Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Vill Separera från min Sambon

Hej! Nu skriver jag av mig, tycker att jag behöver råd och puff lite att komma framåt… Har bestämt mig att separera från min sambon, vi har två barn flick 10 år och pojke 12… Jag och min sambo har varit ilag 13 år… Jag har känt länge att ja vill separera, åtminstone 6 år nu… Det här senaste 2 år har det varit att jag har kännt starkt att ja vill separera, jag älskar honom inte… Tappat känslor helt för honom… Nu senaste månader har vi varit på parterapi och det har inte hjälpt utan jag är ännu säkrare att jag vill det här… Och det vet han vad jag vill men han vill vi ska vara ilag för barnens skull… Det som är värsta, känns tungt att hela min familj, mamma, pappa, syskon att dom är på hans sida… Dom tycker att jag ska vara med honom för barnens skull… Ingen bryr sig hur jag mår i det hela. Så nu har jag bara stannat ännu för att alla andra vill inte för min skull… Jag skulle behöva stark nog att bara säga till dom alla att ja vill separera och att dom inte kan göra nåt åt det. Men jag vågar inte… Jag har lägenhet, och allt så jag klarar mig bra själv…

“Att uppoffra sig för egna ändamål kunde vara farligt, men att uppoffra sig för andras äbdamål var stoff och aska.” (Sayers, Dorothy , Kamratfesten s 317, Bonniers 1989)

Är det barnens bästa din sambo tänker på eller använder han dem som medel för att hålla kvar dig? Tråkigt att din familj inte stöttar dig men det är inte alltid barnens bästa att stanna i ett dåligt förhållande.

Du skriver att du har bestämt dig. Gör slag i saken. Säg till din sambo och barn, separera och ställ den övriga familjen inför fullbordat faktum så får de säga vad de vill.

1 gillning

Tack för svar… Jag har hela tiden i det här förhållandet sett till att alla andra mår bra förutom jag själv… Mitt eget fel… Men jag har alltid funnits där för andra… Med min sambo också har jag alltid funnits och för barnen… Han har bara jobbat mycket, bort hela tiden… Jag har tappat bort mig själv i det hela… Jag mår så dålig, och mår så dåligt över min egen familj, mamma å pappa, syskon att dom är mot mig som dom är… Jag är på något vis rädda för dom fast jag är 33 år. Men har alltid varit mammas och pappas lilla flicka, och har gjort som dom ville… Vi är muslimer, men inte religiösa på något vis och min sambo är svensk… Dom tycker inte att jag kan få det betträ än vad jag har nu, hus, barn och en man som har pengar… Men dom ser inte att det är inte allt, pengar och hus… Jag tycker inte det är viktigast… Utan hur vi blir behandlade och hur vi mår innerst inne… Jag mår dåligt, och min dåliga humör påverkar barnen… Men ska jag bara inte bry mig vad mina föräldrar säger och syskon och göra som jag vill… Det kan hända dom inte vill veta nåt om mig då men kanske det får bli så… Och jo, han använder nog barnen som medel själv tror jag att hålla mig kvar, och funderar vad folk ska säga om oss…

Jag var ihop i 24 år med mitt x. Vi borde inte varit ihop ens 1 år… Det tog så lång tid för mig att samla mitt mod, men tillslut! För mig blev det både himmel och helvete. Nåja, kanske inte så mycket helvete, men separationen blev mycket jobbigare än jag kunde föreställa mig. Men mest av allt blev den positiv. Mina barn var lika gamla som dina. Det är klart att det påverkar dem, men inte bara negativt.

Kan ni inte vara särbos ett tag? Kanske ett år med en planerad uppföljning då?

Jo, det kan absolut prova… Men jag tror att jag har bestämt mig att jag kommer inte att vilja vara med honom längre eller senare… Men det vet man aldrig… Vi har kommit fram jag och sambon att ja ska flytta eller han säger inget mera, tycker det är ok att jag flyttar. . Det är min familj mamma och pappa, systrar som är största problemet eller kan inte säga broblemet, men jag vet hur dom reagerar, och det är tungt och allt känns mit fel då och att det är Bara jag som förstör vår familj… Att allt är mit fel…

1 gillning

Hur tog dina barn att ni ska separera? Tänker också på det… Mina barn är mycket känsliga, mammiga och pappiga så att säga, dom vill mycket ha närhet…

Har svarat har nedan till dig… Glömde att skriva ditt namn…

Gör inget.
Ja du sitter i en rävsax.
Många är idag individualister. Den egna lyckan och välmåendet går före andras.

Andra är kollektivister, familjen, gruppen går före den enskilda individen. Där socialt skyddsnät saknas är det naturligt att gruppen/ familjen är det viktiga.

Tyvärr gäller det svenska sociala skyddsnätet mer det matriella - det fallerar en hel där - och inte det sociala.

Jag får en bild av din sambo som en som vill ha en hushållerska och sängvärmare, som sköter markservice, hem och barn men som inte förmår ge dig den kärlek, den uppmärksamhet du behöver för att må bra i er relation.

Din familj ser de materiella fördelarna och den klassiska kvinnorollen där hon självuppoffrande ska försaka sig själv för andra.

Väljer du att stanna kommer du att må dåligt, barnen känna av det men sambo och familj vara nöjd.

Väljer du att lämna kommer din familj och sambo att tycka att du svek men du kommer att må bättre. Frågan är hur mycket bättre samt om och i så fall hur stor skuld du kommer att känna mot dem.

