Har levt med min sambo i snart 20 år, två barn 11 och 6 år. Genom åren har det varit en hel del konflikter och osämja, mer än vad som är rimligt i ett kärleksförhållande. Men det har också varit många bra stunder. Sista åren har det dock blivit sämre och sämre och allt mindre kärleksfullt mellan oss och frågan om separation har diskuterats oss emellan ett antal gånger. För tre år sedan tog förhållandet faktiskt slut i några månader men vi valde att bli ihop igen. Sista året har jag börjat må allt sämre och tappat lusten till att fortsätta förhållandet. I grunden är vi två ganska olika personer med olika viljor och intressen. Vi har efter alla år växt ifrån varandra. Vi samarbetar hyfsat bra kring barnen och vi delar åtminstone vissa värderingar men förhållandet känns inte som ett kärleksförhållande längre utan mer som en vänskapsrelation. Familjen AB typ utan någon som helst glöd och passion. Jag är trött på våra ständiga konflikter, hennes labila sätt, att ständigt behöva anpassa mig och ge efter för att undvika nya konflikter, att vi inte längre har särskilt kul ihop, att vi inte längre skrattar tillsammans. I takt med att baren blir allt äldre har de också börjat reagera på våra bråk. Det skär i hjärtat och jag vill inte att det ska vara så. Vår gemensamma kommunikation är tyvärr högst bristfällig vilket ju känns som en viktig förutsättning i ett förhållande. Sexlivet är dött sedan flera år. Det händer väl kanske tre-fyra gånger per år men saknar helt passion. När jag tar upp att jag tycker det är ett problem blir jag avsnäst med att ”det är ditt problem som du får lösa på egen hand”. I min värld är det ett gemensamt problem om en part i relationen är missnöjd.
Vad har vi då gjort för att förbättra sakernas tillstånd? Vi har tidigare tagit hjälp av familjerådgivningen vid flera tillfällen. Hjälpte ett tag men ganska snart föll vi tillbaka i gamla mönster. Vi har försökt prata med varandra otaliga gånger genom åren. Ibland har vi bra samtal men oftast inte. Någon permanent förbättring når vi inte. Vi har verkligen kämpat i så många år men det blir inte bättre, snarare tvärtom. Jag känner att det är helt orimligt att det efter alla dessa år helt plötsligt ska bli bra och vara så resten av livet. Om jag väljer att stanna får jag acceptera att det är så här och därmed också förtrycka mina känslor vilket kommer få mig att gå under tror jag.
Jag känner att jag kommit till en punkt där jag ärligt kan säga att jag inte längre har de känslor för henne som man bör ha om man verkligen är i en kärleksrelation. Jag känner att livet börjat ”gå i stå” och att jag vill att livet ska vara något mer än vad det är nu. Jag får ingen som helst energi i denna relation. När vi är ifrån varandra kortare eller längre perioder reflekterar jag över att jag aldrig känner någon saknad efter henne. Snarare känner jag en jobbig känsla när vi möts igen. Dagarna, veckor, månaderna ser likadana ut och det händer sällan något nytt. Det har fått mig att ställa mig frågan om livet inte kan vara något mer än det här? Jag längtar efter frihet att få forma mitt liv som jag vill det och att få känna riktig kärlek. Det känns som att efter 20 år är det dags för ett nytt kapitel i mitt liv.
Så varför lämnar jag henne inte då? Jo, jag ser henne fortfarande som min kanske bästa vän. Jag uppskattar henne för mycket som hon gör för familjen och jag gråter över alla olika fina minnen som vid separation kommer stanna vid just minnen. T.ex. resor vi har gjort som vi inte kommer göra igen. Att jag genom mitt beslut splittrar familjen och gör henne och barnen ledsna. Jag drar mig väldigt för att berätta att jag vill separera. Med erfarenheten i ryggen av hennes labila humör är jag rädd för att hon fullständigt kommer att bryta ihop och inte vara förmögen att hantera vardagen. Hon är väldigt labil som person och har även haft flera depressioner, vid något tillfälle senare åren har hon hotat ta livet av sig. Jag vill ju inte såra henne vilket jag kommer att göra. I det avseendet kan jag känna att ”jag får väl fortsätta med henne för hennes och barnens skull, såret som skulle rivas upp är inte värt det”. Hela den här situationen får mig att må dåligt för jag känner mig djupt olycklig i relationen men jag har svårt att sätta mig själv främst utan tänker mer på henne och barnens väl och ve. Jag vill ju så klart att allt ska bli bra även för henne vid en separation och är förstås villig att aktivt bidra till det. Inte minst för barnens skull.
Att gå från tanke till handling, dvs. att sätta sig med henne och berätta att jag vill separera känns med anledning av vad jag nu har skrivit som ett oöverkomligt uppdrag. Jag behöver hjälp i hur jag ska tänka och pepp för att våga ta steget.
