Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Vi som varit i förhållande med Narcissistiska män/kvinnor

Det hade varit skönt att få dela tankar med människor som varit i liknande förhållanden.

Hade gärna velat starta en stödgrupp, om det finns intresse för det med?

Jag va tillsammans med en man i 14 år som hade VÄLDIGT starka narcissistiska drag…

Att bli lämnad och se han helt oberörd är såklart helt fruktansvärt… Det har nu gått 7 månader och jag känner att jag tar ett steg fram och 3 steg tillbaka…

Hoppas få dela tankar och känslor med andra överlevande där ute :heart:

4 gillningar

Jag var gift med en i 25 år. Inte förrän efter skilsmässan började jag ana vad jag varit med om. Jag trodde det var skilsmässan som gjorde att jag mådde skit, men lite i taget förstod jag att det faktiskt var själva äktenskapet som ställt till det.

5 gillningar

25 år det är lång tid då måste det verkligen satt sina spår. :broken_heart:

Hur märkte du att det inte stod rätt till?

Jag tycker det svåraste är att utåt sett har det verkligen sätt ut som ett bra/normalt förhållande… Jag kan ju inte heller riktigt peka ut stora grejer som han gjort tex fysiskt våld eller massa lögner eller otrohet då det inte varit nåt sånt inblandat.

Känns så svårt att förklara varför man mår så dåligt (även om jag inte försöker förklara för människor om vårt förhållande) tom för en själv.
Har sett mängder av videor på youtube om narcissism och läst ett antal böcker. Men hjärnan går konstant på högvarv ändå.

2 gillningar

Bra initiativ! Jag har levt med en man med tydliga narcissistiska/ psykopatiska drag i 16 år. Vi är separerade sedan ca 3 månader sedan.

Mitt ex har varit notoriskt otrogen, lovebombat, lämnat, kommit tillbaks, hotat att ta sitt liv om jag lämnar. Han är djupt manipulativ o väldigt passivt aggressiv- en dold narcissist. Det värsta är att han framstår som en snäll o omtänksam man i omgivningens ögon. Barnen älskar honom också, vilket jag ju självklart är tacksam över. När de börjar ifrågasätta honom när de blir äldre finns dock risken att hans rätta jag kommer fram.

Jag inser att det kommer att dröja lång tid tills man är hel på insidan efter alla lögner o svek. Läste något sant igår: jag o mitt ex har älskat samma person, hans akterego. Det gör ont att veta att han aldrig älskade mig bara livnärde sig på att jag älskade den han låtsades vara…:frowning:

5 gillningar

Någon lade ut den här länken: http://www.varningstecken.n.nu/

Jag läste den för att jag tänkte på någon annan som hade ett problematiskt förhållande. Nu minns jag inte ens vem. I alla fall så läste jag listan en gång och blev lite fundersam. Sedan läste jag den en gång till och en gång till. Jag blev helt däckad när jag liksom på en minut insåg att jag varit utsatt för psykisk misshandel.

Just då såg jag helhetsbilden. Ett äktenskap där jag blivit misshandlad psykiskt i åratal. Att min man kanske inte alls var en typisk man med typiskt manligt beteende, att det inte var normalt för män att behandla sina fruar och barn som han gjort.
Det var inte så att jag plötsligt förstod allt. Det har varit en lång process där jag reder ut en liten händelse i taget. Och nej, ingen förstår. Om jag berättar om en enstaka händelse, så tittar den andra personen oförstående på mig och undrar vad jag tycker är så hemskt …

3 gillningar

Jag levde ihop med en man med klar narcissistvarning i totalt 22 år, 18 som gifta… Att han var knepig och att alla andra inte har det som vi hade det har jag ju inte kommit till insikt om förrän på senare år.
Inget fysiskt våld har förekommit. Tror inte han är kapabel till det faktiskt, tack och lov. Det räcker så bra att få ha levt med den grandiosa självbilden han har, att han är störst, bäst och vackrast och att det bara är hans vilja som räknas. En liten affär vid sidan av tyckte han att han kunde unna sig, helt självklart. Jag skulle ju aldrig få veta något. :rage:

