Min sambo och jag har varit tillsammans i 7 år. Vi hade båda barn sedan tidigare och inga gemensamma. Ända från början var vårt förhållande som taget ur en film. Vi har gjort massor av grejor tillsammans, rest och blev både kärlekspartner och bästa vänner. Omtanke och skratt har genomsyrat våra dagar och vi har inte haft någonting att bråka om.
För två år sedan bytte sambon jobb och blev egenföretagare med en kompanjon. Inom ett halvår sålde han sitt hus och vi köpte ett tillsammans. Då min sambo inte är så förändringsbenägen, har detta tagit mer energi från honom än för många andra. Omständigheter gjorde att han tappade några fritidsintressen.
Jag har stöttat i detta och han är en så positiv människa i grunden så han har ändå sett framåt och vi har haft det jättebra tillsammans och renoverat vårt hus till precis det vi vill ha.
I måndags kom han hem efter att ha hälsat på sina föräldrar över helgen och sa att han måste berätta någonting jättejättejobbigt. Han ville att vi delar på oss. PANG! Jag blev så chockad, vi som har världens bästa förhållande! Alla är ju avundsjuka för att vi har det så bra!!
Visserligen har vi haft det tufft sedan slutet av juli, omänskligt. Det började med att hans pappa blev sjuk och ännu sjukare. Föräldrarna bor några timmar bort och det harvblivit flera helger under hösten då han åkt dit för att hjälpa till och också trösta sin mamma.
Sedan bröt han benet vilket ställde till det rejält i några veckor. Sedan flyttade hans yngsta dotter hemifrån. Efter det blev jag rejält sjuk och sängliggande i 6 veckor, jobbade därefter 2 veckor innan jag kraschade. Jag utreds nu för en kronisk sjukdom, men mina besvär har lättat.
Dessutom har han och kompanjoner olika åsikter om hur företaget ska skötas.
Inte nog med alla dessa påfrestningar. Vi som hittat på någonting kul tillsammans varje helg minst, har inte haft någon tid eller aktivitet som främjar vårt förhållande.
Varken jag eller någon annan som vet om det förstår någonting av detta. Han har inte varit annorlunda och vi har varit väldigt nära varandra ändå.
Han säger att han tappat känslorna för mig sedan ett par månader tillbaka, men inte velat säga någonting för att han inte vill såra. Han säger också att vi har haft det fantastiskt ihop, och att han inte ångrar en sekund med mig. Han har dock bestämt sig.
Jag tror att allt som hänt denna hösten ligger till grund för hans vilja att separera. Alla saker ligger utom hans kontroll. Så han tar ett beslut som ligger inom hans kontroll.
Jag sade det till honom i fredags, när vi hade ett bra prat.
Vi har bra prat och är rädda om varandra mitt i allt detta. Vi umgås dom förut men utan fysisk närhet, men kramas ibland och han rör vid mig ibland, troligtvis enbart av omtanke. Han undviker mig inte, vi badar i utespat tillsammans, är ute och går tillsammans och pratar mer känslor och om saker från våra liv nu än på länge.
Min värld har rasat fullständigt.
Jag vet inte vad jag ska göra.
Helst av allt vill jag att vi inte separerar.
Näst bästa är att vi blir vänner.
Om vi inte ska leva ihop måste en av oss flytta men det vill jag inte heller.
Jag sa att vi behöver bryta kontakten helt ett tag sedan. Och han sa att det stämmer nog så våra kroppar fattar att de inte ska vara nära.
Din historia liknar lite min i det avseende att jag också kände att jag och mitt ex hade en fantastisk connection, vi trivdes med varandra, gjorde saker ihop och många var så glada över oss. Problemen kom precis som för er väldigt plötsligt och från alla alla håll. Och just den här punkten är avgörande: kan man som par hantera utmaningar tillsammans?
