Vill inte ha det såhär

Det är inte säkert att barnen kommer bli ledsna, särskilt inte i längden.

Jag läste i en gammal chatt där jag skrev med en kompis från tiden innan separationen, hur barnens pappa hade varit arg och dottern 10 år stortjöt medan sonen 13 stod med droppande tårar och pratade om att det vore lika bra om han var död…

1 gillning

Det är värre att låta barnen växa upp i en dysfunktionell familj. Mina kusiners föräldrar hade en passionerad relation som dock inte fungerade, men de valde att vänta tills barnen blivit tonåringar. Ingen av dessa tre kusiner tyckte det var ett klokt beslut, men på den tiden gjorde många så. Svårigheten för mina kusiner är att de inte riktigt vet hur man är i en normal relation och något som de fått jobba mycket med i sina egna relationer.

Om du mår dåligt, tycker jag att du ska visa för dina barn att du står upp för dig själv och dina värderingar genom att du avslutar ett förhållande som inte fungerar. Det är tufft för er alla just nu men kommer att bli mycket bättre sen.

Du fixar detta!!

3 gillningar

Är du säker på att de blir ledsna?
De kanske känner av stämningen mellan er.
Men ska du skapa ett tryggt, harmoniskt hem åt dem där du trivs kan jag svårligen se någon annan väg.

Jag höll också i för barnrts skull men efteråt har jag fått höra att jag borde gjort det för länge sedan, något som min bästa kompis oclså sa när jag beklagade hans föräldrars skilsmässa.

3 gillningar

Det finns ingen människa som är värd att ta allt det du berättar om. Du måste ta dig ut ur relationen nu, medan du fortfarande har något kvar av dig själv att bygga på.

Och hur gör man för att stå emot när den andra parten försöker få en att stanna kvar? Det är svårt!
Jag är själv precis i den sitsen och det är jättesvårt. Min man försöker få mig att känna skuld över allt vi förlorar i detta och att jag gör så att han mår så dåligt. Som att hans mående är viktigare än mitt.
Det enda jag kan säga där är att stå på dig, du vet hur du känner och du vet vad du vill!!
För egen del är det 3 veckor kvar till flytt så för mig är det bara att orka stå på mig till flytten. Att inte vackla och falla för hans övertalningar, hans prat om att jag gör fel och att vår son ska bli varannanveckasbarn etc.

2 gillningar

Du gör rätt.
Det är han som gör fel.

1 gillning

Man läser på om kris vid skilsmässa och inser att det är en helt normal reaktion om man blir lämnad. Chock/förnekelsefas är olika långa för beroende på person.
För dig är givetvis ditt mående viktigare än hur han mår.
Har han fel i att er son blir vvbarn?

1 gillning

Han har givetvis rätt i att sonen blir vvbarn, men det kan inte vara skäl att stanna kvar i en relation man mår dåligt av och i. Och såklart mår han dåligt av mitt beslut, men inte heller det är skäl att stanna kvar. I längden kommer inte han må bättre om han vet att jag bara stannar kvar för att sonen inte ska behöva bli vvbarn eller att mannen inte ska må dåligt.

2 gillningar

Säger inte att det är skäl att stanna kvar i en relation. Däremot så måste man se vad som faktiskt är en helt vanlig normal reaktion. Även om det är jobbigt så tror jag inte alls att det handlar om att kasta skuld utan om att ni är i helt olika skeden.

2 gillningar

Jag tror inga barn vill att föräldrarna ska separera. De blir ledsna. Likväl som det är en sorg för oss vuxna att bryta upp.

Men jag tror också att de anpassar sig och kan bli lyckliga även efter en separation. Det behöver inte bli sämre, det kan både bli lika bra och bättre med separerade föräldrar.

2 gillningar

Tack all tårarna rinner just nu när jag läser…

1 gillning

De blir antagligen ängsliga och oroliga för framtiden, men det är något helt annat. Barn som växer upp i en familj som din (och min) tar skada. Du vet vad din fru sagt åt dig under åren, och hur hon fått dig att känna? Föreställ dig vad hon sagt åt barnen och hur de känt sig!

Ett år efter vår separation kunde jag se ganska väl hur barnen reagerat: Den äldsta var glad, för hon vågade äntligen hälsa på. Hon flyttade hemifrån tidigt och kände sig inte välkommen när hon var hem på besök. Hennes pappa frös ut henne.
En av hennes systrar berättade att när hon var 10 år så skrev hon ett brev till mig, där det stod “Snälla mamma kan du ta skilsmässa!”. Hon vågade aldrig visa mig det.
Min son, som alltid satt i sitt rum och inte riktigt vågade göra något nytt, han började umgås med kompisar när hans pappa flyttat. Sedan lärde han sig hantera olika verktyg för att hjälpa mig med praktiska saker i huset. Han blev en helt ny och gladare människa!
Ett av mina barn mår mycket dåligt. Inte på grund av skilsmässan utan för att skilsmässan dröjde så länge. Det har visat sig att pappan valde ut det här barnet till sin förtrogna och har haft långa djupa samtal med barnet. Han har berättat hur jobbigt det är när jag saboterar för honom, hur konstigt det där syskonet är, hur orättvis chefen är osv. Det här vuxna barnet går hos en psykolog nu och försöker reda ut vad som är rätt och fel, sant och falskt.