Broder!
Här sitter en som varit i en liknande sits.
Jag trodde mitt x skulle bryta ihop när jag efter många års velande beslöt mig för skilsmässa.
Jag skötte det inte snyggt. Min historia hittar du under “Jag - en svikare”.
I efterhand har det visat sig vara det bästa jag kunde göra för oss. Vi drog ner varandra, gick varandra på nerverna och ingen av oss hade något liv. Relationen tog mer energi än den gav.
Jag ville inte sätta henne i ekonomisk och social knipa men till sist gick det inte längre. Det har löst sig skapligt för oss och nu kan jag i likhet med vänner som skilt sig eller vars föräldrar gjort det från hjärtat säga som vårt barn också sade: “Det borde vi ha gjort för länge sedan”.
Tar relationen mer energi än den ger bränner du till slut ut dig och blir som en zombie. Vad skulle du råda en bror, syster, son, dotter till som befann sig i samma situation som du?
Som partner har man ett ansvar att sköta både en relation och ett avslut på ett bra sätt, dvs. med respekt, ärlighet och omtanke.
Däremot tycker jag inte att du har ett helhetsansvar över hennes mående. Om du vet att du kan sköta ett avslut på ett bra sätt, dvs. utan otrohet, lögner, aggressioner, anklagelser, avståndstagande etc. har du gjort din del, och hon har också ett ansvar att faktiskt acceptera situationen och ta den hjälp hon kan få för att bearbeta det på bästa sätt. Om du under den tiden orkar vara tillgänglig för de frågor, känslor och tankar det kan innebära för henne så är det optimalt, tror jag, för bådas skull. Men var noga med att inte bli hennes psykolog, och var noga med att inte bli hennes stöttepelare även efter separationen, för den delen måste hon hitta andra kanaler om hon ska kunna stå på egna ben och inte fortsätta att vara beroende av dig.
Jag ser inget egenvärde i att fortsätta en relation som i praktiken redan är död. Om ni inte lyckades komma på banan igen efter familjerådgivning tyder det på att en eller båda av er egentligen inte kände tillräckligt med motivation att rädda förhållandet, och då finns kanske inte så mycket att göra?
Jag ser heller inget värde i att hålla ihop för barnen till varje pris, för kan man inte agera som förebild i en kärleksfull, ömsesidig och tillitsfull relation så är det faktiskt (i mitt tycke) bättre att agera som förebild och separera.
Tack för bra svar! Dina ord hjälper mig.
Känns så svårt att lämna bara. Trots att vi försökt och kämpat så många år. Trots att vi varit förlovade i 14 år utan att ha gift oss… (vad säger egentligen det?) Även om känslorna inte finns där och (kärleks)relationen är död sedan länge blir jag så problemfokuserad när jag tänker på att lämna. Hamnar i negativa tankar och ser allt jag själv kommer förlora och allt som varit bra genom åren. Semestrarna ihop, sommarstugan (som är hennes) osv. Hur kommer det vara att bo i ett halvtomt hus? Tystnaden varannan vecka. Alla minnen tillsammans… Förlust av gemensamma vänner? Hon kommer bryta ihop, barnen kommer bli fruktansvärt ledsna (och kanske börjar hata mig för mitt val) och allt som allt känns det som jag är fruktansvärt egoistisk och att det kanske är bäst att bara härda ut i tio år till även om det innebär att jag kommer vara mestadels olycklig. Varför skulle jag vara värd något bättre? Har jag det inte bra trots allt? Att inte välja att lämna är också ett val och nånstans ett val som många gånger känns lättare att göra… Självklart behöver inte allt det här bli verklighet men det är svårt när man är trygghetsnarkoman och alltid sätter andra framför sig själv.
Ja, jag förstår den ångesten. Jag tror att de flesta som separerar, oavsett om man är den som lämnar eller blir lämnad, brottas med de tankarna.
Och det är absolut sant. Minnena ÄR svåra efter en separation, och det är en stor omställning att plötsligt möta livet som singel. För mig kändes till och med den stad jag bott i hela mitt liv och de gator jag alltid gått på som plötsligt helt främmande och nästan läskiga efter att ha separerat från mitt ex. Allting var nytt, främmande och osäkert. Trots att vi inte ens varit tillsammans lika länge som du och din sambo har varit tillsammans.
Men den stora frågan är vilket pris man sätter på sin framtid och sitt mående. Du skriver att du kommer att fortsätta vara olycklig utan en separation, och där förstår jag dig fullt ut. Jag hade också med största säkerhet fortsatt vara olycklig i mitt förra förhållande, om jag inte till slut valt att separera. Men min framtid fick vara viktigare än min rädsla.
