Vi "försökare" - som kämpar för att laga relationen (oavsett vad eller vem som är orsaken till att vi hamnade i kris)

Vet inte var jag ska lägga mina inlägg riktigt, så klistrar in här med:
Kan såklart inte riktigt tro det gäller mej, men nu har jag konfronterat honom ang senaste “historien”. Hände i en “lucka” då vi inte var ihop jan-feb och enl honom så “hände” det inget. Men jag skiter ju i om han har stoppat in den eller inte, är liksom inte det det handlar om. Mest intresserad av att få korten på bordet. Det är en lättnad, eftersom jag så tydligt kände att ngt var fel i den perioden och att han inte gått ensam på en konsert som han sa han gått själv på mm. Men sättet han försökte skratta bort och förklara bort det på nu, kände jag igen från särskilt ett annat tillfälle för många år sen. Får mej att misstänks att det faktiskt förekom ngt av en otrohet då med. För nu så slutade han förneka efter ett tag, men sa att han inte ville prata om det för att det väcker sådan avsmak hos honom. “Det får du ta” , sa jag, vi måste börja med ärlighet.
Jo, kan han få hjälp snart och de viktigaste korten kommer upp på bordet, så tror jag att jag tycker han är “värd besväret” - konstigt nog kanske…men fy fan, vilken vansklig väg

Tänkte att detta var en “wake up call” som varnar mej från att börja lita på honom igen. Men jag VILL förlåta och jag ÖNSKAR att han ska kunna vara ärlig. Tror att han skäms så mkt själv att han själv inte orkar vara ärlig inför sej själv. “Wake up call- effekten” håller tyvärr inte i sej hos mej, så särskilt lång tid i taget, förrän jag ånyo börjar bygga upp hopp. Att vi båda hoppas på en framtid tillsammans, gör det så svårt att bryta.

1 gillning

Låter hyfsat kämpigt, men jag antar att det goda överväger?! Känner du att den tunna tillitstråden blivit lite tjockare/starkare sen ni började försöka laga?
Kör ni med “insyn” dvs “kolla min mejl-sms mm, när du vill” typ?
Kram!

Ska fredagsmysa med man å dotter men har panikkänslor

1 gillning

Nä, inte direkt med insyn. Ber jag om det så visar han. Frågar jag vem han messar med så visar han. Jag vill inte veta ngt mer alls än det jag vet det räcker och blir över. Ångest över allt som varit är ju klart att jag får med ojämna mellanrum, men då säger jag det och han förstår. Han är lika inne på vårt försök som jag men jag har ju andra demoner att fajtas med.
Tilliten är sjukt svårt. Det får ta sin tid. Jag meddelar honom att “nu är jag skör” eller " det är väl inga kontakter" och han svarar. Sen kollar jag hans tel. Ibland. Fult men det gör jag. Inget än. Men det är bara inte ens ett halvår sen vi beslutade Om försöket. Och jag kan ärligt säga att jag inte vet om det är detta jag vill leva med resten av livet. Vet bara att nu, just här och nu, så är det så här jag vill göra. Resten tar jag sen. Kram

1 gillning

Har du frågar ang hans historier och försökt förstå varför det hände just då , har han gett ngn anledning?
Mannen här blir irriterad och defensiv, vill inte prata om sveken. Vill bagatellisera dem. Har ändå försökt titta på tv med honom i kväll, vill inte att dottern ska känna spänningar i morgon - hon ser galet mycket fram emot att vi ska åka till Mallorca alla tre i slutet på april. Vet att x, om han känner press, inte har någon “lägsta nivå” och skulle kunna hoppa av resan helt plötsligt
Får ta en dag i taget och hoppas att x snart får hjälp och kan gå å prata med ngn och hoppas dessutom att mina nuvarande panik/äckelkänslor ska bli svagare så småningom

Vi glömde varann. Vi prioriterade inte vår relation. Han flydde från allt genom detta. Han sa till mig att han ville skiljas mer än en ggn men jag lyssnade inte på det. Många saker som fick det att gå åt helvete så att säga. Säger inte att jag lever i sus och dus nu. Det är kämpigt och jag har nära nära till ångest och tvivel och som sagt, jag tar en dag i taget.
Jag har valt att gå vidare. Valt att försöka. Jag har valt att se om vi kan hitta vår relation igen. Det har han med gjort. Jag har valt att inte fråga eller be honom förklara. Jag vill absolut inte veta nånting mer än jag vet. Har sagt att han får ge fan i att lasta det på mig. Jag förtjänar inte mer ångest eller skit. Jag har blivit mer inriktad på att jag är viktig och värdefull. Att det inte betyder så mycket vad andra tycker om mina val. Bara jag mår bra av dom. Men han är nyckfull och humörsstyrd. Fast det vet jag om och det har jag sagt att han ska jobba med. Vi får se helt enkelt. Just idag är ångesten och magontet stort. Får se vad som hjälper. Motion kanske. Kram

6 gillningar

Förstår att du väljer att prova!
Just väldigt jobbigt med att de tillåtet sitt humör att vara nyckfullt och styra. Hoppas verkligen din man tar tag i det snart! Min ska oxå ta tag i det, men när han kommer igång är oklart. Han har skrivit brev till ett ställe där man kan få hjälp. Hoppas han får komma dit snart. Men sen kan det ju ändå vara svårt med äkta förändring - vill de på djupet - orkar dom? Vi hoppas på det, jag hoppas, men förstår rent logiskt att det är en osäker väg, väldigt osäker, särskilt som vi stannar kvar kanske…
Kram!

