Åh det är så svårt! Utgår från att han inte har någon annan. Han har sökt hjälp för sej själv så det är ett litet gott tecken. Men han har bara just påbörjat en ev process. Trodde först att han redan köpt alla biljetter och skulle bjuda. Såg ut så på länken han skickade, så då blev jag paff och tänkte att det kan jag ju nästan inte nobba. Men det var bara olika förslag han skickat. Så när vi pratade, var jag liksom först “öppen” för resan , och kunde sen inte hastigt stänga till, när jag förstod att han bara spånade. Han ska komma hit i kvälls och titta på resor tillsammans (hans förslag). Men vi måste prata om mer än det. Vad ska vi ha som ram? Jag vill ha ramen “inget sex”. Men han brukar ha svårt att “nöja sej” med
kramar. Sen är jag nog lite orolig att hn ska åka själv med dottern och/eller bli sur. Jag både vill och inte vill resa. Har ledig varit på bad/sol semester utomlands med dottern. Hade redan kollar upp lite sånnt för dottern ocg mina del, då jag trodde x gjort helt slut
Hej Floriana, jag tycker du bör vara vaksam på vart detta leder. Det känns som du utsätter dig för onödig smärta. Han måste ta konsekvenserna för sitt beslut. Han är pappa till ert barn men ni är inte tillsammans längre. Det ggår inte att äta kakan och ha den kvar. Varken för honom eller för dig.
Han behöver komma längre i processen innan han vet vad han vill. Detso viktigare så kommer du veta vad du vill och kan stå ut med. Eller förresten, inte stå ut med, vad du vill och vad som känns rätt för dig.
Tack för svaret - vet ngnstans att det du säger är sant …men, tänker jag oxå, måste det vara sånt blodigt allvar allting hela tiden - det är ju “bara” en veckas besök i sommaren - går det att njuta trots allt?
Han säger att han vill hitta tillbaka… vad vill jag? Jo, i ett idealiskt scenario vill jag oxå det. Han skulle jobba seriöst på sej själv. Sen skulle vi gå i parterapi igen parallellt. Vi skulle ha lärt oss av våra misstag etc. Vi går i cirklar, men jag vill tro att det inte är en stillastående sådan, men att varje varv i cirkeln är en del i en spiral som rör sej uppåt
Ja jag tänker lite så själv i min situation. Men vet väl innerst inne att jag bara drar ut på lidandet om jag inte får bli fri.
Vill jag att vi ska vara en familj igen? Ja om jag fick välja så skulle vi ju det och vi skulle kommunicera bättre och allt som var lite sämre skulle elimineras.
Men vilket pris skulle jag behöva betala?
Jag kan inte acceptera att bara jag ska ändra mig. Jag tror de som lämnar redan upptäckt att de inte vill ändra sig och det ligger lite till grund att de lämnar. De anser sig ofta ha gjort försök i det tysta men det inte har gått. De har varit i processen att lämna så mycket längre än oss att vi är så hopplöst bakom och kommer aldrig komma ikapp.
När orden väl yttras så dör något i förhållandet. Det kan bli bra igen, man kan få ihop det, det kan bli bättre. Men då behöver båda två verkligen vilja det.
Jag vill också fortfarande kunna umgås som kärnfamilj men vet inte om det är bäst för nån. Barnen hoppas nog på att vi ska fortsätta igen och bli tillsammans, jag kanske gör det av saknad och till viss del förhoppning. Hon kanske gör det av skuldkänslor.
Det är långt kvar till sommaren, jag tycker du ska vänta in i det längsta med att besluta dig, oavsett vad det blir. Mycket kan hända innan dess…
Men det handlar om påsklovet🙀
Ok
Då är det lite mer brådis. Vad tror du att du vinner på att åka med på semestern?
Jag antar att jag är den äldsta “försökaren” här och det var nog jag som myntade uttrycket eftersom jag inte riktigt kände att jag hörde in i kategorierna “Lämnad” eller “Lämnad”.
Eftersom de flesta nog inte vet något om mig eller min historia så ska jag nog först förtydliga att min man var otrogen i november 2011, blev påkommen och efter tre veckors funderande valde “oss”. Även jag valde att välja “oss”.
Vi kämpade igenom en hel del ånger, ångest, självmordstankar, ätstörningar, gråt, skrik, sex… ja, det mesta eller allt. Vi är idag extremt lyckliga igen, jag hänger här för att ge tillbaka. Vi firar snart 30 år.
Jag har en lång tråd bland “Min Historia” (“Efter 25 år hände det som inte skulle hända”).
