Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Vill inte träffa sin son?

Jag blir så ledsen och bedrövad.
Min fru lämnade mig och sonen för att jaga efter en one night stand. En vecka efter de träffades ville hon skiljas.
Inte ett ord om hur det skulle påverka vår son eller hennes tid med sonen. Älskaren ville inte ha något mer, men har hört av sig då och då och när det sker så finns sonens mamma inte att nå. Hon lämnar honom på dagis när hon är ledig och går till jobbet i stället.
Hon träffar honom knappt, frågar sällan efter honom. När hon kan ha honom lite extra så tackar hon nej eller erbjuder mig att ha honom för “Min skull”.
Föräldraskapet har varit förödande för henne. Hon känner sig låst och ensam, stressad och orolig när hon är själv med honom i sitt nya liv. Hon väljer bort honom för jobb och den andra.
Hon har varit inne i denna hemska fas i sex månader snart och det verkar bara bli värre och värre.
Hon har viftat bort det med att sonen inte påverkas alls (han är snart 3år) och hon har dåligt samvete för honom, att hon själv har det så jobbigt med alla känslor. Att hon jagar efter älskaren och väntar på honom har jag förstått, men barnet måste väl få komma först.
Jag själv har valt att avaktat med allt dejtande och sådant, delvis inte behov för det, men just nu är det att ta hand om sonen och mig först som räknas.
Men varför vill hon inte träffa sin son?

Hur funkade allt hemma när ni fick honom? Förlossningsdepression kanske?

1 Like

Din fru har stora problem med sig själv först och främst. Om det sedan beror på en förlossningsdepression, flyktbehov, själslig omognad rent generellt som medför att hon inte orkar med alla förväntningar/“krav” på hur både livet och hon själv hädanefter kommer att måsta fungera nu när barnet väl finns här är svårt att sia om. Hon reagerar och agerar i många/alla stycken som en del män historiskt(?) har gjort, de har plötsligt bara tagit till sjappen när vidden av ansvaret och åtagandet de har framför sig väl har gått upp för dem. En del människor är helt enkelt inte gjorda för att ha barn och bli förälder, de har alldeles nog med sig och sitt och att både bry sig om och klara av sig själva och knappt det heller fungerar.

Min tro är att du inte kan göra annat för henne än att försöka uppmuntra henne att söka professionell hjälp asap. Men saknar hon egen vilja/insikt så kan nog ingen i det här läget (kan ju bli värre och då kommer saken i annat läge) tvinga henne till något som hon själv varken vill eller förstår behovet av.

Din viktigaste uppgift är att se till att ransonera med dina egna resurser så att du till varje pris klarar av dig själv och därmed i förlängningen att vara en helt och fullt närvarande och engagerad förälder till ditt barn. I nuet låter det som att han i princip bara har dig att förlita sig på och därmed är det exakt där som du ska lägga allt ditt krut och all din kraft :muscle:

3 Likes

Det kan finnas många svar på den frågan. Just nu får du acceptera att det är så, utan att veta varför.

En del föräldrar är inte gjorda för att ha barn. De är själviska och ego, och bör egentligen inte ens vara i ett förhållande, eftersom de inte bryr sig om hur andra människor mår.

En del föräldrar har gamla hjärnspöken som tittar fram när de får barn. Ångest och dåligt mående driver bort dem från familjen.

En del föräldrar har ett beroende som överskuggar allt annat. Ingen kanske ens visste om beroendet, eftersom det hållits hemligt.

Psykisk sjukdom är också ett alternativ. För mammor kan hormonerna ställa till det med förlossningsdepression som aldrig går över, eller så kan någon annan sjukdom blomma ut.

I ditt ställe skulle jag inte ge 3-åringen några ursäktande förklaringar, utan bara säga att du inte vet varför det blivit så här. Alla förklaringar från din sida är rena gissningar och kan visa sig vara helt fel.

2 Likes

Det funkade inte alls för henne egentligen. Hon är en fantastisk mor så sett. Men när han inte gjorde som hon förväntade sig eller ville så fick hon fullt stresspåslag och blev hyper. Så jag fick ofta trösta dom båda. Alltid prat om att “Alla andra klarar detta” osv. Sen efter ett år blev det något bättre.
Men nu när hon bytt ut sin trygga hemmiljö så har det blivit samma sak igen.
Nu har jag sagt ifrån något att hon inte kan lämna bort eller prioritera bort honom och det har blivit lite bättre. Men jag vet inte, tror inte, att hon hanterar det bättre. Nu tror jag att hon mörkar det bara för mig.

Men hur mycket har hon honom då, sist du skrev fick jag intrycket att ni fortsatt med liknande upplägg som när ni levde ihop att hon hämtade på förskolan, hade honom tills du kom hem, men sen åkte till sin nya lägenhet. Vilket upplägg har ni för pojken, hur skulle du helst vilja ha det och hur vill hon ha det?

Kanske har hon upplevt att sonen låst henne i relationen till dig, som hon vill lämna. Inte en ursäkt såklart, ingenting är ju hans fel och som förälder bör man sätta barnen först, men kanske en förklaring som du kan jobba med?

Har ditt ex någon funktionsnedsättning? Hon verkar ha svårt att klara improvisationer eller när det inte blir som hon tänkt. Det är omöjligt att vara förälder/ ha en relation med någon som förväntar sig att alla andra ska rätta sig efter dens önskningar/ vilja och får frispel när det inte blir så. Nej, hon är inte en fantastisk mor om hon får fullt stresspåslag när inte barnet gör som hon vill/ säger/ tänkt sig. Det skadar barnet. Det lär sig/ utvecklas genom att testa gränser, utmana, prova - hört talas om trotsåldern? Tonårsåldern när barnen söker sin egen identitet? Att då han en vuxen som inte klarar av att hantera det kan ta en ände med förskräckelse, antingen hämmad och kuvad eller hantera att barnet “kört över” sin mor. Hon ska vara den stabila vuxna som kan hantera den typen av konflikter och hitta kompromisser och göra avsteg från sin egen prestige/ vilja. Röda varningsklockor.

2 Likes

@Trall Barn gör sällan som man förväntar sig, det oväntade händer alltid. Oavsett vad din exfru har för problem - du har fått en del tänkvärda svar här - så är nog det bästa du kan göra att steppa upp som förälder och ligga lågt mot exet. Tids nog landar hon väl på marken igen, hon verkar ju inte må helt hundra. Minimera kontakten så långt möjligt, håll en professionell ton och fokusera på sonen.

Var försiktig med vad du säger till sonen bara, svara neutralt om han frågar varför mamma gör si eller så. Treåringar är små, smarta och känsliga. Låt honom bara få ha dig som sin trygga punkt just nu, mammas tid kanske kommer tids nog.

2 Likes