Ledsen för din skull att du har gått igenom det för att jag vet hur toxit allt blir när man är så sårad och sviken.
Det var en längre affär, och det är klart att han hade känslor för henne (älskade henne under en tid) annars skulle han ju inte funderat på att lämna mig. Hans och hennes problem var att han inte slutade älska mig och att han bestämde sig för oss.Hon var redo att lämna sin man så fort min man lämnade mig. Och när han inte gjorde det utan gjorde slut så kunde hon inte respektera det. Sen bestämde han sig för att vara ärlig så att jag kunde välja honom om jag kunde förlåta honom för att han inte ville leva med en sådan hemlighet längre. Mina sår är nästan läkta, och bara gud och min man vet hur mycket jag har lidit. Hela min värld rasade samman. Om jag ska vara helt ärlig så skiter jag fullständigt i om hennes sår är läkta eller inte. Någonstans tror jag att hon vill att jag ska “få reda” på affären för varför skriver hon annars grattis även om han har tagit bort henne överallt
Våra snart vuxna barn märkte att det var något fel och han hade dåligt samvete mot dom med och han ville vara ärlig, inga lögner mer. Våra nära märkte att ingen av oss mådde bra och då beslutade vi att vara ärliga. Det var skönt att kunna berätta för några som inte dömde och ville stödja och hjälpa oss när vi behövde det
Jag har en vän där den bedragna tvingade den otrogna att berätta för barn/familj trots att hen inte ville…. allt för att svartmåla hen o tvinga hen kvar.
Finns tyvärr en hel del - både män o kvinnor - som tvingar sina respektive kvar trots att hen inte vill vara kvar. Och det görs på olika sätt med hot om ekomoni/barn/hälsa mm.
Vad jag kan läsa av dina texter tycker jag det verkar som du har en fin man o en kärleksfull relation där ni båda vill vara. Så släpp nu tanken på den andra💛
Hej!
Jag kontaktade min mans älskarinnor… alla jag fick tag på. Skrev av mig under ett års tid och berättade hur dåligt jag mådde. Fullkomligt spydde ur mig hur de förstört mitt liv och talade om hur det påverkade mig och barnen.
Mitt syfte var att prata av mig och få dem att inse vad man gör mot en annan kvinna när man är otrogen.
Jag tycker du ska lätta ditt hjärta och tala om för henne hur detta påverkat dig. Jag tycker gott att du kan skriva till hennes man.
Folk säger att älskarinnan inte har någon skyldighet mot dig… men då har ju du verkligen inte det mot henne heller.
Få ur dig det! Det är mitt bästa råd. Du behöver inte säga något till din man heller. Detta är något mellan dig och den andra kvinnan… och hennes man…
Förstår att jag kommer få massa kritik för detta inlägg… men såhär tycker jag i allafall…
Usch vad tungt att du råkat ut för otrohet, men så härligt att ni hittat tillbaka igen. Grattis till er!
Jag kan förstå din känsla av att vilja visa för henne att du känner till relationen men att din man varit ärlig mot dig och att ni valt varandra igen.
Men - jag skulle ändå försöka stå emot lusten att kontakta henne. Det är alldeles för svårt att förutspå vad det kommer att leda till.
Älskarinnan kommer sannolikt att kontakta din man för att berätta att du hört av dig. Hur reagerar han på det? Han har bett dig att avstå. Vad gör det med er relation? Med största sannolikhet har hon känslor kvar för din man. Han är den oåtkomlige. Han som kom undan.
Hon kanske bär på samma längtan efter att få trycka dit dig. ”Hon skulle bara veta vad hennes älskade man sa till mig, vad vi gjorde och hur han pratade om henne. Då skulle hon aldrig tagit honom tillbaka. Jag vill kontakta henne så hon får veta.”
Om du och din man är lyckliga nu skulle jag försöka fokusera på ert gemensamma liv. Ni har lyckats med det som många aldrig får chansen till; Att få börja om igen. Nykära. Njut av det.
Låt henne vara Ingen.
Jag förstår precis varför du vill göra det. Jag gick så långt att jag gjorde det. Många på detta forum rekommenderar att man inte gör det eller att den andre (älskare/älskarinna) bär noll ansvar för handlingen. Och visst tror jag att det är bäst att låta bli men jag kunde inte gå vidare utan att få säga mitt och vad jag ansåg om henne. Det var mitt avslut på det hela och därför förstår jag din känsla.