Jag tror att vi människor är utrustade med en instinkt att stanna i det välkända närhelst vi upplever oro eller smärta, men det är inte alltid den instinkten leder oss rätt.
Trots allt, när Titanic gick under var det tydligen först ingen som ville sätta sig i en livbåt, för det kändes instinktivt säkrare att stanna kvar på ett stort, upplyst skepp än att sätta sig i en minimal livbåt och ro ut i det kolsvarta, oändliga havet.
Och att bli singel kan onekligen kännas som ett svart, okänt hav, och tyvärr kan ingen garantera att det blir bättre eller sämre. För mig blev det bättre, även om jag är ödmjuk inför det faktum att det inte behöver vara så för alla. Men jag slås över att du beskriver henne som en person som genom livet haft ett labilt humör och depressioner, vilket alltså verkar existera även i er relation. Med andra ord, de svårigheter som hon har verkar inte vara beroende av dig, ditt beteende eller ditt val. Och därför har jag svårt att se hur du kan bära något ansvar över det, även om du väljer att separera.
Den frågan brottas jag med fortfarande. Och när jag valde att lämna berodde det inte på att jag redan hade någon bättre som väntade i kulisserna eller att jag ens föreställde mig att få en bättre relation framöver. Men jag landade i känslan att jag ändå var värd bättre än en dålig relation. Och jag var tryggare när jag kände att jag plötsligt kunde rå om mig själv och mitt mående, utan en partner som faktiskt fick mig att må så dåligt som jag gjorde tillsammans med honom.
Det kunde ha varit jag som skrev dina inlägg! Dina känslor är så skrämmande lika mina! Minus sexdelen, där har jag ställt upp för husfriden men med noll känsla eller lust inför det - dock har det på senare tid fått mig att känna att det nästan är våld mot mig själv att göra det, lite som ett övergrepp mot mig.
Det är så jobbiga känslor och för mig upptar det hela mitt huvud nästan. Vi har precis varit iväg på ett första möte på familjerådgivningen efter att jag en dag i en situation såg min chans att tala om att jag inte mår bra i vår relation och att mina känslor försvunnit. Han bröt ihop och ville att vi ska försöka. Bara det att jag har försökt flera år och kämpat med mitt eget. Det jag ångrade var att jag inte varit så öppen mot honom med det under tiden, vilket gjorde att jag kände att jag kanske måste involvera honom lite mer för att verkligen veta att det inte finns någon återvändo för mina känslor. Jag själv är dock väldigt tveksam till att känslor ska återuppstå, jag vet inte om jag kan utsätta mig själv för fler år. Jag känner mig så liten och kvävd i vår relation. Orkar inte leva mitt liv under hans ångest längre, att mina dagar ska vara beroende av hur han mår för stunden. Det är som att jag lever hans liv och jag börjar få panik på riktigt nu. Har så dåligt samvete för att jag kanske ger honom falska förhoppningar genom att gå på rådgivning, men samtidigt behöver jag hjälp att lägga alla kort på bordet och då känns det skönt med en tredje part inblandad.
Nu känns det lite som att sambon tror det är frid och fröjd, men inom mig är det kaos och förvirring. Det är så många dubbla känslor!
Känner igen mig i era berättelser.
Kan inte tänka på annat än att jag tror jag vill skiljas och att jag redan är vid den punkten medan min man knappt anar hur det står till. Dessutom är jag rädd.
Jag känner också igen mig i vad ni skriver.
Vet inte hur jag ska klara det här. Han bönar och ber att inte lämna honom. Känner mig så elak. Men jag känner inget längre. Inget alls. Ska jag låtsas för att barnen och han ska må bra?
Nej det ska du inte! Du ska inte göra våld på dig själv för hans skull. Barnen klarar sig fint med skilda föräldrar, kanske t.o.m. bättre än med en olycklig mamma.
Vi är fler som varit där känt att förhållandet står helt still där man försöker under lång tid men lever med känslan av att det tar mer energi än det ger när man har den egna tiden med den man lever med.
För min del tog det många år innan jag tog steget fast känslan att jag ville gå fanns där.
Var på väg för ca 10 år sedan min sambo reagerade då väldigt stark hotade både mig, sig själv och en vän till mig och dippade rejält i mående. Den gången hade jag börjat tänka ett eget liv utan att nämnt något om mina tankar för honom utan levt på som vanligt med familjeprojektet.
Blev orolig för honom, fick skuldkänslor och stannade.
När jag nu slutligen bestämde mig någon månad innan jul så har jag under lång tid påpekat vad jag inte tycker fungerar och vad jag önskar. Även om han reagerade när jag slutligen sa att jag vill flytta så hamnade han inte alls i samma kaos…
även om han inte helt accepterat så kan han också se att vi drog ner varandra…
Nu har det gått några månader sedan sist jag skrev i den här tråden.
