Hej gott folk.
Jag är en man som är gift med en kvinna som visar grova narcisstiska drag. Hon styr mig med järnhand. Vi kan inte kommunicera med varandra alls för att hon alltid måste ha rätt i allt. Det enda som jag får är hålla med. Hon avskyr allt som har med mitt liv innan äktenskap att göra (mina vänner, mina föräldrar, mina syskon med familjer osv).
Alla går på spikar i hennes närhet och är alltid bara snälla mot henne. Men hon vägrar träffa de och skäller ut mig när jag vill träffa någon av dem.
För snart 3år sedan har jag varit med om det värsta som kunde hända mig och jag mådde skitdåligt. Det enda hon kunde säga var att jag ska rädda vara tillgångar och se till att ta min del av arvet och att jag inte får hjälpa mina syskonbarn ekonomisk.
Iaf så har jag gått länge i tankar om att skiljas, men jag stannar pga mina 2 små barn. Båda under 3år.
Men mitt äktenskap gör mig sjuk och jag orkar inte längre hålla en falsk fasad uppe.
Någon som varit eller är i en liknande situation med tips och råd ?
Du hittar säkerligen många berättelser här på forumet, kanske lite vanligare med kvinnor som stannar och tänker som du gör.
Hur blev det så här? Du borde gräva lite i det t ex med psykolog/samtalsstöd.
Var hon så här från början? Och barn, hur tänkte du när ni skaffade den?
Du ska inte stanna om du mår dåligt i din relation, det gynnar ingen, inte heller dina barn.
Kan ni söka hjälp för att kommunicera bättre och nå varandra?
Här kommer några tips:
- familjerådgivning el liknande är ett måste för att antingen kunna ändra läget el skapa en bättre grund för att skiljas.
- fundera över gränsdragning: vad kan du göra i vardagen som underlättar dig när hon säger/gör saker som sårar/känns jobbigt för dig? T ex säga det där var inte snällt sagt, det är inte ok att du säger/gör så mot mig…. För din egen skull är det viktigt att du börjar jobba med gränser för det blir bara jobbigare varje dag då du tillåtit/accepterat hennes beteende så länge. Alla steg räknas och glöm inte att du gör detta för att stå upp för dig och barnen.
- kan det vara så att ni behöver mer egen tid? Kan ni göra mer saker ifrån varandra? T ex ta varsitt barn och göra ngt alt den ena tar barnen och gör ngt.
Det finns ingen snabb lösning för en sådan situation, har själv avslutat ett destruktivt förhållande och det tog 1,5-2 år innan jag var framme i beslutet. Vi försökte med terapi osv men till slut fanns inget annat än inse att jag inte mådde bra i den relationen. Det var tufft att börja om och jag insåg först efteråt hur jag själv bidragit till situationen då jag inte stått upp för mig själv. Alla sa att han var hemsk och ja, hans beteenden var hemsk men först i terapi insåg jag att jag själv måste vara trygg i mig själv och att det aldrig går endast skylla på den andra.
Mer om gränser kan du läsa på Copa Solutions på instagram.
Hej och tack för svar,
När jag tänker efter har hon visat den sidan av hennes beteende sedan längre tillbaka. Men då mycket mildare och bara i form av att alltid prata dåligt om andra människor. Allt blev värre när jag mådde som sämst. Istället för att hjälpa mig tryckte hon mer på såret och hotade med att hon lämnar mig osv.
Jag är en toppen pappa och älskar mina barn mer än allt på jorden. Så jag ångrar inte en millisekund att jag har skaffat barnen även om det är med henne.
Tack för ett utförligt svar och bra tips 
Jag personligen tänker är att du/ni förvisso kan behöva familjerådgivningen, men INTE som steg ett.
Ditt första steg är att ta hjälp för att komma tillrätta med dig själv, vad som får dig att agera som du bevisligen gör. Du behöver hjälp att bygga upp dig själv för som det låter så förmår du inte vidmakthålla ens den minsta självrespekt och integritet i förhållande till din fru. Så att tro att FR ska få det att ändras tror iaf jag är lite naivt.
