Jag går hela tiden och grubblar över när började det gå snett, varför har vi inte gjort något åt det, är det bara jag som känner så här, eller känner vi båda samma sak men ingen vågar ta upp det?
Jag vill ju inte såra min partner, men egentligen gör jag ju det ändå eftersom jag ej lyfter våra problem.
Kort bakgrund:
Vi har varit ett par i 15 år varav gifta i 5, två underbara barn och under större delen av denna tid har vi haft det riktigt bra tillsammans. Varit på massa äventyr som familj, men även gjort massa bara vi två.
Vi har kunnat sitta i timmar och bara prata om allt mellan himmel och jord, både djupa tankar och allt, det har inte funnits något som vi ej kunnat dela med den andra. Vi har haft en respekt och tillit till varandra, så som det ska vara.
Dock på senare år har vi på något sätt börjat glida isär, hur/varför vet jag ej, men jag har känt det ett bra tag men ej velat inse. Man har liksom tänk “det blir bättre, det är bara en fas” men fasen blir bara längre och djupare, tyvärr!
Vi bråkar aldrig eller så, men det känns som passionen försvunnit nästan helt, vi liksom bor under samma tak, men lever olika liv. Det känns nästan som att bo med sin bästa kompis.
För någon intimitet har vi knappt längre, tror det var innan sommaren sist och då var det typ för vi kände att vi måste då det hade varit lång tid innan dess, har det inte gått långt om man känner så?
Jag är ju egentligen en person som vill ha intimitet, men eftersom jag ofta varit ledande i frågan så har jag på senare tagit ett steg tillbaka och kontentan av det har blivit att jag börjat tappa lusten helt.
Jag vet inte om hon känner samma som mig, men jag vet inte hur jag ska ta upp det med henne.
Det har till och med gått så långt att jag börjat fantisera om att ha ett eget liv, hur det skulle kunna se ut etc…
Det sista jag vill dock är att såra henne, vilket jag kanske gör om jag berättar hur jag känner och hon ej känner på samma sätt… sen är det kanske också så att jag är i nån intern kris och egentligen är allt bra, gud jag vet inte! Så otroligt svårt där här, vet ej vad jag ska göra…
Kan du försöka prata med henne och berätta hur du känner? Försök i så fall tänka innan vad du kan ha gjort som bidragit till det här resultatet, och ta det med dig in i diskussionen, så minskar risken för att hon känner att du håller henne ansvarig.
Jag har slätat över många problem i mina förhållanden, och det har bara sårat mer än att faktiskt ta upp funderingarna. Å andra sidan så är jag otroligt dålig på att ta upp saker på ett naturligt, lugnt och respektfullt sätt, men du verkar ha hjärtat på rätt ställe och jag tror att du klarar det. Dessutom så har ni vad som verkar vara en oerhört fin och stadig grund så det finns alla skäl att arbeta på det!
Hade jag kunnat skruva tillbaka tiden en si så där 4 år och vågat säga till min man att något är fel vi behöver hjälp så kanske jag hade sluppit gå genom det helvete jag har gått genom. Men det var samma sak för mig, jag vågade inte, ville inte såra honom, trodde inte han skulle gå med på parterapi osv osv osv.
Visade sig att han hade ett helvete också med krishantering, sig själv, psykisk ohälsa.
Vi gled i sär. Vi slutade prata med varandra. Vi bara sprang vidare i ekorrhjulet och jag tänkte att det skulle bli lättare när barnen blev större. Men inget blir lättare utan att man gör något aktivt åt det!!
Kan du se till att ni får tid för er själva, utan störningsmoment från barn, telefoner och omgivning? Och därefter försöka prata med varandra? Det är inte bara du som ska prata, hon måste få sagt sitt också. Ni kommer garanterat att bli ledsna båda två. Men alternativet är att ni fortsätter driva isär och ett tu tre är en av er otrogen eller gör något annat dumt. Låt det inte gå så långt!
Det svåra med att ta upp i samtal just ett sådant här ämne är att det är att släppa ut anden ur flaskan. Den går inte att stoppa tillbaka igen. Men jag tror ändå att det är nödvändigt. Utan att ändra riktning finns det vara ett håll det kan gå.
Försök att ha ett samtal där du utgår från dina känslor så att det inte blir som anklagelser. Typ:
“-Jag tycker det känns som om vi har glidit isär”
Citat Det svåra med att ta upp i samtal just ett sådant här ämne är att det är att släppa ut anden ur flaskan. Den går inte att stoppa tillbaka igen. Men jag tror ändå att det är nödvändigt. Utan att ändra riktning finns det vara ett håll det kan gå.
Försök att ha ett samtal där du utgår från dina känslor så att det inte blir som anklagelser. Typ:
“-Jag tycker det känns som om vi har glidit isär”
Citat
Menar du att om jag säger “jag tycker det känns som vi glidit isär” så är det anklagande, eller du menar att jag ska börja så?