Tyckte detta podavsnitt var ganska bra (förutom slutet då att kolla i den andras tlf kallas övergrepp)

1 gillning

Det svåra är ju alltid om jag valt rätt väg. Men vem kan veta eg vad som är rätt väg? Min väg är verkligen inte den enklaste, men hur jag än vrider på det i mina tankar så är det den som känns mest rätt för tillfället. Men framtiden får visa det. Jag tar nog en dag i sänder ff. Ena dan kommer jag på mig med stt se på lägenheter och nästa dag vill jag bara boa in mig med honom. Så är det. Kram

1 gillning

Förstår dej ju så väl! Men frågan är vilken framtid som ska utvisa om man valt rätt, när och hur ska bokslut göras och på vilka grunder…?
Kram

Ja. Jag haren tenderns att skjuta fram gränsen har jag märkt. Det är väl så man gör när man är som jag att jag är lite typ beroende så att säga av relationen. Men tillslut når man väl en gräns antar jag. Vet bara inte var den är den gränsen. Kram

1 gillning

jag har känpat så för att få förhållandet att hålla. som jag slitit o försökt vara till lags många år. men nu har det sagt stop o jag är så ledsen på mej själv att jag kastat bort så många år. vet inte om det är lika för dej, men hos mej kämpade jag själv o man borde va 2 som kämpar om det ska gå. slit inte sönder dej, va rädd om dej själv/ kram

2 gillningar

I mitt fall handlar det om exakt 4 mån helvete…i 18 år och 8 mån så var allt mkt mkt bra …
Alla kontakter med varandra och ömhetsbetygelser försvann pang bom…och som jag kämpade och slet känslomässigt…när det tog slut kändes en lättnad,striden var över…
Nu är det slut o behöver bygga upp mig igen

1 gillning

bra, du kommer klara det även om det känns tungt nu. det måste få ta tid tror jag så man får läka ihop igen. önskar dej kycka till🌺

1 gillning

lycka ska det naturligtvis stå😀

2 gillningar

Jösses vad svårt allt känns från dag till dag. Har haft en härdsmälta och verkligen börjat ifrågasätta mitt förstånd. Är jag klok i huvvet egentligen? Är jag rädd? Vad är mitt problem? Jag har dagar när jag känner mig stark och att jag tagit rätt beslut och dagar när allt bara känns som att jag vill gå och inte se tillbaka. Jag och min man har väldigt olika syn på saker som gör att det blir konflikter hela tiden. Vad som är bra är att han verkligen vill att vi fortsätter och att han visar det och säger det. Han har sin problematik och jag min och det krockar med dunder och brak ibland men det visste jag ju. Ändå funderar jag på om jag gör fel mor mig själv. Undrar om jag innerst inne tror på mig själv längre. På mitt förstånd. Vi får se. En dag i sänder och se till att låta bli att pusha fram gränserna behöver jag öva på iallafall. Kram på er :butterfly::butterfly:

2 gillningar

Aj, låter jobbigt! Tycker det finns typ “vardagliga, vanliga” problem, som handlar om olika syn på städning, missförstånd, man tar åt sej för att man missförstår den andra, surar etc. Och sen de problemsom är värre - de som handlar om allvarlig brist på tillit, pga allvarliga händelser som otrohet och grava, stora mängder lögner.
Vad gör att du kraschar just nu, tror du? Kram

Jag tror det är det vardagliga just nu. Det händer ingenting. Det är mest “jag fixar det” och sen så händer ingenting. Plus att en del av mannens personliga problematik som gör att han reagerar väldigt starkt på konstiga saker och får typ utbrott av saker som är ingenting, och ångrar sig när han “kommer tillbaka” till sig själv. Plus att jag är starkare och tar inte så mkt skit och då blir det konflikter. Allt gammalt trillar över mig i såna här situationer och jag funderar mkt på vad eg det var som fick mig att vilja laga. Sen i nästa ögonblick så vet jag vad det är och jag vill ju vara med honom. Men det är ingen enkel relation. Så jag får se helt enkelt. Kram

1 gillning

Tror jag fattar. Har han funderat på att bearbeta sin problematik lite på egen hand - genom ngn sorts terapi?