Lite ledsen kan jag bli fortfarande när jag tänker på att “vi” bara umgicks med “hans” vänner och familj (som bor här i närheten, min familj bor längre bort). Jag har egna vänner, tack och lov, men de flesta av dem har aldrig ens träffat mitt ex. På alla dessa år! Det är kanske inte så konstigt att det här första året efter skilsmässan blivit väldigt märkligt, förutom corona då, för våra traditioner (midsommarfirande, nyårsfirande) bygger på att umgås med hans vänner, och dem har en liksom inte hört så mycket från…

Han älskade nog mig på sitt sätt, men mest av allt älskade han sin självbild, av vilken jag bara var en liten del. Jag ser det som att jag har kvar i livet att få uppleva att bli älskad för den jag är. Ser fram emot det.

3 gillningar

Det verkar som många här har levt med sin partner i många år.
Hur har narcissismen visat sig? Har er man kunnat visa er empati? Har det varit mycket bråk och konflikter?

Det är just det, ingen kan förstå som inte varit i det.
För vissa händelser i sig låter som helt vanliga par konflikter…

Empati var ju ett okänt begrepp när vi träffades. Jag brukade tänka att han var oförstående. Så blev empati någonting allmänt känt, och jag insåg mer och mer att han aldrig visat empati. Under alla år jag kände honom, så var det vid ett enda tillfälle han verkade känna en gnutta empati. Då var det en pojke, som var i nästan exakt samma situation som min man varit i den åldern. Pojken var lika gammal, hade en förälder med samma sjukdom och som var sjuk lika lång tid. Det var första gången jag såg min man verka förstå hur någon annan kände det och dessutom verkade bry sig. Sista gången också, som det visade sig.

Jag trodde alltid att empati var något man kunde lära sig. Träna på. Att min man skulle komma på det där så småningom. Nu har jag lite mer kunskap och vet att en person som helt saknar empati är det fel på. En störning av något slag.

Jag och min man bråkade nästan aldrig. Det gick inte att gräla med honom. I allmänhet var det så att han sade eller gjorde något som gjorde mig upprörd. Då hände något av följande:
*Jag var tyst och bet i hop om min ilska eller ledsenhet.
*Jag försökte argumentera och förklara, vilket fick honom att gå till attack. Det slutade med att jag antingen fick dåligt samvete och kände att det var jag som gjort fel, eller så var jag bara förvirrad och fattade noll.
*Jag brusade upp och skällde ut honom. Då backade han, blev jättesårad och sade att “Jaha, det är väl mig det är fel på som vanligt. Jag gör väl allting fel förstås. Ja ja, det är väl bäst att gå härifrån då!”. Sedan gick han och lade sig i sovrummet och klev inte upp förrän nästa dag.

3 gillningar

Faktiskt så sa han en del märkliga saker rakt ut, men det var så konstigt så jag tänkte att han liksom inte kan ha menat det. Jag skyllde ganska mycket på hans skrala bakgrund med skolproblem och föräldrar som var allt annat än inkännande. Klart att det var svårt för honom att kommunicera kring känslor. Det föll mig inte in att han kanske menade det han sa och att det inte fanns någon empati innerst inne för mig att förstå och tolka…

Många saker gick också att skylla på en traditionell mansroll, som att jag tog hand om barnen när de var sjuka, ordnade julklappar och skötte mycket av vårt sociala liv med släktingar, inklusive hans släkt. Men till skillnad från tradition så kan han liksom inte steppa upp när inte jag finns där. Jag kan ju t ex ordna däckbyte, byta säkringar och rensa avlopp om jag måste.

Några exempel:
När jag blev sjuk eller skadade mig så verkade han inte berörd över huvud taget. Tyckte att jag kunde väl ringa på en ambulans istället för att han kör mig till akuten. Ordnade liksom inte med något särskilt, kom inte med ett glas vatten eller kollade om jag behövde en värktablett. Jag tror faktiskt att just när jag var svag då var jag som mest oattraktiv och oanvändbar för hans ego.