Som sagt; vår berättelse har ett lyckligt slut. Vi hade inga hemmaboende barn att ta hänsyn till utan vi valde verkligen varandra. Igen.
Som försökare lever man ofta i gränslandet mellan dessa kategorier; i vissa perioder så känner man igen sig i detaljer som en typisk “Lämnad” beskriver och ibland funderar man själv i banorna av en “Lämnare”.
Många gånger ses vi nog som några som har det lättare än andra men jag håller inte med om det.
Vi kan “försöka” i fler år, börja må bra och sedan händer det på nytt och vi lämnar då alternativt lämnas. Flera år av ångest har då hanterats i “onödan” och de kommande åren handlar säkert en hel del - ännu en gång - om det som hände då och nu.
Jag insåg när jag skrev mitt 2 1/2 årsinlägg i min tråd att jag var helt över det som hänt. Totalt över det.
Jag vet idag att skulle något hända mellan oss så beror det inte på otroheten 2011 utan något annat. Jag kanske tröttnar? Vem vet?
Det är nog dit jag önskar att ni andra som är försökare kommer i era funderingar; att ni väljer varandra oberoende av ekonomi, hus, barn etc för om inte den genuina kärleken finns där så skjuter man nog bara avslutet framför sig. Liksom ångesten. Jag önskar att ni kommer till ett läge där det som hände er “nu” inte spelar någon roll om 2-5-10 år.
Att ni är så säkra på er själva, er förmåga och era känslor att ni vet att klarar av en separation senare om ni själva, ni gemensamt eller bara den andra parten väljer det.
Att ni vet att det blir jobbigt men att man tar sig genom det. Det viktigaste är du. Och se till att du själv bestämmer dig för att lära känna dig själv och utvecklas själv under processen! Du är alltid viktigast i ditt liv. Har du barn så mår inte de bra av att du inte tar hand om dig själv och ditt mående!
En hård smäll vid alla separationer eller otroheten är nog att vi alla är ganska ensamma när det väl kommer till kritan. Oavsett om vi har vänner och familj eller ej så är vi trots allt ensamma när det väl gäller. Allihop av oss.
Den vetskapen har gjort mig starkare. Inte rädd, inte ledsen men stark.
Och jä***r vad mycket jag lärt mig under tiden!
All kärlek!
AII
Han säger att han kommit fram till att han måste ordna upp i “sin skit” - typ det psykiska. Men jag måste nog be honom säga vad han förväntar sej. Han brukar ju inte leva upp till sine egna förväntningar på sej själv sas…Jag har ju en liten skrynklig spira till familjedröm kvar …Frågar mej själv om jag är dum/naiv, vet ej. Förväntan på semestern:
Hm, att det blir lugnt å skönt och bra för dottern. Att jag ska kunna slappna av och dela upplevelsen vi tre, utan drama eller krav
Så är resan beställd och dottern jätteglad. Antar att jag då är en sorts försökare. Ändå känner jag visst obehag när jag umgås med x. Tål inget av hans lynnighet just nu. Dessutom har jag nog svårt att navigera i vad för vänskap vi har. Han vill ju mer, och jag tycker det är tröttsamt att hålla emot. Fast senast jag släppte efter, fick han panik ocg gjorde slut.
Han önskar sej att vi åker på denna resa, som 50 års grej, han fyller. Det är ju fint att hans önskan är att åka med dottern och jag…
Hoppas att allt kommer att gå bra med resan /kram
Hoppas det blir bra för dig o lilltjejen 
Hej @Floriana. Känns det som om du vill detta med? Gör du det för dig menar jag. Det är ju tufft när den man ska försöka på nytt med har en ambivalent inställlning till försöket, eller när försöket ska ske bara på dens villkor. Det var lite grejen för mig i början. Han ville si och han ville så. Men jag rannsakade mig själv och kom fram till att alla hans sidor brister och jävla beteende till trots så överväger mina känslor för att försöka att bygga upp en bättre relation. Och tro mig, jag hade haft ett mkt enklare smidigare liv och vardag utan honom. Men det vill jag inte vara. Utan honom. Iallafall inte i nuläget. Och så känner han med (säger han iallafall). Han vill vara med mig och se var vi hamnar. Det kan ju hända stt allt går åt helvete, men just nu skiter jag i det. Det är inte lätt. Det är mkt ångest och tvivel och brist på tillit men det kommer väl med tiden. Eller inte. Vi får se.