Mitt ex hanterade svårigheter genom att ta ut dem på mig samt vägra inse att han höll på att gå in i väggen. Han ville vara stark för min skull (fick cancer) men ville inte inse sina egna symptom på depression och utbrändhet. Vi gick i terapi i tre omgångar men fick ändå inte till någon förändring. Han var hela tiden inställd på att jag skulle göra dessa ändringar.
Det jag försöker säga är att par oftast har olika historier och upplevelser av när det börjar gå dåligt. Lyckas man möta och förstå varandra där, finns goda möjligheter att växa tillsammans och komma ur problemen som ett starkt team.
Jag upplever att din man redan bestämt sig och är klar. Vill han gå, finns inget du kan göra el säga som ändrar det faktum. Det gör oerhört ont och det är tufft…
Jag hoppas du kan blicka inåt och hitta det som hjälper och stöttar dig. Låt känslorna och tankarna komma. Skriv av dig. Träna i den mån du kan, både kroppen (fysiskt) och knoppen (mentalt t ex mindfullness) behöver tas hand om. Rutiner blir extra viktiga och kan stötta dig.
Ta hand om dig, all styrka 
Jag tycker att @Buenita uttrycket det väldigt bra.
Det som i grund och botten avgör en relations styrka är inte alla stunder av närhet, skratt, kärleksord etc. utan hur motgångar och utmaningar hanteras.
Med mitt ex-ex hade jag väldigt bra kemi. Vi hade roligt tillsammans, kunde prata obehindrat och allting var enkelt och kändes så naturligt och rätt tillsammans. Men han klarade inte av utmaningar. Så fort det började ta emot lite blev allting svårt och jag gjorde misstaget att medvetet bära ett tungt lass under lång tid i tron att svackan var tillfällig och att vi skulle ta oss ut på andra sidan.
Men andra sidan kom aldrig. Det blev ett tröstlöst sisyfosjobb som sakta bröt ned mig dag för dag, år för år. Och jag var tvungen att inse att vi hade som jag trodde var bra bara var ett luftslott, och mannen framför mig var ingen jag kunde tro på eller lita på.
Jag tror att det bästa är att acceptera det som händer, och försöka hitta ditt eget sätt att hantera det på. Precis som du säger är det klokt med avstånd, och det bästa är om man kan undvika kontakt alls tills man tagit sig igenom den första, svåra chockfasen och börjar få lite mer stadigt under fötterna igen. Annars riskerar varje kontakt att göra att marken gungar på nytt och chocken måste bearbetas igen och igen.
Stora likheter med min historia också. Dock att vi inte hann bo ihop.
Totaltvändning. En solskenshistoria på alla sätt. Sen plötsligt fattade han alla beslut och ”känslorna för det hela” fanns tydligen inte kvar utan att överhuvudtaget vilja jobba på saker eller hitta lösningar.
Plötsligt var allt det fina vi hade väldigt grunt.
Min känsla är att han överhuvudtaget inte värderar saker som jag.
Känslan att det vi hade och att man inte är värd att kämpa för gör så himla ont. Jag kämpade för honom men borde ha släppt och vänt honom ryggen direkt vid första svamlet om känslan av hur han fick kompromissa så mycket med sitt liv pga oss.
Jag försöker verkligen släppa och kämpa för mig själv.
Ett försökt till kontakt togs från hans sida. Jag stängde den dörren direkt.
Jag är tveksam till att jag någonsin ser honom igen.
Vi finns här och forumet är en fantastisk plats för stöttning och är definitivt en livlina i sorgen.
Nu har det gått några dagar och jag har smält det hela lite. Jag har varit vänlig, ledsen, tom, orolig och ångestfylld om vartannat.
Igår blev jag arg. Han berättade från början att han ätit lunch med en annan kvinna ett par gånger. Att de bytt telefonnummer men inte gjorde något mer i det innan han gjort slut med mig.