Oerhört lättkränkt och går i försvar om jag på minsta sätt kritiserar, dvs vanlig ”feedback” på hushållssysslor. Något man missat, glömt, nåt som blev fel. Tillfällen då vi andra helt enkelt säger oj, det glömde jag. Eller oj, det var inte meningen, Jag har aldrig hört honom säga nåt sånt. Ibland tvingade jag fram en ursäkt: Ursäkta!!! Så! Är du nöjd nu? Gaah! (Och så lämna…)

Han är bäst på sitt jobb, sin arbetsplats. De klarar sig inte utan honom. Så till den grad att chefen sagt till honom att han inte kommer att få ledigt på sina barns student. Knäpp chef, tänkte jag och uppmanade min make att söka ledigt skriftligt redan när barnen började gymnasiet. Men det var förstås aldrig chefen som var problemet. Nu när vi inte lever ihop sedan oktober 2019 kan jag summera hur han firat våra barn: knappt alls, och absolut inte i samband med själva bemärkelsedagen.

Det finns så många delar i detta. Jag förstod inte alls förrän flera månader efter att vi flyttat isär, och dialogen med @leaf var en del i det. Liksom hans beteende sett lite mer utifrån förstås. Men bodelningen gick lätt: allt som fanns någon slags känsla eller minnen kring kunde jag behålla, eftersom sånt inte betyder något för honom. Jag behöll datorn, för att barnen skulle kunna spela spel, och att det är en del i att trivas hos mig. Han tog iPaden så att han själv skulle kunna spela spel.

3 gillningar

Jag har levt i 30 år med en narcissist. Jag fattar det fortfarande inte alla dagar vad jag och barnen blivit utsatta för under alla år
Den enda som har kontakt med honom nu är sonen, han utsätts inte för så mycket ännu eftersom han måste visa utåt vilken bra pappa han är
Nu ses dom i och för sig kanske en timme i månaden, men det räcker för x att få ihop tillräckligt med bilder att lägga ut på FB

Det är så skönt att slippa allt som att leva med en narcissist för med sig. Att ständigt bli nedvärderad, att alltid bli kallad allt möjligt, att bli skriken på när man är sjuk hur svag och dålig man är, att barnen får känna sig viktiga och duktiga utan att han måste säga att han skulle gjort bättre, att slippa ha ont i magen när man hör dörren öppnas och man inte vet vilket humör det kommer vara, att slippa höra hur dumma i huvudet alla som inte tycker som honom är

Tack gode gud för att jag sparkade ut denna ynkliga människa

10 gillningar

Åh vad jag känner igen mig när jag läser.
Ingen annan skulle förstå om jag skulle försöka att förklara. Jag har inga bra exempel på situationer eller saker han sagt och gjort. Jag har varit ledsen och helt under isen såå många gånger under åren. ibland har han inget sagt, jag har bara känt hans avsky.
Har vi åkt någonstans och jag har kört så har jag tänkt innan, åker jag den vägen kommer han klaga för att jag inte åkte den andra, och mycket riktigt, varje gång. Eller om jag lagat mat, så hade inte jag gjort. Under de elva år vi känt varandra, har han aldrig visat någon empati för mig eller för någon annan.
Han har klagat så mycket på mig, jag äter inte så mycket kött vilket han tycker jag ska göra, jag dricker inte alkohol, gud vad tråkig jag är, nu ska vi gå och lägga oss - han har bestämt, rullgardinen får inte vara nerdragen, då kanske jag sover längre än han tänkt osv osv.
Jag är så pryd som inte tänker på sex hela tiden, det gör ALLA andra. ALLA män gör som han och tänker som han. Listan kan göras lång.
Även om det känns tomt att vara helt ensam så njuter jag av att läsa en bok om jag vill det eller sova i fåtöljen framför TV:n om jag är trött.

8 gillningar

Svar nej
Alla män är inte som han.
Och du tackar för dig och drar.
Nu.

2 gillningar

Måste bara ställa en fråga.
Jag vet inte om min fru är narcissistisk men jag har varit/är utsatt för psykisk misshandel och vi har varit ihop i 20 år.
Jag vill skiljas, och jag gjorde ett försök förra våren, gick tillbaka fast jag inte ville det, orkade tyvärr inte stå emot .
Hur samlar man mod för att lämna beskedet?