Ville bara ha sagt att känn så det är ditt eget val. Så att du känner att du väljer ditt eller datt. Om du förstår vad jag menar. Stor kram 
TACK, för stödet! Fick ett mess av en kompis som jag vill dela med mej:
“Nej, och det är nog egentligen sällan saker är svarta eller vita. Tycker vi lever i en tid då vi matas med bilden av att vi kan välja allt, att vi skulle vara rationella. När jag hör saker som ‘du måste släppa det här och gå vidare’ reser jag ragg. Jag måste ingenting, och om det dessutom vore så enkelt så skulle världen inte se ut som den gör. Ingenting är enkelt och ingenting är svart eller vitt. Man vill förenkla och reducera oss. I själva verket är saker och ting oerhört komplexa. Och det handlar om processer. Jag har ju läst många sk självhjälpsböcker och tycker genuint illa om de flesta. De är ofta förenklande, skuldbeläggande och fördummande - tänk positivt, det är upp till dig att förändra ditt liv etc, etc. Usch, blir arg bara jag skriver det känner jag. Hur som helst ramlade jag över en bok som jag kom att ta till mig, och även den författarinnan hade tröttnat på självhjälpskulten. Den heter Wabi Sabi (nej, inte wasabi😆) och är i grunden en japansk filosofi. Den grundar sig på tre principer som jag tycker känns befriande att tänka på :
‘Inget varar för evigt
Inget är perfekt
Inget blir någonsin färdigt’”
Kram
Här är jag igen , suck. Försöker ge x en ny chans. Han har kontaktat ställe för behandling (säger han) så det har känts skönt. Svårt att slappna av ändå, vi umgicks intensivt jul å nyår. Sen gjorde han slut. Sa sen att det det berodde på en kris. Nu vill han hotta tillbaka och hans största önskan är att åka med dottern och jag på solsemester i samband med hans 50 års dag. Gick med på det. Smått glad faktiskt … igen. I kväll kändes han olustig ( han hämtar dottern tisdagar då jag jobbar sent,och sover över på soffan). Frågade om jag fick kolla mobil. Jodå, men han var orolig då jag plockade fram hans jobbmob. Där var en whatsapp chat. Två meningar fr i kväll, hyfsat neutrala, men underligt. Bläddrade bakåt. Stod ordet “sex” och “men man kan ju sova två i din säng”. Visade honom, läste ej klart. Han raderade snabbt. Sa att det inte var ngt, utan förutom de två senaste chat grejerna, som berodde på ett dödsfall, så var det en flirt från i somras. Nåja, då var vi ju inte ihop. Men känns olustigt,oxå ngt med hans sätt. Vill ju tro honom. Fan inte lätt. Irriterad att jag ej läste klart. Kunde ej så några datum i farten - syns inte datum i “whatsapp”, någon som vet?
Det är inte lätt alltså detta med tilliten. Jag får ont i magen när min man glor på telefonen. Vill ju tro på honom men det är en skör tunn liten tråd som den tilliten hänger på. Med tanke på vad som hänt. Känner att jag vill skrika åt honom att ge fan i telefonen samtidigt som jag vill tro på honom. Men jag säger att det känns olustigt och han säger att han förstår. De flesta dagar är ok. Men jag funderar ibland på om det är rätt väg jag valt. För det är svårt @Floriana att bygga tillit igen. Och det måste ju de förstå och hjälpa till att bygga. Kram
Jo det står datum i whatsap. Det är bara den närmsta veckan som det står idag, igår, torsdag, onsdag osv. Längre bak i tiden så står det datum då meddelandet skrevs
Kram❤️
Tack för i info - konstigt, såg inga datum, men var ganska stressad
Ja, det brukar stå i en egen liten ruta ovanför inläggen. Det var väl inte just det du letade efter så inte så konstigt.
Mitt hjärta värker när jag tänker på dig. Kag vet hur det är❤
Puzz
Tack, vad ni är snälla! Hittade ett mejl som visar att x bokat två biljetter till en konsert som han sa ha va själv på. Detta kan förklara att han plötsligt gjorde slut i mitten av januari, då konserten var 10 dagar senare. Så när han gick dit, var det altså slut, men sen efter, så ville han tillbaka. Han har skickat in brev för att få hjälp att ta tag i “sin skit” (som han själv uttryckte det). När behandlingen kan bli, är ovisst. Var glad att han visade självinsikt, men ledsen nu att lögnerna fortsätter. Han tänker nog att sanningen bara "ställer till det " eftersom det senaste inte “var något” och NU vill han ju hotta tillbaka. Vet inte om jag ska berätta att jag sett mejlet om konsertbiljetterna?
Ja, jag vill fortfarande hitta ett “vi” som kan fungera…