Du behöver hjälp med dig själv i första hand… därefter kan det vara både aktuellt och framgångsrikt med FR. Men samtalsledaren på FR kan inte vara isolerat ditt språkrör och tala med din röst, inte om du själv känner dig och beter dig som en blöt fläck när din fru är närvarande. Du måste bygga upp dig själv så att du kan sätta helt normala och rimliga gränser i förhållande till din fru och det kan FR förhoppningsvis hjälpa till med för att kanske få henne att ta reson och och inse att hädanefter gäller något annat, men då måste du kunna tala/argumentera för dig själv och stå på dig… det kan inte FR göra åt dig isolerat, för det är bara en timme på i bästa fall varje vecka som den personen är närvarande, resten av tiden måste du orka värna dig själv. No gut’s, no glory…
Rent praktiskt menar nog Noomi att du bör börja med att träffa en terapeut på egen hand. Du kan läsa mer ompsykodynamisk terapi på 1177 och på nätet. Jag tror inte KBT skulle hjälpa dig nu.
Det går att hitta terapeuter som jobbar online om du bor lite off eller har svårt med tider. Om du tycker att det tar för lång tid att hitta någon kan du höra med församlingen. De erbjuder alla hjälp och deras diakoner har ofta en lång erfarenhet.
Jag levde med en narcissist i 30 år, fast jag kallade honom bara “svår”. Några saker lärde jag mig på vägen, och några saker har jag lärt mig efter skilsmässan (vi har barn tillsammans, så jag träffar honom tyvärr i bland). Mina tips och råd:
Ge aldrig din fru personlig information. Dela inget som du inte skulle kunna lägga upp offentligt på Facebook. Inga åsikter, inga känslor, inget om din hälsa eller dina tankar. Allt sådant kommer hon att använda mot dig förr eller senare.
Förklara dig aldrig. Om hon frågar om du har diskat, så säg bara “Nej, det har jag inte”. Varför har du inte rakat dig? “För att jag gjorde annat i stället.” Varför hälsade du på din syster/pappa/kusin? “Jag ville träffa honom/henne.”
Försvara dig aldrig, oavsett vad hon anklagar dig för. Svara bara “Jaså” eller “Jaha”.
Läs på om en metod som kallas Grey Rock. Den går ut på att du ska vara lika tråkig och ointressant för henne som en grå sten. Då blir du inte lika intressant att trakassera.
Lite intressant det här med tanke på svaren du fått. Hade du varit kvinna med en man som agerat så här hade du sannolikt fått rådet att springa fort som fan. Men nu är det omvända roller och du tipsas att gå till FR eller terapeut för att röna ut varför DU agerar som du gör. Skitkonstigt i min värld.
Spring är mitt råd, för du är tillsammans med en kontrollerande person som pysslar med psykisk misshandel. Bara för att du är man ska inte du behöva fundera på varför inte du kan sätta gränser? Jag tror du hamnar i rejält med trubbel om du sätter gränser.
Jag ska försöka, jag har redan börjat ge mindre information. Jag märkte att hon alltid försöker hitta svågheter hos mig. Men nu börjar hon istället trakassera min familj.
Men jag ska se om jag kan ändra på hennes agerande annars kommer jag lämna henne snart.
Röda flaggor vajar högt här…
Självklart ångrar du inte dina barn, men man dras ju med partnern man skaffar dem med, åtminstone i 18 år, men även längre och om hon inte totalt ändrat personlighet så gick du in i det med viss kunskap hur det skulle bli.
Detta säger jag inte för att skuldbelägga utan för att du skulle må bra av att förstå dig själv, varför fortsatte du att ”rota dig” med en sådan här person och varför står du inte upp för dig själv, som Noomi skrev. Det är förgörande i sig och bra att reda ut.
Var öppen mot din familj. Berätta för dem att du vill skiljas, men att du oroar dig för barnens skull. Förvarna dem också om att din fru kan komma och bete sig illa.
