle jag tro. Men jag kan ju inte veta. Var hon såhär redan när ni träffades?
Nej det var hon inte, men det är ju en egenskap av narcissister. Hon fick mig att känna mig speciell och det enda jag borde reagerat på är, om något är för bra för att vara sant då är det nog inte sant.
Annars hade inte så många människor fallit för personer med narcissistiska störningar.
Ja eventuellt. Eller så har även ni hamnat i ett väldigt osunt mönster. Har hon ingen respekt eller förtroende för dig så är det också egenskap som växer och frodas.
Är du stolt över dig själv? Är hon likadan mot alla andra eller bara de hon ser ner på? Är det bara dina vänner och släktingar hon dominerar?
Låter ju väldigt osunt kan jag hålla med om. Gissar att ni inte har någon närhet eller ömhet i diskussioner alls längre?
Min tro om relationer som nått detta läge är att inget hjälper om ni inte kan börja hitta ett diskussionsklimat där det är tryggt att prata om allt utan försvar och attack. Har du testat fråga henne massa nyfikna frågor? Vara helt emotionellt opåverkad genom hennes attacker och inte eskalera situationen utan nyfiket ställa följdfrågor? Testa ge henne nån komplimang om hennes val av nåt smått?
Kanske lugnt konstatera att om det fortsätter såhär så blir det nog svårt att se hur ni ska kunna hålla ihop som ett par. Att börja från symptom som sätta gränser, kräva sex, kräva att få bestämma osv faller ju när man har noll respekt för varandra. Men att lugnt konstatera att vissa saker som rör dig och dina planer måste du bestämma om själv kan du testa. Om hon då går på attack gäller det lugnt konstatera att du måste ta besluten som bara rör dig. Annars är du inte en egen person. Men att du gärna lyssnar.
Men sammantaget bör du inte stanna kvar i detta osunda för länge. Hon kan vara patologiskt svårt. Men det kanske skulle vara kul att göra att sista försök att få in andra tankar hos henne? Problemet är ju att du kan såra dig mera. Men jag tror att försök bör innefatta antingen extern support som parterapi eller imagoterapi. Men så länge du har en diagnos på henne kommer det vara lönlöst att nå fram. För alla dina handlingar kommer avslöja att du tänker så och det gör situationen omöjlig även för henne.
Det är din partners ansvar att inte gå över normala gränser. Jag tycker att du ska sätta ansvaret hos henne och inte hos dig själv.
Jag är också skeptisk till familjerådgivning för er del, för jag tror att er inbördes relation är för ojämn för att ni ska kunna nå en öppen och respektfull kommunikation. Precis som @Leaf skriver finns det också en uppenbar risk att du visar en sårbarhet som sedan kan användas emot dig.
Mitt tips vore att istället se över ditt liv och din situation. Väg dina möjligheter. Fokusera på dig själv och barnen. Och ta stöd från personer som varit i liknande situationer.
Försök inte nå henne
Försök inte förstå henne
Försök inte göra henne nöjd
Försök inte anpassa dig efter henne
För inget av detta kommer att lyckas. Men det kommer att bryta ner dig
Tack för bra tips och förståelse . Som man känns det som om man inte får vara i en sådan situation. Man förväntas att kunna hantera det lätt men innan man själv hamnar där kan man inte förstå något sånt.
Det här med en extrem förståelse och sympati för allt och allting är väl på sitt sätt bra och beundransvärt, men hur ska då egentligen alternativet se ut och vem och vad och ffa var exakt bör han vända sig???
Var exakt hittar han de där “personerna som varit i hans situation”???
Snömos är och förblir snömos, även om det till varje pris vill framstå som “snällheten” i sin prydno.
Se över ekonomin. Se över möjligheterna till boende. Se över den praktiska situationen och eventuella praktiska hinder vid en separation, för att ändå ha det alternativet öppet och förberett om det sedan blir det beslutet han landar i. Rekommenderar också att ta åtminstone en första konsultation (vilket många gånger kan vara gratis) med en familjejurist, inte minst för att känna sig trygg med regler kring bouppdelning och vårdnad (är ju tyvärr inte helt ovanligt att en partner annars hotar med att ta barnen ifrån den som lämnar.) etc
Viktigt också att vårda sin sociala situation. I detta fall, när partnern tycker illa om ens familj, finns det annars risk för att man träffar sina nära och kära mindre frekvent och därmed tappar lite kontakt med dem. Ändå är ens sociala skyddsnät viktigare än någonsin vid en eventuell separation.
Varhelst man kan hitta dem
Ett par personer i denna tråd uttryckte igenkänning, vilket nog är ganska precis vad man kan behöva ibland. Så jag hoppas att han fortsätter skriva här eller kan få kontakt med de som förstår honom via PM.
Annars kan man hitta stödgrupper på internet. Många jourer har också goda kunskaper kring osunda relationer och kan erbjuda både rådgivning och stöd. Och våga ta kontakt när man stöter på personer exempelvis på jobb eller i bekantskapskrets som delar liknande erfarenheter etc.
Det är synd att det har blivit så, för detta kan hända alla. Och det är destruktivt för alla att leva i en sådan relation, oavsett kön eller bakgrund eller etnicitet etc.
Idag har jag tagit ett stort steg framåt. Vi kom hem från en tillställning från min familj och det blev bråk efteråt. Skilsmässan uttalades och jag är inte alls ledsen utan bara lättat. Men om det går till skillsmässa kommer hon nog försöka göra allt för att ta barnen ifrån mig. Men jag kommer så klart kämpa för mina barn.
Vet någon hur det brukar vara med vårdnad? Vi är gifta och har gemensam vårdnad för båda barnen just nu. Finns det en risk att varnen kan tas ifrån mig eller liknande? Jag vill vara förberedd på det värsta.
. Som man känns det som om man inte får vara i en sådan situation. Man förväntas att kunna hantera det lätt men innan man själv hamnar där kan man inte förstå något sånt.