Vem är jag nu

Igår var det helt ok hade till och med några minuter där jag var i full acceptans och vilken härlig känsla det var att inte få känna något alls utan känslorna var tyst och jag kunde skita i henne totalt. Så är nog därför jag vaknade idag med rätt höga ångest nivåer. Jag måste fortsätta att tänka på hur det faktiskt var inte vad jag fantiserar om. Om en vecka börjar mitt nya träningsprogram ser fram mot det. Nästa vecka har jag även läkarbesöket sedan skickas remissen håller tummarna. Upptäckte igår att jag av och till under dagen spänner hela kroppen utan att tänka på det. Är nog en del till varför jag har så stora problem med trötthet. Ska försöka denna vecka att vara mer medveten och aktivt försöka få kroppen att slappna av.

Nu är det dags för jobb.

4 gillningar

Det där med att någon annan har tagit ett beslut som totalt påverkar en själv och man fick inte vara delaktig i beslutet… Den är jobbig. Någon annan har lixom bestämt att ”så nu går jag åt mitt håll och du åt ditt, vad du vill är inte relevant för jag har bestämt mig”.

Och så den där ångesten och alla tankar som överlappar varandra. Svåra att sortera och få ihop pusslet. Det spelar faktiskt absolut ingen roll just nu att det blir bättre sen för man är så mycket här och. I i sina känslor, kanske mer än någonsin.

Jag har i alla fall kommit till ro med att det är ok att må skit, bara det inte är konstant och tar fokus från annat som är viktigare såsom barn. Man får vara ledsen och känna sig övergiven.

Det kommer en dag när det inte gör lika ont och det kommer dagar där man undrar om man verkligen dött och hamnat i helvetet. Det enda man kan vara trygg i är att det är en process och alla känslor är tillåtna. Och säkert som många säger att en dag tittar man i backspegeln och kan inte tänka sig att vända om. Själv har jag svårt att hålla blicken på vägen överhuvudtaget….

3 gillningar

Tack för input X2X jag följer din historia och tycker du kämpar på bra.

Det gör fortfarande ont att ha blivit utbytt och att ha tappat någon som jag trodde jag skulle bli gammal med så jag är inte klar än men en ny känsla har börjat dyka upp som jag inte riktigt kan sätt namn på. Den började dyka upp igår eftermiddag och hänger med någon minut då och då. När jag är i den känslan så bryr jag mig inte om mitt X utan är ointresserad av hur hon har det osv. Vet inte om jag jinxar det nu men kan det vara acceptans som kommer på snabb besök? Är det så då är det inte en dag för tidigt och den är extremt välkommen. Det började efter jag skrev ned hur relationen faktiskt var inte så som jag förskönat den.

Insett att jag inte har något livsmål för mig själv utan alla mål har hängt ihop med vad partnern ville och önskade. Tror jag behöver lägga ner lite tid på att försöka hitta vad jag vill få ut av livet. Tror att har man dessa mål och man träffar en framtida partner så blir det mer för att förgylla vardagen inte som jag haft det tidigare ett måste för att kunna leva.

Börjar landa i att detta kommer ta lång tid och att jag måste få känna alla känslor som kommer. Har tagit bort mitt mentala mål att vara igång igen vid årsskiftet. Nu får allt ta den tid det tar och det är resan som är viktig inte målet.

Har tagit kontakt med en gammal vän från högskoletiden så vi ska träffas i september men jag märker att jag har få vänner i närområdet som jag kan vända mig till. Hur gör man för att knyta nya band? Jag har inga sociala sammanhang där jag träffar andra människor. Detta måste jag förändra och det kommer jag göra men den hamnar på listan just nu.

4 gillningar

Ny dag och vaknade med höga ångest nivåer igen. Förstår inte varför detta har börjat igen. Har trott att det började gå utför för 1,5 år men insett att jag har gått runt med ångest i 3-4 år av våran relation. Så egentligen är nog detta det bästa som kunde hända och hade förmodligen hänt för eller senare oavsett. Denna insikt gör att jag förstår ännu mindre varför jag har så svårt med acceptansen. Ska inte fundera så mycket på det utan fortsätta vara i känslorna och acceptera dom.

Strukturerade upp alla delar jag vill förändra med mig själv igår så jag får en överblick och det inte känns som en massa berg att bestiga. Kom fram till att sätter jag värdeorden och mina livsmål så kommer många andra delar att vara lättare. Så nu blir det jobba med dessa två punkter. Sätter ingen press på mig själv när det ska vara klart utan jag måste ge det tid att växa fram men det blir dom två som fokus kommer ligga på den närmaste tiden.

