Hej
Ganska ny här, jag har läst en del inlägg och det verkar vara en trygg plats att kunna ventilera och få andras kloka perspektiv. Jag vet heller inte hur utlämnande jag vågar vara, but here I go…
Min man och jag är mellan 45-50, vi har varit gifta i tio år och har inga gemensamma barn. Hans två barn är vuxna och utflugna och mina två tonåringar bor fortfarande hemma.
Vi har gått/går genom en otroligt jobbig tid. Jag har legat i vårdnadstvist (pågår fortfarande, snart tre år) med barnens pappa som jag lämnade för tolv år sedan… Det är en lång historia i sig, och barnen far väldigt illa. Jag har fått ensam vårdnad, men pappan fortsätter att psykiskt misshandla barnen och mig. Det var anledningen till att jag till sist lämnade honom för många år sedan, och han har funnit som en skugga över oss i alla år.
Men när jag träffade min man så föll jag för att han var exets TOTALA motsats. Så otroligt snäll och omtänksam. Faktiskt för snäll, och det är väl det som egentligen alltid varit “dilemmat”. Vissa skulle kalla honom för toffelhjälte. Jag törstade efter vänlighet och trygghet, och kastade mig ganska snabbt in ett nytt förhållande, fast jag kanske borde ha varit ensam och landat i allt efter separationen med exet. Att maken har stått ut med mitt bagage under alla år är ett under.
Vi har ett tryggt och bra liv, fint hus, bra jobb, stuga etc etc. Men något avgörande saknas, och det har det egentligen gjort i flera år nu.
Jag blev sjukskriven för någon månad sedan för utmattning, och månaden efter kraschade maken rejält… Såpass att han hamnade på psykiatrisk avdelning en tid. Nu går vi som två vålnader här hemma.
Min man är oerhört konflikträdd och tar aldrig upp jobbiga ämnen själv, utan då är det jag som får ta upp det. Vi har egentligen aldrig bråkat under alla år, men det beror på att om jag “gnäller” på något eller vill diskutera något så är svaret alltid “du har rätt, jag ska tänka på det”. Då blir det ju inga gräl - men heller ingen utveckling i förhållandet. Vi (eller mest jag då…) har pratat om att han ska stå upp för sig själv, inte alltid sätta andras behov i första rummet på bekostnad av sig själv osv. Och att jag VILL få feedback från honom, det är klart att det finns massor han borde reta sig på hos mig men han säger inget. Det är svårt att komma honom inpå djupet - ibland tänker jag att “det kanske inte finns mer där under” eller att han bär på en mörk hemlighet och därför inte visar sitt sanna jag.
Ibland känns det som att han är rädd för mig, eller har satt mig på en så hög piedestal liksom… Jag vet att han är livrädd för att jag skulle lämna honom.
Vi gick till en jättebra familjerådgivare innan han blev sjukskriven, på mitt initiativ, men lade det sedan på is eftersom det pågår andra trauman i familjen.
Vi har inte haft sex på 8-9 månader nu tror jag. Och sexlivet - det har väl egentligen aldrig fungerat okej efter att den första förälskelsen lade sig. Där kommer piedestalen in igen, han har väldigt svårt för att ta initiativ. Själva sexet i sig är okej, men inte mer än så. Vi (jag) har pratat om det många gånger genom åren, men det blir ingen skillnad, och min attraktion gentemot honom har helt försvunnit. Har provat de flesta tricks i boken genom åren.
Innerst inne vet jag vad som måste ske… Men jag är livrädd samtidigt! Jag älskar honom som en vän, och vill att han ska vara lycklig. Känns som att det är mitt fel att han är sjukskriven nu, jag vet att mycket beror på min situation och att han gjort allt för att finnas tillhands tills det inte höll längre.
Men jag känner att jag drunknar inombords! Men vad är vad? Hönan eller ägget… Är det vår familjesituation, eller att kärleken helt enkelt finns för honom? Han ska ju vara den person han är, med alla sina egenskaper. Vem är jag att fortsätta försöka ändra på honom, för att JAG ska bli nöjd? Jag tycker ofta inte om den person jag blir med honom. Sur, ogin och bossig… Familjens organisatör för att han lever i en disträ bubbla. Fast tar jag upp det så håller han såklart inte med.
Han förtjänar en go och glad kvinna, som han kan få ett mer kärleksfullt och okomplicerat liv med. Själv vill jag bara vara ensam… Allt blir så tydligt nu när vi är hemma båda två, jag kvävs av att vara hemma och inte få utrymme för återhämtning och läkning . Och det märker han, så han håller sig undan och försöker hitta sin läkning. Vi är inte i skick att stötta varandra i läkningsprocesserna alls. Jag blir mer kall och avvisande, och så tycker jag ännu mer illa om mig själv för att jag är en hemsk och elak person.
Och mitt i allt finns oron för barnen, att kunna/orka jobba igen osv. Vad det ska bli av oss. Min man krisar för han känner att han inte kan fortsätta inom sitt yrke - och han har ångest och känner att vem är han då? Jag försöker stötta, men har inte alltid orken. Den lilla energi och drivkraft som finns går till barnen och rättsprocessen. Mitt eget jobb - det löser sig sedan tänker jag. Jag tror inte heller att jag kan fortsätta på min funktion, men det är det minsta problemet just nu.
En skilsmässa är det sista vi orkar nu, men jag vet snart inte var jag ska ta vägen med alla tankar och känslor… Innerst inne vet jag ju. Tror jag.
Stöd och råd kanske? Snälla, inga hårda ord eller fördömande iaf:pray: Men behöver ventilera och bolla med någon, så snälla svara om ni tycker/tänker något om det här:pray:
(Kanske upprepar mig, förlåt isf)