Den här processen pågår fortfarande och jag har inte tagit steget till separation. För att vara ärlig så känns det lite som att jag har låst in mig själv i något som inte alls är bra för mig. Jag har återigen skjutit undan min egen vilja i det här och stannar kvar för hans skull.
Det har varit tuffa månader. Han har varit väldigt osäker, tyckt att det varit jobbigt att inte veta om vi ska fortsätta ihop eller inte. Vid jul fick han ett ”sammanbrott” där han krävde att vi måste komma vidare från det här, att han inte orkar leva i den här ovissheten. Han körde på med att det var synd om barnen som inte har någon skuld i det här, att jag är egoistisk som funderar på att splittra en familj. Han anklagar mig för att inte tänka på något annat än mig själv, att jag är trångsynt och inte ser det hela i ett större perspektiv. Då backade jag. Sa att vi ska försöka med det här. Vi har fortsatt hos familjerådgivningen, terapeuten är jättebra på många vis. Men det fokuseras främst på hans mående även där, som överallt annars… Det som varit bra är att terapeuten lyft fram vilka konsekvenser det får för mig när det är sådär hemma. Familjerådgivaren frågade om vi ska fortsätta tillsammans, jag hör mig själv svara att det är tanken…
Samtidigt när jag ser honom så får jag nästan panik. Jag vill inte alls det här! Det skriker i mig att det här är fel. Ändå kan jag inte gå.
Det är som att något sitter på min bröstkorg, jag kvävs. Känner mig instängd. Men är samtidigt rädd. Rädd att behöva vara ensam. Jag vet inte vem jag är längre. Jag vet bara att jag inte mår bra. Jag känner mig avtrubbad, som att jag bara existerar fast med ett filter framför ögonen som gör att allt känns dimmigt.
Hej @Vimlan, gott att höra från dig, även om det är jobbigt nu för dig förstår jag.
Jag minns att det var en väldigt jobbig tid när man inte hade fattat ett beslut. Det stämmer verkligen att det frigörs energi när man väl fattar ett beslut, oavsett vilken riktning. Det här att man till slut bestämmer sig, det här vill jag, det här beslutet står jag för, det ligger mycket kraft i det. Jag fick tips från @Buenita minns jag, om en pod om just beslutsfattande, Lifecoach. Lyssnade mycket på den och även en hel del andra poddar.
Det tar väldigt mycket kraft att tänka och fundera, till slut behöver man omvandla tanke till handling, och ta ett steg framåt. Det krävs att man kastar sig ut och satsar på det beslut du fattar, oavsett vilket beslut, men förstås är det ju mer läskigt att fatta ett beslut, där mycket är ovisst, som t ex att du skulle lämna. Oavsett så kommer du klara det, du har svaret inom dig, men du behöver bli stark i det du känner och tycker och vill.
Minns inte, har du egen tråd? Kanske mitt svar till dig skulle ligga på den i så fall, jag mindes inte riktigt.
Jo, jag har en egen tråd. Kalla fötter heter den, klistrade in mitt inlägg härifrån i den också för att ha allt samlat för min egen skull…
Vi kan ju fortsätta där istället kanske Men svarat dig ändå här…
Tack för dina ord, det känns skönt att höra någon annan säga det jag egentligen redan vet.
Du har så rätt i att man tillslut måste agera på sina funderingar, ta ett beslut. Man kan ju säga att jag tog ett beslut i julas, men det blev inte ett beslut som blev rätt för mig. Jag känner inte att jag är där jag vill vara. Även om min sambo mår så mycket bättre nu och är mer närvarande hemma t ex så räcker det inte. Det är försent för oss. Tyvärr. Det gör mig ledsen, jag vet ju att han vill att vi fortsätter. Men jag kan tyvärr inte trolla fram känslor för honom.
Jag ska absolut lyssna på de poddarna. Jag behöver hitta mig själv tror jag för att våga ta det här steget… Jag känner mig vilsen.
Hej, jag vill gärna komma i kontakt med er privat. Känner att jag inte vill skriva för mycket då jag inte vet vilka som är här inne… jag verkligen i en liknande situation och behöver er. Kram
De poddar jag lyssnade på då när det gällde beslutsfattandet var mycket the Life Coach, Så kan det gå och en del på. Lyssnade på och läste också en hel del om destruktiva relationer, bl a en podd som hette Livsvision.
Om man har problem - börjar känslorna för den ena… lättare att skiljas med eller utan barn. Kan vara lättare o inser det efteråt ” varför skildesman inte tidigare? Det var ju tryggheten man ville ha kvar…
men sin egen identitet tappar man ju löngs vägen tills det tar stopp.
Men svarat dig ändå här…