2 gillningar

Så ör det exakt! För i min skalle skulle vi ju leva tillsammans, bli gamla och vi planerade ju dessutom för det. Jag säger inte att mitt liv kretsar runt min man men det är klart att man byggt upp det tillsammans och haft gemensamma framtidsplaner. Varför skulle man planera för sig själv lixom?

Bra jobbat! Jag har inte heller något “mål” men det kanske kommer.

Glöm bara inte att det säkerligen inte är något fel på dig som du måste rätta till. Men kanske förändra saker som du själv kommer må bättre av är ju positivt! Jag har nämligen grubbla ihjäl mig: tänk om jag varit mer si eller mer så. Om jag varit smalare. Om jag ville ligga mer. Om jag alltid … Men nej… det är ju inte jag som är fel även om det känns så.

1 gillning

Tack för bra tankar. Förändringarna är för mig själv inte för någon annan. Det är saker som jag själv har hittat nu då det har krishanerats. Det är mycket som handlar om att bygga upp min egen självkänsla, egna mål osv.

Idag är en lite sämre dag igen känns konstigt att hon bara är borta från mitt liv över en natt. Vi har inte träffats eller pratat på 5 månader nu. Att gå från att prata varje dag i princip i 4 år till noll gör att jag känner mig ensam. Något håller på att hända med mina känslor för kan känna mig mer less nu och mindre sorg i perioder. Kommer en hel del tankar runt hur det faktiskt var och hur olika vi ser på vad en relation/familj är. Vet inte om känslorna för henne har svalnat och det som spökar nu är mitt sårade ego, att jag inte dög åt henne. Tankar med aldrig mer har börjat dyka upp på morgonen när jag vaknar och det gör ju att ångesten är påtaglig redan när jag vaknar. Tror att jag bearbetar rätt mycket när jag sover som gör att dom tankarna kommer. Hoppas det går ner lite för det är jobbigt att vakna med så höga ångestnivåer.

2 gillningar

Då var det en kväll i gruvan skulle nog inte jinxat det hela tidigare idag. Vill bara ringa henne och skrika varför, varför gav du oss inte en chans, varför pratade du inte med mig. Du har förstört nåt som kunde blivit så bra bara vi pratat med varandra. Helvete älska mig är det så jävla mycket begärt. Jag älskar ju dig.

Behövde skriva av mig bara ska fortsätta kvällsskiftet i gruvan.

2 gillningar

Ny dag nya möjligheter. Tog mig upp ur gruvan så pass mycket att jag lyckades somna tillslut. En jobbig fråga som kom fram igår är varför tillät jag henne att köra över mig, varför stog jag inte upp för mig själv och mina behov? Insikten att jag levt med ångest i så många år gör att jag har svårt att förstå varför jag älskar henne fortfarande. Varför nöjde jag mig med smulorna? Frågor som jag inte har nåt bra svar på mer än att jag är rädd för att bli övergiven. Har förstått att rädslor gör att vi inte handlar rationellt så gissar att det hänger ihop. Känner att denna dagbok hjälper mig att få lite ordning på tankarna och det är jag tacksam för.

Fick ett förslag på fika med en ytlig bekant och jag har bestämt att göra som andra på forumet skriver om att börja säga ja istället för nej. Så på fredag ska jag gå och fika med hen. Har bestämt mig för att börja bygga upp mina egna rutiner igen för att få lite struktur i vardagen. Det som gör det jobbigt är min utmattnings problematik vet aldrig hur mycket energi jag har. Kan räcka med att en tanke på henne dyker upp så försvinner all energi. Nu är det dags för jobb är helt slut men bara att bita ihop idag. Som min motivations talare säger det blir bättre för varje dag du behöver bara ta dig igenom.

4 gillningar

Den kommer jag ha extremt svårt för. Jag försöker att inte vara så tillgänglig. Inse att jag varken vill eller ska svara på alla hans frågor om saker som inte är relevanta för mig såsom var hans nycklar är eller om jag kommer ihåg när han skulle klippa sig. Jag har ju alla svaren men det är inte upp till mig nu.

Kanske helt enkelt så att hon inte dög åt dig. Men jag vet, jag har samma tankar som du!

Då maler i alla fall inte tankarna på och om henne hela tiden, det är ju ett steg i rätt riktning!