Alla mina barn tycker i alla fall att det var på tiden att jag äntligen sparkade ut idioten och begärde skilsmässa. Även om de var chockade och ledsna de första dagarna.

4 gillningar

Det är möjligt men inland är det vad som är bäst både för förälder och barn, i synnerhet i ett dysfunktionellt förhållande där ena eller bägge föräldrarna och barnen far illa.

Som sagt sade min barndomsvän när jag beklagade hans föräldrars skiksmässa med känsla och övertygelse att det borde de ha gjort för länge sedan, antagligen för att han sett hur minst en part farit illa.

Och i mitt blev det bättre för barnet så cad barnet tror att det vill och vad som på så cäl kort som lång sikt är bäst kan vara tvenne skilda saker.

I varje fall ska inte den ena föräldern hålla kvar den andra mot dens vilja genom att hålla barnen som gisslan.

1 gillning

Inte meningen att göra dig ledsen, jag hoppas du förstår det.

Vi vet ju alla att hjärnan och hjärtat inte alltid går i takt.

Vi vet ofta att separation är bästa lösningen men hjärtat värker och vi blir ledsna. Sorgen att inte vara en familj osv, men man kan bli ”en ny familj” även med en ensamstående förälder.

Jag tror verkligen inte det är ett faktum att barnen blir lyckligare eller gladare av att föräldrarna håller ihop däremot att det blir ledsna vid en skilsmässa, precis som vi vuxna. Förändringar är ofta jobbiga.

2 gillningar

“Vad då jag dyster” (Alfred E Neuman

Det är inte självklart.
I de flesta fall ja.
I normalfallen - vad som nu är normalt - ja
men det kanske kan finnas situationer där barnen kan ha farit så illa p g a en av föräldrarna eller att de sett en av föräldrarna fara så illa att de snarare skulle fira en skilsmässa.

Det beror på hur dysfunktionellt förhållandet varit och hur barnen påverkats av det

Sorg. lättnad - kanske t o m glädje över befrielsens stund men det kan vara stigmatiserande att känna så för man förväntas sörja.

3 gillningar

Jag är jätte tacksam, ledsen har jag varit länge och jag har inte berättat för någon nära förrän i höstas till min bror.
Har lite dåligt med tid att skriva när jag är hemma efter jobbet.
Ni ger mig styrk
Tusen tack

7 gillningar

Här kan du få all styrka och stöd som du behöver! Vi är många som varit i liknande sits och kan tänka sig i din situation. Just därför vet vi också att det kommer bli bättre. Stå på dig och dina värderingar, du fixar detta :heart:

2 gillningar

Det blir så många frågor om jag skriver på telefonen hemma.( därför är det lättare att skriva på jobbet)
Ni skriver så mycket bra!!!
Jag tar till mig allt!
Tyvärr så verkar det vara en hel del som inte har blivit behandlade bra av sin partner.

1 gillning

…och jag.

Till sisit behandlade jag min partner mycket illa för att vi skulle fatta ett gemensamt beslut om skilsmässa men hon föredrog att härda ut.

Därför gör det mig så ont att läsa om dem som far illa i sin relation, som hoppas att deras partner ska ändra sig, att de ska kunna hitta tillbaks till varandra.

Det finns en tråd där det framgår att den felande parten inser vad den gjort och det finns en ömsesidig vilja att hitta tillbaks och några få som varit starka och själva lämnat en destruktiv/ osund/ ljugande/ bedragande partner hur små och svaga de än känner sig.

De flesta verkar dock antingen leva i limbo, härda ut trots dåliga odds och att de och i vissa fall t o m barnen far illa av det, blivit svikna/ bedragna/ lämnade utan att den som gjort det visar någon större ågren eller stanna kvar av rädsla som levande döda den korta stund vi vandrar här.

Att dö själsligt, kvävas emotionellt men existera kroppsligt är en hemsk död.

2 gillningar

Förra våren när jag bröt ihop när hon försökte övertala mig, jag sa nog mycket som jag tyckte inte var bra, hon lovade dyrt och heligt bar på sina bara knän.
Jag stod imot ändå, sedan kom det påståenden/hot.
Hon hörde även av sig till mina föräldrar så dom skulle övertala mig (dom vet inte mycket som hänt)
Gick tillbaka fast jag inte ville, det gick kanske 4-5 veckor sen var det igång igen, gjorde inte jag fel så kan man få ut för vad andra säger.
Hon gick tillbaka till sitt gamla mönster rätt så omgående.
Jag är orolig för vad hon ska bli arg/irriterad för på dagarna, men när vi går och lägger oss är värst, jag är nervös ifall hon vill starta ett bråk eller diskussion, hon har alltid rätt så det är inte någon idé att diskussioner med henne för tycker inte jag som henne, så håller hon på tills jag håller med henne…

Vill du ha det så?

1 gillning