Du kan alltid säga det till henne, så att hon vet innan du öppnar truten att det som kommer nu är i all välmening och förhoppning om att det ska hjälpa henne lika mycket som dig att må bra i ert förhållande. Jag har dock gjort misstaget att fråga, och därmed lägga över ansvaret på den andra, istället för att stå för påståendet själv.
Inser att det inte blev helt tydligt.
Man ska utgå från sig själv och sina känslor i diskussionen. Exempel:
-Jag tycker vi har glidit isär
-Jag blir ledsen när …
Det man inte ska säga:
-Du pratar inte med mig
-Du vill aldrig ha närhet
Den här typen av kommentarer är anklagande.
Ibland funkar det att utgå från vad man saknar. Givetvis utan anklagelser även där, eftersom man är ute på tunn is hur väl man än menar. Det är ju svårt för partnern att tolka frågan som annat än kritik, trots allt.
För att ytterligare minska risken att det ska uppfattas som gnäll eller påhopp kan man fråga hur partnern ser på saken - och vara uppriktigt intresserad av svaret.
-Det känns som om vi inte pratar lika mycket med varandra som förr! Är det något som du har tänkt på också?
-Jag skulle vilja att vi gjorde något roligt ihop lite oftare, som par! Vad tycker du om det?
Här måste man vara inställd på att verkligen lyssna på vad partnern svarar och gärna ställa följdfrågor i lika icke-anklagande ton. Om hon svarar t ex “Nä, det tycker jag inte, det är väl bra?” så kan man fråga vidare “Vad betyder bra för dig?” eller något i den stilen.
Fysisk intimitet hänger tätt samman med känslomässig intimitet och om du vill återskapa den fysiska delen måste du börja med den känslomässiga delen. Att ställa äkta, intresserade frågor om hur någon tänker och känner, och lyssna in svaren på allvar - det är intimitetsskapande i sig. Det är så man bygger en emotionell närhet. Själva processen är nästan viktigare än svaren.
Det är lätt hänt att man går i försvar eller vill lägga fram argument för sin egen ståndpunkt (“Vadå ‘bra’? Hur kan du tycka det är bra när vi knappt pratar med varandra?”) men ju mer man kan undvika det desto bättre.
Tack, ska verkligen försöka formulera mig så, men blir svårt att inte ta upp lite av hur jag känner just med närhet osv, men ska börja så som du skriver, tack!
jag vet ej om jag vill det längre, det är just det.
Tänker jag på hur vi haft det tidigare och vilken fin person hon är - då vill jag.
Men samtidigt tänker jag om det är tanken av hur bra vi haft det som gör att tror vi hör ihop, men egentligen är det tyvärr så att vi tappat varandra på vägen någonstans…
Det är inte lätt alltså, gud!
Du ska självklart ta upp vad du känner men inte lägga ansvaret på henne utan säga hur du känner när hon gör eller inte gör något. Enkelt uttryckt, börja inte meningen med vad hon gör utan med vad du känner inför vad hon gör.
När man glider i sär så blir allt ungefär så som du beskrev det. Man tvivlar på sig själv, sin partner, relationen. Och det är ju inte konstigt!! En relation kräver arbete och när man har hamnat där du/ni är nu så är det en extra uppförsbacke.
Det du skriver här väcker minnen hos mig. Jag och min man gled i sär under en längre period.jag fattade först inte vad som hände, sen tänkte jag att det är väl så det blir när man lever familjeliv, små barn och allt inrutat… Jag accepterade läget istället för att göra något åt det.
Idag är vi på en annan plats, tillsammans. Vi har jobbat räven av oss för att komma dit där vi är idag.
Jag bestämde mig för att vi skulle fortsätta tillsammans. Jag bestämde mig för att ge honom en chans till att visa att han är den människan som han sagt att han jobbar på att bli. MEN jag var ärlig mot mig själv och sa att det är för nu. Nu i denna stund är jag här och jag satsar allt, men det kan visa sig att jag ångrar mig och då får det vara så
Man kan inte mer än göra sitt bästa. Men du måste vara ärlig mot din fru. Ärlighet är det allra viktigaste
Hej!
Ej varit så aktiv här då jag ej haft tillgång till internet.
Men vill bara uppdatera att vi haft vårt första samtal och det känns så skönt.
Det var som jag trodde att hon tyckte lite samma sak som mig, att vi glidit isär en del sista tiden.
Vi tog båda upp saker och hade en bra dialog, vilket känns skönt!
Hoppas vi snackar mer inom kort och ska då följa upp här hur det går, tack för allt stöd och tips från er alla.
Vad härligt att höra att det gick bra, hoppas nu ni kan ha ett bra fortsatt samtal, det ska landa i er bägge först och sen kanske ni också kan boka tid hos någon utomstående för hjälp.