Jo man får ju höra det och det blir det säkert.

Tack X2X❤️ jag är tacksam för din input blir lätt repa i skivan då jag går runt i mina egna tankar. Jag önskar inte någon denna resa men det är en lättnad att inte vara ensam och det gäller framförallt alla olika känslor som kommer och går under processen.

Jag har kommit till en punkt där jag faktiskt mår helt ok på kvällarna kan se att även jag kommer få ett bra liv tillslut bara inte just nu men när jag vaknar dagen efter så är ångesten tillbaka och saknaden. Jag uppskattar verkligen dom kvällar när jag känner mig normal så jag är på rätt väg. Kom på mig själv att jag satt upp målet att må bra till hösten vilket jag inser nu att det kommer inte hända. Så nu har jag sagt till mig själv att det finns ingen deadline utan jag får gå runt och må dåligt tills jag inte gör det längre. Jag är tillbaka lite till det som Saknad skrev tidigare, jag försöker stressa igenom processen. Märkte att ångest gick ner när jag tog bort målet. Nu hoppas jag att jag mår bättre till nästa sommar.

Jobbar 25% och känner att jag oftast är helt slut efter dagen så behöver fundera lite på om jag verkligen ska gå upp till 50% från 1 sep. Hoppas verkligen på att psykiatrin tar emot mig. Har tid hos VC på måndag då prover ska tas och en medicinsk bedömning av mitt fysisk tillstånd ska göras sedan skickas remissen.

Vilken berg- och dalbana detta är. Jag har aldrig varit med om nåt liknande troligen för att i mina andra relationer har vi haft en dialog och kämpat för oss tillsammans innan vi tog beslutet att det inte funkar. Självklart har det varit en sorg som behövts bearbetas men detta är nåt helt annat.

Jag har lovat mig själv att när jag väl börjar med dateing så kommer jag aldrig ghosta någon och kommer vara tydlig med vad jag vill och våga vara sårbar och i framtida relationer kommer jag prata med min partner. Jag tillhör dom som varit i en relation för att må bra, det är slut på det jag ska vara mitt eget lyckopiller. En relation ska förgylla mitt liv inte vara ett krav. Är jag ärlig så ligger detta väldigt långt fram i framtiden, vill inte ha någon annan än henne nu men det kommer väl.

5 gillningar

Hade en rätt så bra dag men en gemensam kompis hörde av sig och undrade hur det var och vart naturligt att jag fick höra lite av vad som händer i x liv. Blev väldigt stressad över det förstår inte riktigt varför. Är nog så att jag ändå har starka känslor för henne fortfarande och det gör ont att inte få vara den delen i hennes liv. Att bara andas funkade under samtalet. Det förankrar mig i nuet och där har jag det ok. Nu efter samtalet så ligger jag i soffan och bara andas. Vill så gärna vara klar med detta nu och gå vidare med mitt liv. Sårskorpan som fanns över hålet i hjärtat var skörare än jag trodde. Blir nog en kväll i gruvan men tänker att varje pass i gruvan gör mig starkare i längden, jag lär mig mer om mig själv, lär mig att ha själv medkänsla, lär mig acceptera alla mina känslor.

Jag kommer vara den människa jag vill
när jag kliver av den berg- och dalbana. Bara kavla upp ärmarna och börja jobba.

4 gillningar

Ny dag och det blev en tung kväll i gruvan. Vart mycket funderingar runt x igår kväll. Tankar på det jag fick veta och hon verkar bete sig som en ungdom fast hon är 48. Hon var nog klar med familjelivet och hon är inte så sugen på något seriöst utan vill kunna göra vad hon vill när hon vill. Hennes dotter är 19 och min son är 6 så får en känsla att det påverkade. Hon har i princip slutat umgås med dom hon normalt har umgåtts med och hänger bara med en kompis som har ett distans förhållande. Vet att hon hade problem att åldras och var stressad över det. Känns som om pandemin gjorde att hon började ifrågasätta om det hon hade var vad livet handlade om och kom fram till att hon ville ha något annat. Känner att jag inte hade någon chans och att den kvinna hon är nu inte är den goa, omtänksama kvinna jag blev kär i. Det gör ont att hon inte bjöd in mig och vågade visa sig sårbar och berättade om sina problem. Jag saknar henne väldigt mycket just nu. Känns som det blir en helg i gruvan. Frågan är om hon jag saknar verkligen finns kvar? Jag är inte så säker på det.