En del hittar aldrig modet. För mig var det när jag insåg att barnen skulle må bättre av en skilsmässa än av att vi höll i hop kärnfamiljen. Jag förstod ännu inte att det rörde sig om psykisk misshandel, men att något var fel förstod jag. Jag var bara för trött, ledsen och förvirrad för att komma på VAD som var fel.
Den dagen jag tänkte att barnen hade det bättre utan sin pappa, det var den dagen jag fick modet jag behövde.

5 gillningar

Fokusera.

Bestäm dig.
Säg det.
Lös det praktiska.
Ta den hjälp du behöver.
Ta gärna juridisk hjälp med bodelningen. Det kostar lite men då kan ingen klaga på att någon luggat den andra.

Sätt bodelningen och separera ekonomierna så snart som möjligt så ingen av er hinner spendera gemensamma medel eller dra på sig lån.

1 gillning

Det här stämmer så… Jag kunde känna mitt ex förakt mot mig och jag tänkte att det va något jag sagt och gjort så försökte hela tiden klura ut vad det va jag gjorde för fel…

3 gillningar

Mitt hjärta slår fort när jag läser era historier
Det är precis så jag har det som er… jag har levt så länge med detta att jag hela tiden ändå tänker att det är mig det är fel på. Jag har tappat tron på att jag kan något alls. Och jag är ändå en ganska framgångsrik företagare och har fyra barn jag tar hand om mest själv. Jag vågar inte lämna. Är
Rädd för hans reaktion. Han kan vara jätte snäll men då vet jag att jag får skit sen för att inte ha varit tillräckligt trevlig tillbaka. Mkt handlar om att jag är en surkärring. Gärna inför barnen… men han skriker och gapar. Säg ifrån säger alla. Men jag kan inte det hjälper inte det blir värre bara. Så ledsen vill bara bort

2 gillningar

Det första steget är att förstå att han gör fel. Det är inte ditt fel, utan det är han som beter sig illa. Onormalt. Fel.

Nästa steg är att få bort den där schablonen om hur viktigt det är för barn att ha ett bra förhållande till båda sina föräldrar. En fin tanke, men den kräver ett tillägg. Ett barn som har en tillräckligt bra förälder, mår bäst av att ha kontakt med den. I det här fallet då en pappa. Mår barnen bra av att ha ett nära förhållande med sin pappa? Eller behandlar han dem ungefär som dig? Barn behöver inte ha daglig kontakt med en dålig pappa som behandlar dem dåligt.

Nästa schablon är kärnfamiljen. Hur påverkas barn av att dagligen se sin mamma bli kränkt av pappan? Hur påverkas de av att dagligen själva bli kränkta av sin pappa? På vilket sätt är det bra om det fortsätter?

Så är det du själv. Antagligen har han fått dig att känna dig totalt värdelös, så du kanske inte ser dig som särskilt viktig. Men för barnen är du viktig. Du är den enda som skyddar dem från pappan. Om du blir sjuk av att leva med psykisk misshandel (och det blir alla förr eller senare), så blir barnen utlämnade åt pappan. Du är på sjukhuset och kan inte hindra honom från att trakassera barnen.
Därför måste du ta hand om dig själv. Du får helt enkelt inte bli sjuk!

När du har kommit så här långt, vare sig det är i morgon eller om ett år, då måste du lämna din man. Planera det noga, så det ser snyggt och prydligt ut. Han kommer att försöka vända barnen mot dig, så ge honom inga gratispoäng. Var beredd på att alla - släktingar, vänner, Familjerätten - tar för givet att ni är två vanliga människor som bara slutat älska varandra. Allt du säger om din man kommer de att ta som bittert skitsnack. Nöj dig med att säga att han var “svår” eller “inte så snäll”. Med tiden har jag också lagt till “inte så snäll mot barnen”. Då brukar folk fatta åtminstone lite av problemet.

5 gillningar

Det är inte fel på dig, och det är inte bara att säga ifrån. Jag har hela tiden haft högre lön än mitt ex. Att det går bra på jobbet och att jag klarar svåra situationer där har möjligen skyddat mig och min självkänsla, men jag var ändå fast med honom. Jag trodd narcissister var makthungriga karriärister, som ändå delvis lyckades med sina mål. Inte ”min”. Att han var en ganska misslyckad figur gjorde faktiskt inte saken lättare på något sätt. Glappet mellan våra ”karriärer” var inte så positivt för mig, så att säga.

1 gillning