Jag har inte brytt mig så mycket om det innan men igår slog det mig att han pratade med en relativt okänd kvinna om att han inte trivdes i vår relation innan han pratat med mig om det.
Och då blev jag störtförbannad. Kallade honom arsel utan ryggrad. Sa att jag vill att han flyttar snarast, och att han ringer mäklaren för värdering av huset.
Jag har inga kärlekskänslor kvar för honom. När jag ser honom är han någon annan.
Skönt!
Om jag bara visste att jag hittar en bostad jag kommer att trivas i skulle jag må rätt så bra.
Jag bearbetar mina känslor och följer med i bergochdalbanan den här sorgen är. Jag har ett mål och det är att bli glad igen så snart som möjligt.
Jag tänker inte negativa tankar om mig själv, eller ifrågasätter mig själv. Vi hade en bra relation. Den avslutades inte snyggt och skulden är hans. Men mig ska det inte sänka mer än nödvändigt. Jag har goda vänner, fina omtänksamma barn, ett bra jobb.
Jag är också ett riktigt kap för en man som kan bete sig, prata om känslor och vill ha kul.
Det här är viktigt! Visualisera målet framför dig och tänk på det så ofta som möjligt.
Tänk också på hur du agerar nu. Allt du gör nu ska vara för att ta dig till målet.
Men stressa inte fram det. Sätt en realistisk tidplan på när du vill må bra igen.
Och bli inte allför ledsen om det ändå tar längre tid.
Min tidshorisont är tre månader från nu. Det är då vi flyttar isär och jag får ett eget boende. Dessa tre månader kommer vara tuffa med pendlande känslostormar. Särskilt med en (x)-fru som redan har ett annat förhållande.
Men mitt mål är tydligt. Jag KOMMER MÅ BRA!!!
Se till att ta hand om dig. Träna, ät, sov. Jobba med din målbild. Hela tiden!! 
Tack för pepp!
Jag låter mig själv vara arg och ledsen när jag behöver. Jag vet att det är enda sättet framåt.
Idag orkade jag inte ut och gå, men så tänkte jag att jag vill bada utespa idag, och kloret är slut.
Och om jag börjar med att köpa klor, så får jag se om jag orkar handla mat sen. Och om jag orkar handla mat, så får vi se om jag orkar gå ut och gå sen.
Så nu har jag handlat klor och mat, varit ute och gått en timme, samt läst ut “Act i svåra stunder” som jag rekommenderar varmt.
Mitt första delmål var efter 3 veckor, att jag skulle må bättre då än när han släppte bomben. Det är på måndag, och jag mår egentligen redan bättre. Långt ifrån bra, men jag är så tacksam över att jag har veckorna bakom mig och inte framför. Mitt andra delmål är 29 december, då har det gått 50 dagar. Ytterligare mål är 100 dagar, den 18 februari.
Då det ännu är oklart när sambon flyttar är jag vilsen i hur mycket vi måste investera i våra nya roller som vänner. Coronasituationen gör att vi ju är hänvisade till varandra.
Det kompisarna vi umgåtts mycket med vill inte ses ihop längre på grund av hur han svek mig.
Men de finns för mig.
Allt jag gör ska göras av omtanke till mig själv även om lusten saknas.
Hålla i rutiner, jobba, be om hjälp, ut och gå, vara med barn, barnbarn och vänner. Äta fungerar sådär, men stoppar i mig banan och yoghurt ibland.
Du kommer att må bra! Tänk när du skriver de orden här, vilken lättnad och glädje! 
Helt rätt inställning!
Han har en kris. Vi hade ett jättebra samtal häromdagen, då det framkom. Han som alltid är så mån om andra och sätter andra främst, har börjat fundera över hur han vill ha resten av sitt liv. Och när jag frågar honom om hur han tänkt sig livet framöver så har han ingen aning. Om någonting, var han vill bo, vad han vill göra o s v. Troligtvis därför han sa att vi kanske skulle funka om 5-10 år, för han inte vet vem han är. Han vet verkligen ingenting mer än att han behöver hitta sig själv. Inte konstigt med alla besvärligheter han har haft/har nu.