Jag kommer få ett bra liv bara inte just nu. Tålamod och lita på processen är det jag ska fokusera på i helgen. Försöka vara i nuet och låta alla känslor komma och gå. Ha en go helg alla på forumet hoppas ni inte hsr bokade pass i gruvan.

6 gillningar

Jobbar trippla skift i gruvan…

5 gillningar

Har börjat fundera på om den kvinna jag blev kär i verkligen fanns eller om det var en fasad som målades upp. Är jag förälskad i en fantasi? Spelar det egentligen någon roll resan är över oavsett hur det faktiskt var. Fick känslan igår att hon har någon form av ålderskris och hon kände sig instängd och skyller allt på mig. Därför springer hon vidare utan att reflektera över sig själv. Sist vi sågs så sa hon att det aldrig var lugnt när hon var med mig. Har tänkt på det lite då och då varför hon kände så. Med den info jag fick igår och om jag tittar på våran relation så är det inte så konstigt att hon upplevde det så då hon ljög om så många saker till vilket gjorde att jag ifrågasatte när vi inte gjorde det vi kom överens om. Då blir det inte lugnt och hon hade behov att vara på sin vakt hela tiden så jag inte skulle komma på henne med lögnerna. När vi började träffas var hon väldigt fysisk och jag har ett stort behov av fysisk närhet. Hon var allt jag kunde önska men redan efter ett år så försvann närheten. Det gick så långt att jag fick be henne ta på mig och det varade under 3 år. Hennes dotters kommentar var mamma är inte så gosig. Varför accepterade jag detta? Vad är det jag saknar? Jag har inga svar men så fort jag hör nåt om henne osv så blir stressad och får svårt att koncentrera mig och jag känner saknad så känslor har tyvärr kvar fast jag vet att det är kört.

Hade en bra början på veckan där jag kunde fokusera på mig men ju längre veckan har gått desto svårare har jag att lägga energin på mig och känna att livet ändå är ok. Tror det handlar om att nu kommer löningshelgen och jag har ingen att hitta på nåt med medan hon är ute med sin vän och nya kille och lever livet. Fredag och lördag har gått från att vara mina bästa dagar till att vara mina sämsta dagar. Jag får acceptera att jag mår inte så bra nu men följer jag bara processen, ger det tid och jobbar med de saker jag har identifierat att jag vill ändra med mig själv så kommer jag också få ett bra liv bara inte idag.

6 gillningar

Ny dag igen. Vart en helt ok kväll tillslut gick över till en vän med en vinflaska. Vi satt ute och tittade på blixtarna och hörde åskan, var ändå varmt ute så det var mysigt. Vakna idag med rätt hög ångest. Har börjat sova dåligt igen vaknar flera gånger under natten. En känsla som slagit rot är att jag tycker synd om mitt X då det är tydligt att hon har en ålderskris. Försöker jobba bort den känslan då det inte ger mig nåt att lägga energi på henne, resan är över. Morgonen är tung och har varit så några veckor nu. Får känslan att jag går bakåt i processen men gissar att jag fortfarande bearbetar under natten. Får fokusera på de positiva glimtarna, har faktiskt haft några timmar där jag mått ok under denna vecka.

Ensamheten är jobbigast just nu. Saknar en förtrogen som jag kan prata med, hålla om och som pratar med mig. Försöker hela tiden se det positiva med ensamheten och ibland funkar det men kan märka hur jag kommer på mig själv att ligga spänd i soffan utan att jag märkt det. När ensamheten är som värst då ifrågasätter jag min valda väg och jag vill bara ha tillbaka henne, att hon hör av sig och vill ses, att hon har ångrat sig. Har fattat att mycket av dom känslorna hänger ihop med ensamheten. När det blir som jobbigast så försöker jag prata med mig själv lm hur det faktiskt var och inte hur jag förskönar allt. Ensamheten blir även mer påtaglig fredag och lördag då det var dom dagar vi umgicks. Bara att ge processen tid och tålamod.