Men, för det finns ett men om du väljer att kontakta, orkar du ta responsen som kan komma? Tro inte att du får sista ordet och hur mycket orkar du ta om hon väljer att svara dig? Riskerar det att förstöra vad ni två nu ändå lyckats bygga upp igen?
Man vill gärna påpeka för ngn som sårat en djupt hur ont det gör och hur vedervärdig man tycker dom är (och det får man tycka anser jag). Måste du så måste du men förbered dig på svar du inte önskar.
hej…ja det är märkligt hur saker fastnar…älta hit o dit…vara slav under något som du inte kunde rå för?
har det alltså gått 2 år?
är du medveten om att det kan gå 20 år? och du känner samma sak?
även om du berättar…kanske nya tankar väcks? hur vet du hur hennes reaktion blir? kan du förutse det?
Hon kanske tycker du får skylla dig själv…?Jag säger inte så, men idag i ego-sverige så är folk så elaka…var beredd…
jag kan inte råda dig…jag själv har ältat gamla synder…tynger bara mig själv…hjälper inte…
Egentligen borde du va snäll mot dig själv o stäng av…måste säga att det är fantastiskt starkt att ta tillbaka din gubbe…personligen tycker jag det är ofattbart…men vi är alla olika…lycka till!
Han vägrar släppa taget… vägrar skriva över räkningar och annat på mig… jag har tagit ut skilsmässa och gjort det jag kunnat med bodelning. Slängt ut honom… Han har kommit tillbaka och flyttat in med sina kläder… väska för väska… Han får inte stå skriven på min adress… Han vill inte släppa taget om mig… han gör allt för mig och barnen och jag är helt öppen med vad jag känner och tilliten är helt borta från min sida…
Nu har han förstått vad han mist…
Familjen och tryggheten…
Men just nu glider jag med… är väl bekväm… skönt att slippa tänka på ekonomi… det var skönt med segelsemester… nu blir det mc semester ett par dagar… sedan blir det Thailand några veckor till hösten…
Jag ät trött… mår inte bra… orkar inte göra mig fri just nu… varför hänger det på mig…?
Men jag har ställt alla kvinnor mot väggen, berättat för hans jobb, för alla våra släktingar… dock ingen på gatan och i vårt närområde då jag vill skydda barnen…
Är i limbo… försöker vila upp mig… är utbränd… jobbar heltid… har slutat med antidepressiva och gått upp 10 kilo… (haft en älskare i 8 månader med ex makens vetskap)…
Där är jag nu… Från världens lyckligaste fru till patetisk på insidan… utifrån ser allt dock bra ut…
Då min x lämnade mig för en annan för typ 13 år sedan första gången så hade han mig veckorna han boddehär nära med vår yngsta ( nya bodde längre bort med sina 3 barn) och varannan vecka boddde x hos sin nya.
Kvinnan var stenrik och betalade även x hyra och resor och prylar…
Efter två år fick jag nog då x velade fram och tillbaka så jag skrev en email till henne och berättade hur allting stod till.
Det slutade med att hon var slug nog att kasta ut honom… ok, jag vann, men till vilket pris? Kommer ihåg hur x skrek till mig att jag förstört hans liv…
Hmmm… jag tog då emot honom med öppna armar… Var besatt av att hålla ihop vår familj… Spyr på mig själv då jag tänker tillbaka…
Nå, vi hittade varann , hade ju varit lite spännande att vara sin mans älskarinna i två år… smyga för vänner och egna barn… ( så där kan jag förstå spänningen med att vara otrogen…, men för mig på ett vridet sätt .
Jag kan inte säga att jag ångrar de ca 10 år som vi var tillsammans efter det… njaaa… vi börjande sen äntligen ha lite bättre ekonomi, barnen blev stora och vi kunde resa med våra vänner en till två ggr i året.
Vi hade det bra, ömhet, sex, han sade ofta att han älskade mig… Det gamla satte vi båda bakom oss och tog aldrig upp det igen…
Men, men… sedan stress med jobbet, ( som på hans tidigare jobb) alltid på jobb… mera och mera och vips halft år före vår 30 års bröllopsdag så hade han hittat en ny… igen…
Så med facit i handen borde jag låtit honom gå… vi var ändå första gången 43-44 år gamla… nu fyllde jag just 56… inte lätt att börja om.