Och då fattar jag ju att det är som han säger, att relationen faktiskt varit så bra som jag tyckt. Han lämnar inte relationen för att den är dålig, utan för att han måste, för sig. Han beskriver vår relation i enbart positiva ordalag. Smidigt, konfliktfritt, gott samarbete, roligt och mycket närhet.
Jag skickade ett sms till honom dagen efter och tackade för att han förklarade så att jag skulle förstå, då han inte har gjort det tidigare.
Men idag är jag förbannad igen för att han utsätter mig för detta.
Jag kan absolut förstå behovet av egentid och vikten av att hitta sig själv.
Men det låter lite drastiskt att lämna ett samboskap för den sakens skull? I synnerhet som förhållandet var bra!
Jag håller med.
Han har inte haft några svårigheter i livet förutom en tidigare separation för 9 år sedan(han blev lämnad), och nu har det blivit svårigheter eller förändringar på alla plan. Jag som är mer kantstött sedan tidigare biter ihop och kör på.
Jag tror att han inte kan tänka klart utan bara vill slå sig fri.
Ibland säger han att det är ju helt galet att sälja det här fantastiska huset.
Jag har blivit lovad att få bo kvar tills jag hittar något boende, i alla fall till sommaren.
Han säger att eftersom han har ställt till det, ska han underlätta och stötta mig så mycket han kan.
Han är mån om mig, ser till att jag äter ibland, frågar om jag vill följa med ut och gå och så vidare.
Han säger själv att han inte har någon brådska att flytta, förrän han hittar ett boende att trivas med.
Jag vet liksom inte vad som är ren snällhet och vad som är “han”.
Är han en person som aldrig varit singel som vuxen, eller vad är det han tycker sig sakna? Ofta under svåra stunder i livet brukar ett bra förhållande vara ett stöd.
Har han gått på samtalsstöd? Eller något annat för att reda ut sina tankar?
Han var singel ett halvår innan vi träffades, jag var hans andra dejt.
Ja, och jag är ett bra stöd vanligtvis, men augusti-oktober låg jag sjuk, och orkade knappt ta mig ur sängen. Han fick åka själv och ta hand om sin sjuka pappa flera timmar bort.
Han har inte gått i samtal, han är mer en praktisk man, så han kommer inte att söka hjälp.
Han har inte kompisar som han ventilerar med heller. Han sa bara att känslorna har svalnat senaste månaderna. Att han inte ångrar en sekund med mig, men inte ser en framtid på lång sikt med mig.
Skrämmande likt min historia. Dels i att bli lämnad plötsligt i ett i övrigt fint förhålla de trots lite kriser på vägen senaste året som ändå inte kan härledas till relationen i sig. men oxå i de roller ni verkar ha haft. Han rädd för förändringar, du den som oftast stöttar upp o har honom på axlarna. För att sedan få nerkört i halsen att han MÅSTE flytta för att få ro i tankarna o hitta sig själv. Även likt kring hur du verkar hantera det, att redan så tidigt ha positiva men realistiska målbilder o försöka ta hand om sig själv för en gångs skull längs vägen. O även likt kring hur omhändertagande han fortfarande är o försöker lösa det så ”snällt” som möjligt. Mkt i det tror jag ligger i att döva deras dåliga samvete dock…
När i tid hände det här, och hur mår du nu?
Det bestämdes att han skulle flytta i början av september. 1 nov flyttade han.