Inför flygning säger personalen att om syrgasmaskerna skulle utlösas, sätt först på din egen, hjälp sedan andra. Ska du kunna vara till någon glädje för andra måste du först själv se till att må bra. Och du behöver inte skriva mitt namn när du svarar. :blush:

3 gillningar

Situationen är ju inte riktigt lika. Det är strax 5 år sedan jag tig steget. Dottern (yngst) började först gråta för att det var ett så okänt territorium. Hon blev lugn när detaljerna klarnade. Sonen blev lättad redan från början pga att han tyckte att vi skulle separera. Vi hade ganska mycket bråk. Trots det ville inte mitt x separera.

Sonen rök ihop med pappan efter ett halvår och blev hemkörd till mig. Sedan ville han inte bo hos pappan på ett halvår. Pappan låg på för att normalisera relationen. Sedan hände det igen. Lagom när han börjat bo växelvis igen så ville dottern bo mer hos mig, då slängde pappan i stort sett ut henne. Sedan dess (2 år) ses de bara sporadiskt. Pappan har “problem” med vredesutbrott.

Din släktlever inte ditt liv. De har inget att säga till om! Ifall du tror att de kommer att frysa utdigså förstår jag att det blir jobbigt, men de flesta föräldrar och syskon mjuknar.

1 gillning

Oj, du skriver så bra… Och känner mig så bra i det du skriver med både sambon och föräldrar… Hm… Jag kommer inte att stanna kvar, det är jag säker på… Men måste bara hitta mod att göra det bara… Svek från mina föräldrar kommer jag att ha… Men och andra sidan måste ja tänka om dom inte vill vara där för mig och hjälpa mig så behöver dom inte finnas Et tag, dom ska bara inte vara där för mig och trycka ner mig ännu mera… Men det är svårt… Jag måste ta tag i det…och inte bara hs dagar att gå som det inget skulle vara nåt fel… Rulle, har du själv varit med om samma saker, separerat eller?

1 gillning

Tack.

Du ska göra det som känns bra/ rätt för dig. Men du är deras dotter och mor till deras barnbarn. Det är deras förlust om de fryser ut dig.

Yep, jag separerade. För att göra en lång historia kort, gifte mig mot bättre vetande och magkänsla. Fick ett elände. Härdade på av plikt och ansvarskänsla men skötte det inte snyggt. Svek min moral, mina principer, ideal och värderingar genom otrohet och ovänlighet. Stannade efter det kvar hos frun i ett par år innan jag beslöt mig för att skiljas. Vi hade det inte bra, jag orkade inte och hon mådde inte heller bra. Till sist tog jag tag i det och nu mår jag, vårt barn och mitt x bättre.

Ok, tack för att du svarade… Å tusen tack för dina ord du beskriver… Älskar att hjälpa andra, och finnas där för andra… Men som du skriver så måste man vara där för en själv också för att kunna hjälpa andra…

2 gillningar

Sant. Och inte tas för given eller få skäll för att det görs på fel sätt och lägger/ ställer saker på fel plats. Och då menar jag glas på glashyllan på rätt hyllplan vid sidan av rätt glas.

Jo, absolut… Man har fått så mycket skäll, att man har gjort fel… Just att man inte gör saker på rätt sätt som sambon vill… Han har kontroll behov, och allt han gör så är rätt, men allt jag gör så är fel… Har blivit så mycket nertryckt under dessa 13 år, att jag mycket har tänkt att han har rätt… Fast jag vet innerst inne att ja har rätt ibland… Kärlek till oss så har aldrig funnits, jag älskar närhet och behöver, bara en kram om dagen, eller sms hur jag mår så gör så mycket för mig… Men det har han inte tid med säger han…

1 gillning

Oj aj. Låter inte bra. Känner igen mig. Behöver själv bekräftelse men tycks bara hitta kvinnor som antingen utnyttjar mig, kör med mig, har flera på g samtidigt eller prioriterar mig väldigt lågt. De tar vad de kan få men vill/ kan inte ge den tid och närhet som jag vill och behöver. Sista försöket nu och hon väljer att hjälpa vänner/ x som krisar och sätter mig på undantag fast i början var det hon som envisades med att vilja träffas. Känner mig lurad och bortprioritead. Igen. Som vanligt. Den snälla gossen med mössan i hand som blir undanskuffad för att andra tränger sig före och lägger an på den som säger sig vilja vara tillsammans med mig för sin egen skull men sätter mig väldigt lågt verkar det som fast det i början som sagt var hon som envisades med att vilja träffas.

Jag vet inte om jag gör rätt eller fel… Men det känns rätt att jag vill separera… Jag vill inte vara med någon som inte ser mig i vårt förhållande, och som är ilag med mig för barnens skull, vill inte vara med någon som säger hela tiden att jag gör fel, att ja diskar fel, söt, för salt mat, att det är mitt fel om barnen gör något fel,bara vill ha sex med mig när han vill och bara snabbt… Usch, blir så ledsen när jag tänker på allt hur man har orkat…

1 gillning

Klart du gör rätt. Du resonerar helt riktigt. Stå på dig, annars gör någon annan det. Det ska du inte behöva finna dig i.

2 gillningar

Men herre jävlar @Miina, att du står ut. Trots att jag är kille så nästan spyr jag av detta du skriver om att han hackar på dig hela tiden, fy fan.

Mm… :see_no_evil: Inte så lätt, jag är inte så stark person som jag borde vara…

Tro fan det, så mycke hackande på en människa.
Du får be tjejerna här inne om support och råd, vet att alla säger: ta kontakt med Terapept

1 gillning