6 gillningar

Man är aldrig så ensam som när man är två med fel person! :heart:

5 gillningar

Ny dag hade en ok lördag dock är det många tankar fortfarande och jag sover sådär. Ångesten är hög på morgonen jag får acceptera det och försöka jobba på det. Helgerna så blir det påtagligt att jag är ensam ingen att planera helgen med, ingen att ha fredagsmys med osv. Känner en stor sorg över att jag inte kunde göra henne lycklig. Det har smygit sig på en känsla av att detta kommer bli bra. Den kommer ibland men varar inte mer än några minuter men den kommer då och då vilket jag ser som positivt. Är fortfarande lite less på mig själv att jag försökte jobba på som vanligt första 5 veckorna vilket ledde till att jag gick in i väggen. Har problem med utmattningen varje dag energin finns bara inte. Det gör ju inte saken bättre när jag försöker aktivera mig. Kör fortfarande en timme i taget det underlättar en del både när det gäller separationen och utmattningen. Sorgen och saknaden är konstanta vapendragare som jag börjar vänja mig vid känns det som. När jag har en bra stund så finns tanken att när jag kommer ut ur tunneln på andra sidan så kommer jag uppskatta de dagar jag känner lycka och tillfredsställelse mycket met än vad jag gjort. Kommer även att lägga in tid i ekorrhjulet för själv reflektion inte bara köra på som jag gjort. Nu försvann all energi när tanken på att träffa en ny dök upp. Tolkar det som att jag inte är redo för att träffa någon ny.

4 gillningar

Gårdagen var ok kände mig ganska normal men sov dåligt i natt också vaknade flera gånger ochcdet var drömmar om henne som gjorde att jag vaknade. Är så jävla less på att må så här, att inte orka ta tag i livet. Sorgen har börjat gå över ett molande i hjärtat istället för den avgrunds djupa smärtan som var tidigare. Bestämt mig för att idag får bli en dag då jag tycker lite synd om mig själv orkar inte vara förnuftig hela tiden. Fan vad jag saknar henne hela tiden. Känns så jävla jobbigt att ha blivit utbytt. Det finns många saker i detta som jag kan vända till positiva förändringar för mig själv och det kommer jag göra men allt tar sån jävla tid. Är så less idag önskar jag var längre fram i processen men det är bara att tugga i sig att så inte är fallet. Idag tar jag semester från mig själv och mitt mående.

Mitt mående har förändrats sedan jag började skriva dagbok här på forumet. Märker att jag har ett behov av att skriva ner mina tankar vilket jag kommer fortsätta med. Så vill tacka alla som läser och ger mig input samt alla som ger ett hjärta det värmer.

11 gillningar

Ny dag och semestern från mig själv är över. Remissen till psykiatrin skickades igår så nu håller jag tummarna. Försöker komma fram till vad det är jag saknar. Om jag tittar 2 år bakåt så har hon tagit initiativ till närhet 1 gång och jag har vaknat 1 gång av att hon kliade mig på ryggen. Jag har varit den som suttit med hennes ben i knäet och masserat hennes vader när vi suttit i soffan. Det är jag som legat och smekt henne på ryggen innan vi ska somna. Jag har gett och gett men fått väldigt lite tillbaka. Tror att jag hade en idé om att det skulle bli bättre när vi flyttade ihop. Jag tänker tillbaka på den hon var när vi började träffas och inser att det är henne jag saknar men ifrågasätter om hon verkligen fanns eller om det var en fasad som sattes upp för att få mig intresserad. Har börjat ifrågasätta mina känslor, är jag kär i en kvinna som egentligen inte finns? Med allt som hänt och hur det varit de senaste 2 åren vad är det jag saknar? Jag har svårt att förstå mig själv för tittar man endast med hjärnan på våran relation så borde jag ha lämnat för 1-1,5 år sedan och bara acceptera att vi inte var kompatibla eller har särskilt mycket gemensamt. Funderar på om min rädsla för att bli övergiven och rädslan för ensamhet har gjort att jag hellre stannar i en dålig relation och gör våld på mig själv än att lämna. Känner att jag måste fundera mer på detta då det kan vara en viktig lärdom för framtiden. Inser också att jag måste lära mig vara ensam vilket är lättare sagt än gjort men det är bara att fokusera på mig själv och ingen annan.

Trotts att jag mår dåligt, jag saknar henne, tycker livet är orättvist då hon mår bra och jag mår dåligt osv så finns det en inre känsla som växer sig starkare och starkare och det är tacksamhet. Tacksamhet att jag har fått denna chans till personlig utveckling, att jag kunnat kliva av ekorrhjulet och reflektera över mitt liv. Jag har hittat en hel del saker som jag vill förändra för att jag ska må bättre i resten av mitt liv.

Från 1 september så jobbar jag 50% det går framåt hoppas kunna vara tillbaka till februari nästa år då har det gått 1 år.

8 gillningar