Rent praktiskt, faktiskt och specifikt så menar Noomi just det och det hade varit svaret oavsett om TS hade varit kvinna… för i det här läget behöver en sådan person(lighet) i det läge som råder och som verkar ha varit fallet redan från start, uppamma styrka och kraft samt inte minst insikt om vad det är som gör att man själv gått med på den här typen av beteenden så länge och ändå bara fortsatt att ta steg efter steg i en redan dysfunktionell och destruktiv relation.
Men såklart menar inte jag att TS med någon automatik ska stanna kvar, men rubriken löd “stannar för barnens skull” och ska det ändå stannas… då vore det väldigt bra, inte minst för barnens skull om TS kunde skaffa sig hjälp med sig själv och förståelsen till varför han agerat som han gjort och ffa hur han fortsatt bör förändra sitt agerande. För trots allt så är det det enda som det finns någon chans att förändra… att ge sig i kast med att försöka förändra andra är dödsdömt, så länge den personen inte vill själv eller tvingas inse vad den har att förlora, resp inser att den har något att vinna för egen del på att kalibrera sig.
Det är väl det minst skitkonstiga i alla världar som finns?! Att man tar tag i sig själv och skaffar sig verktyg för att förändra det som bidragit till händelseutvecklingen, oavsett kön.
Annars är man ju en sitting duck vid en eventuell nästa relation (eller för den delen en fortsättning på nuvarande, vilket inte vore förvånande)… för något hos nuvarande partner har attraherat och sedan har adaptering till eskalerande beteenden successivt skett, av någon anledning.
Vill man inte råka ut för att hamna/sätta sig i den sitsen igen då är självinsikt och professionell hjälp för att bearbeta eventuellt bakomliggande orsaker, samt chans att tillägna sig verktyg inför framtiden av högsta vikt.
Hej
Jag känner igen en väldigt mycket i din beskrivning.
Har varit själv till F R och där fick jag tips om några sidor b l a varningstecken.nu
Sedan vet jag att flera kommuner har stöd man kan gå till.
Visst håller jag med om att man bör gå i terapi om man fastnat i ett våldsamt förhållande för att reda ut för sig själv hur man hamnade där.
Men som även du skrev, den här kvinnan kommer inte att förändra sig. Utifrån vad TS skriver misstänker jag att det blir ett rent helvete om han sätter gränser och jag misstänker även att det blir en ful skilsmässa. Därför anser jag att TS i första hand bör inse att skilsmässa kanske är enda vägen ut. Att stanna för barnens skull är bara dumt. Ska dom växa upp och lyssna på hennes skitsnack om hans familj?
Nej jag tror barnen skulle må mycket bättre av att bara träffa mamma varannan vecka.
Om hon redan nu påbörjat trakassera hans familj kan man bara ana vad som händer om han sätter gränser eller begär skilsmässa.
Det skrev jag inte, jag skrev att han inte kan förändra henne. Han kan kanske förändra sig själv… och redan det är svårt nog.
Om hon kan förändra-s(ig) vet ingen, knappast ens TS. Men det som krävs är att hon själv når insikt och vill göra det jobbet med sig själv och det kommer inte med mindre än att förlusten om hon inte gör det upplevs för stor, alternativt att vinsten med att faktiskt göra det upplevs tillräckligt hög 
Hur planerar du att gå till väga med den uppgiften?
Jag kan verkligen respektera ts historia utan att hålla med allt och alla. Väldigt få detaljer om just förhållande men mycket om frus negativa sidor och varför han borde lämna. Vad jag fastnar för är att det kan inte var så lätt hemma med en deprimerade man, 2 bebisar och sig själv att ta hand om. Jag har hört alldeles för många berättelser om svärföräldrar/slakt från helvetet som styr och ställa i sina vuxna barns liv.
Hur längre har det vart så? Hur länge har ni vart gifta? Se att beslutet är din for att det är dit liv, och så såklart du ska inte lever så.