Vill lämna men väntar på rätt tillfälle

I flera års tid så har jag velat lämna min man men klarar inte av att ta steget. Det är som att jag väntar på att något ska hända men jag vet inte vad. Pratar hela tiden med mina vänninor att jag ska göra det men jag vet inte hur och var jag ska göra slut. Hur gör man slut? Vill bara skaffa en lägenhet i smyg och bara flytta. Tvärt. Orkar inte bo med någon som jag inte ska leva med. Vi tar inte i varann, har sex för sällan och han är så tråkig. Är bara så less. Hur lämnade ni rent praktiskt?

Mitt förslag är att du börjar med att prata med honom, givet att det inte är gjort? Kanske känner han samma sak? Och kanske vill ni tillsammans göra ngt åt det?

Om du redan försökt o ändå kommit dit du är i tankarna, är boendet det du måste fixa först. I min värld gör man inte det bakom ryggen på den man lever med, hur tråkig han än månne vara, inte ok enligt mig. Inte heller prata med sina vänner år efter år men inte involvera maken…Kanske du redan gjort det, svårt att veta av det du skriver :slight_smile:

När du har koll på boendebiten har du ett datum och sedan är det bara att börja fördela era saker, göra upp om ekonomin, hur ni delar tiden med ev barn och hur ni löser allt praktiskt kring dem. Helt enkelt ta tag i alla frågetecken som kommer längst vägen.

Men som sagt, börja med din man. Du har älskat honom, han är värd att behandlas med respekt!

4 gillningar

Tack så mycket för ditt svar. Genom åren så jag uttryckt vad jag känner, vi har knappt sex, tar aldrig i varandra och är totalt olika. Skrattar aldrig tillsammans. Har föreslagit att vi ska göra saker ihop, resa, gå i parterapi. Det är som att nu är vi gifta och då är det så. Det är liksom klart. Ingen mer ansträngning. För mig har det gått så långt att jag har slutat att bry mig. Jag har ingen lust att försöka längre. Men du har rätt, det är inte bra att fly. Mitt problem är att jag är så okonsekvent och rädd att jag ska ångra mig om jag bor kvar. Vill bara flytta för att stålsätta mig.

Fast ta ett steg i taget! Steg ett är helst inte att bara packa och dra (alla vi som blivit utsatta för det vet hur ont det gör och hur mycket det ställer till) om ni inte slåss eller något annat dramatiskt förstås, steg ett är att prata med din man. Boka familjerådgivning och gå dit, tillsammans eller du ensam.

Att skiljas är en lång lång process och det är värt att försöka få till en snygg exit. Kanske känner din man likadant?

3 gillningar

Jag blev lämnad väldigt plötsligt av någon som bakom min rygg varit kär i sin kollega i ett år. Inte ens när jag rakt ut frågade vad hon tyckte/tänkte/ville sa hon något - ”Det är inget särskil t”

Även om det tar emot och är svårt så berätta hur du känner, samtala om det i ett forum typ familjerådgivning och ta det lite långsammare än att ligga med någon annan och sedan bestämma dig. Att bli behandlad så gör ruskigt ont. :broken_heart:

4 gillningar

Jag tror som @caro att du har massor att vinna på att boka samtal på familjerådgivning. Och alltså gå dit i en serie av samtal. Kanske första gången sjölv, hitta kraft och mod att prata med din man, bjuda in honom att följa med nästa gång. Och så ge det några gånger tillsammans.

Framför allt för att ert förhållande är värt det, din man är värd att behandlas med respekt, men också för att jag tror att du kommer må så mycket bättre. Att skjuta upp eller blunda för de jobbiga bitarna är inte bra. Det blir som stenar i ryggsäcken. I samtalen kommer ni säkert att komma in på varför det blev så här, och du kan få viktiga insikter som du har nytta av när du går vidare.

2 gillningar

@Agat din historia är lik min och jag känner som du när det gäller avslut. Jag vet att det inte finns någon återvändo men jag skulle vilja ha något konkret att skylla på, annat än att känslorna är borta. Min är inte intresserad av samtal med utomstående så den dörren är stängd. Rätt tillfälle att meddela maken verkar inte komma…

Det finns inga “rätta bra tillfällen” och ju längre ni väntar desto mer fel kommer det att bli.
Det finns bara tillfällen som passar er bättre men i väntan på den skapar ni en sån negativ energi som ni sprider omkring er.
Stå för vad ni känner iställer för att skylla på något eller någon.

2 gillningar

Det här med att fatta svåra beslut är inte lätt. Och sådant här behöver processas, steg för steg, det måste få ta sin tid. Parallellt med att du försöker lyfta det du känner med din man, genom t ex samtal hos familjerådgivningen, kan det också vara till nytta av att jobba med dig själv, vad vill du egentligen, vad får dig att tveka, att inte bara gå efter känslorna osv. Jag har fått många tips av att läsa här, lyssna på poddar (tips från @Buenita :pray:t2:), bolla lagom m andra men för mig mest tänka och processa själv, vart vill jag, vad behöver jag. Vi har ju olika saker som gör att vi tvekar, och vi är som personer olika när det gäller att fatta beslut. Men att ta ett steg i taget, lyft det du känner för din man, gå i samtal, och fundera på vart och vad du vill, det är nog mina tips.

2 gillningar