Och jag har hittat lägenhet och skaffat det mesta… Så när jag berättade att det är klart att jag ska flytta så då började han tvärtom än hur han har varit… Förre då vi har pratat om det flera gånger så har han inte tagit det på alvar och bara sagt flytta du bara, du klarar dig inte ändå… Men nu när jag har allt på klart så grät han och sa att han skulle göra allt för mig, allt vad jag ville bara jag stannade så ringde han mina föräldrar och syskon och berättade för dom att han ska göra allt som krävs… Usch, jag trodde inte alls på det han sa och jag har tappat helt känslor för honom hur han har varit mot mig under dessa år så är det svårt att bygga upp det tillbaka… Och att han måste dra in mina föräldrar i det hela och mot mig, känns inte bra…
Nä fy fan för han, va sa dina föräldrar ?
Tro honom inte. Ränderna går inte ur. Ett tag kanske han kan skärpa till sig men sedan kommer det att återgå till det vanliga. Bryt dig loss. Han har haft sin chans men tåget har gått och han har missat det.
Att jag ska vara nöjd som har min sambon, stort hus, att jag har allt… Att jag inte kan tänka på mig själv, att jag ska tänka på barnen… Att jag har allt och behöver inte något mera… Dom tänker så fel… Och när föräldrar är där så är allt bra från sambons sida, men när vi är själva som han mest trycker ner mig, och får mig att må dåligt… Och det har jag sagt till mina föräldrar men dom säger men att jag måste förstå sambon han har så mycket att tänka på jobbet(han är egen företagare)
Många gånger har jag sagt till mig själv förr att bara barnen blir stora 18 år så ska ja lämna honom… Men jag kan inte leva så här 8,10 år till… Jag mår inte bra, och hur mår ja om 10 år om jag lämnar…
Precis. Lämna nu.
Sådär… Jag ska ta upp det hela igen och säga till sambon att ja ska flytta och att vi ska prata med barnen…på söndag gäller det… Hoppas jag klarar det och står på mig… Så inte jag backar…
Tänker på dig. Du har mitt stöd.
Hej Miina!
Jag har missat din tråd fram till nu.
Fina människa, inte ska du ens fundera över att stanna kvar i en relation där du inte blir bra behandlad.
Mycket olyckligt att du inte har stöd av din familj i detta. Ditt blivande X klagar till din familj för att få makt.
På sikt kommer det att ordna sig med din familj, det är jag övertygad om. När du har kommit vidare utan honom.
Här du någon att prata med? Du är väldigt stark som står ensam i detta nu.
Finns det risk för att han blir våldsam? Var rädd om dig.
Hur gick det idag?
Hur gick det för dig?
Hej alla… Det är upp och ner just… Jag står stilla på samma ställe, hos honom… Dagarna går och han tror att allt är ok och jag ska vara kvar… Vill ta steget och berätta för barnen, ja e så rädd,vågar inte… 
Vill bara bort från allt… Ja vet inte vad ja väntar, jag har allt, lägenhet och möbler…m3n jag är så rädd,mår så illa över allt… Jag har tänkt ja ska säga ikväll och beroende hur barnen tar det så går ja till min lägenhet och sover…
Gör det. Gör slag i saken. Så där kan du inte ha det.
All styrka till dig.
Räkna med att barnen blir ledsna men du måste må bra.
Det gör du inte nu.
Hör av mig… Tack för ditt stöd, så tungt nu just
Har du någon kontakt med kvinnojouren eller liknande?
Är du rädd för hur han och/eller din familj kommer att reagera så behöver du allt stöd du kan få.
Lycka till!
Om du skulle ångra dig framöver kan du alltid flytta tillbaka. Om han menar allvar med att bli en ny människa finns inget bästföre-datum. Då står han kvar om ett halvår medan du fått prova livet på egen hand.
Vi har varit på familje, parterapi och det har inte blivit bättre, utan jag känner bara ännu mera att j vill flytta… Jag är snäll, tystlåten, gör som alla vill som person… Jag är inte rädd att dom ska vara aggresiva mot mig min familj och han… Men ja e bara rädd när dom bara säger och ropar på mig att allt e mitt fel och att jag ska stanna… 
Usch…
Tänkte mer på nån kvinnojour/grupp för att få hjälp att komma därifrån?
Som kan stärka dig i ditt beslut, bra att du inte är rädd att de ska bli aggresiva iaf.
Även om det andra inte är så roligt, ibland får man helt enkelt välja bort människor i sitt liv som inte får en att må bra, det gäller även släkt. Själv har har ingen kontakt med en av mina föräldrar t.ex och hur tråkigt det än må låta så mår jag bättre av det.
Yep.
Ingen av oss mådde bra i vårt förhållande.
Mitt ex klagade till sina nära och kära och våra gemensamma vänner.
När jag tog upp frågan om skilsmässa ville hon att vi skulle fortsätta tillsammans.
Jag fick ta på mig Svarte Petter mössan, vara den som fick ta beslutet att bryta upp familjen.
Men - det var nödvändigt för att jag skulle kunna överleva. Jag hade blivit någon jag inte inte tyckte om att vara men vår relation - mitt ex - tog fram mina sämsta sidor och det gick ut över vårt barn och vår relation.
Blir det så så låt dem skylla på dig men du vet innerst inne att enda sättet att rädda dig själv är att kapa bandet. Din man, din familj kommer troligen att som du skriver försöka skuldbelägga dig och använda barnen och vända ditt samvete mot dig som ett maktspråk för att försöka tvinga dig kvar.
Du måste nu stänga av ditt hjärta, bita ihop, tänka på dig själv och gå din egen väg. Det är tufft, det kommer att kännas svårt och du kan komma att tvivla på att det är rätt väg att gå men det är det om du vill rädda dig själv vilket du behöver för att kunna ta hand om dina barn och vara ett gott exempel för dem - att de inte ska finna sig i vad som helst, att de inte ska låta sig behandlas som en dörrmatta av sin partner utan att man ska stå upp för sig själv. “Stå på dig - annars kommer någon annan att göra det”. Go for it girl, I’m with you all the way.