Hur mår jag…upp o ner!! Börjar dock få hela dagar då det känns riktigt ok o vet att det bli så jävla bra i slutändan. Sen finns det fortfarande dagar då tårarna inte vill ta slut. Finns en tredje part i detta oxå…på hans sida givetsvis. En kollega han träffar varje dag. Han har varit tydlig med att han måste landa o hitta rutiner med barnen innan han ens överväger att inleda ett förhållande med henne. Idag fick jag dock ur honom att de träffats ett par ggr men det är svårt att få till då de har ”fel veckor” med barnen. Ont ont ont me ändå bättre än ovissheten i Om de börjat träffas (kunde man ju räkna ut men hoppet osv) känner dock någon form av lättnad o mer styrka i att JAG nu måste gå vidare med MiG. Familjen kommer ja alltid sörja men han…ja nu har han verkligen gjort sitt val (även om han grät så han knappt kunde andas idag)
Denna man har så lång väg kvar i att hitta sig själv, han har börjat i terapi nojar en lååång väg framför sig. Hans sorg över att ha lämnat är så stor så han knappt kan bära den (hans ord) men ändå tar han Quickfix o har börjat dejta ”lyckopillret” iom att han mår så dåligt så undrar jag hur bra det här blir för honom i slutändan. VET att det är hans förlust o ja som kommer gå vinnande i slutändan-på ett eller annat sätt. Inställningen är det absolut viktigaste. Inställningen att vi kommer bli lyckliga o hela vägen hålla huvudet högt o en värdighet i det här!! Det är allt vi kan göra. Skiten är vad den är men blir vad vi gör det till-det är det enda vi ska förhålla oss till.
Ja det låter som ett rebound-förhållande mellan honom och kollegan. I genomsnitt varar de allt från 3 månader till 1 år (statistik från USA)
Sitter på åskådarbänk och ser fram emot braket, som jag vet kommer komma. Han är extremt skör just nu…o hon har väntat länge på honom. Redan nu märker man att han börjar bli pressad av att eva upp till henne trots att han inte landat. Han verkar såå vilsen och jag tror som sagt om han själv inte inser att det här förmodligen är en förälskelse o inte äkta kärlek så lär väl hon tröttna på att han inte vill binda sig direkt. Hon ensamstående med 3 barn o har varit singel ett par år, lär inte länge till nöja sig med något av o på-förhållande. O hittill shar hon ju bara sett den glada spralliga man han utger sig för att vara p åjobbet. Får se hur sexigt det är när han ligger i fosterställning o gråter…sånt händer med honom då o då. Ja ja. Hans förlust och jag kommer gå vinnande i slutändan-lycklig. Helt övertygad.
Upp och ner och upp igen.
Jag mådde skit i måndags, mest på grund av att mäklare nr 2 var här. Jag åkte iväg då, orkade inte vara hemma. Huset värderades en halv miljon högre.
Exet har nu kollat 6 olika boenden, men ingenting som han fastnat för, tyvärr. Inte konstigt, standarden i vårt hus är hög.
Jag vill bara att han drar, jag vill inte vänta mer på mitt nya liv. Jag har vänskapskänslor enbart för honom, och vi kollar serier, småpratar o s v, men han står liksom i vägen och skymmer sikten.
Jag har skickat intresseanmälan och ringt om lägenheter som de håller på att bygga nu. Dyrt, men det skulle vara att flytta till någonting i stället för ifrån.
Reggat mig på en dejtingsajt och är väldigt ärlig där. Inga öppna foton, jag väljer vem som får se.
Vi är flera nyseparerade där som ändå kan stödja varandra. Det är ett sätt att se framåt i stället för bakåt.
Jag märker att exet är stressad, jag är lugn. Jag kommer att bli glad snabbare än han. Jag är trygg i att jag klarar saker och är omtyckt av många precis som jag är. Han är vilsen. Jag går igenom en kris, men han går igenom en livskris.
Vet inte om det är på grund av krisstödsarbete jag gjort på mina arbetsplatser som gör att jag är så lösningsfokuserad och med gott självförtroende i detta, eller så är det mina personlighetsdrag som gör att jag gillar krisstödsarbete.
Vad är det för något? Vad säger den undersökningen mer?