Växelvis boende med kvälls— och helgjobb

Inser att jag knappast kan vara ensam om detta. Hur har ni löst liknande?

Vi är några dagar från att flytta isär. Därför har vi inte provat vår plan i skarpt läge.

Mitt ex jobbar kontorstid mån-fre. Jag har tidigare jobbat i stort sett bara kvällar och helger, men sedan årsskiftet är det varannan fredag kväll och var tredje helg som gäller. Baserat på detta gjorde vi ett schema för barnen efter separationen. När jag gick igenom det igår såg jag att vi gjort en miss, att hon (och förskolan) skulle ha barnen när jag var ledig måndag-tisdag efter en av mina helger.

Det hela resulterade i hennes vanliga rant om att hon var så trött på att behöva anpassa sig efter mitt schema (det är inte jag som bestämmer över mitt schema, jag får vackert anpassa mig efter vad arbetsgivaren bestämt). Så hon föreslog att vi bara skulle dela veckorna rakt av, varannan vecka utan undantag. Jag tyckte det var en väldigt dålig idé eftersom det innebar att jag skulle tvinga min föräldrar att ha hand om barnen var sjätte helg eftersom jag jobbar sådana tider att jag börjar jobba kl 7 eller slutar 23 på helgerna, en halvtimmes bilväg från mina föräldrar. Jag skulle alltså boka upp mina föräldrar för att exet tycker det är jobbigt att kompromissa och att ”man inte kan planera något utan att kolla i kalendern först”.

Till slut gick hon med på mitt nya förslag om fördelningen. Fyra av sex veckor är rätt okomplicerade, de två sista innehåller flera kortare pass istället.

Hur har ni i liknande situation resonerat (ni som har schema som mig, och ni som har som mitt ex)? Och vad göra om man inte kommer överens?

Hoppas att vårt schema blir bra så att vi inte måste bryta upp det igen.

En relaterad fråga. Hur gör ni med överlämningar? Vår plan var att lämna över på helgerna, men vi beslutade igår att de flesta gångerna sker på förskolan istället, att den ene lämnar på morgonen, och den andre hämtar efter jobbet under överlämningadagarna. Tre gånger under vårt sexveckorsschema kommer vi lämna hos varandra, sju gånger är på förskolan.

Jag är kluven till att lämna via förskolan. Det får bli mer textkommunikation än att prata med varandra under överlämningar för att få information. Å andra sidan blir det hela helger med eller utan barnen och inte så många splittrade helger. Och som vår relation är nu vill jag gärna träffa barnens mamma så lite som möjligt, även om vi måste kunna vara vuxna i vår kommunikation för barnens skull.

Jag antar av din text att barnen är ganska små.

Min erfarenhet är att överlämning på fredagar är bäst. Man kan antingen ha hos den andre föräldern eller i skolan. Försök att minimera all kommunikation och frågor, försök att få standardiserade överlämningar. Skicka alltid med samma saker. Det mesta kommer barnen att ha dubbelt av.

Min personliga åsikt är att det är bäst för barnen med regelbundenhet, från vecka till vecka, alltså rak växelvis. Om det är ok med dina föräldrar så kan det skapa en jättefin kontakt dem emellan.

Från och med nu ska ni ju ha två olika liv. Då funkar det inte riktigt att man ska behöva anpassa sug till den andres schema. Det får var och en lösa själv.

Är lite i samma bekymmer. Exet som lämnade mig jobbar mycket kvällar och helger. En dag på hennes vecka jobbar hon kväll vilket vi gjort så att jag tar dom till nästa dag. Börjar dock kännas besvärligt trots att det är kul att ha dom under hennes vecka.
Men att packa upp och ner prylar och kläder för endast ett par timmar på kvällen innan läggning känns så där. Har påtalat detta men hon gick givetvis på om ob förskola så att jag skulle få dåligt samvete. Vilket jag naturligtvis fick trots att det inte är mitt problem hur hon löser sina veckor.

Jag förstår dilemmat och jag har hittills satt barnens bästa framför min frustration över att jag fortfarande gör Xets jobb för honom. Men om jag har möjlighet att förkorta barnens ”arbetstid”, ska jag inte göra det då även om det gynnar mitt X?
Samma grej på veckoslut, är det inte till barnens fördel om de kan umgås med sin mamma/pappa istället för barnvakt el.dyl.? Visst är jag ibland och tycker X slipper för lindrigt undan, men vi är ju fortfarande barnens föräldrar, eller hur?
Tänker jag fel?

1 gillning

Man får väl se det som en fördel att få mer tid med sina barn vilket är enormt positivt. Samtidigt så bör inte den med schemalagd arbetstid ta detta för givet. Kanske går att byta bort vissa pass på barnveckorna? Kanske går att få till nåt rullande schema med exet.

Det är att man får extra tid med barnen som gör att det ändå är värt det trots extra packande, överlämningar osv.

Jag anser att när man valde att skaffa barn ihop så ingick man ett avtal att gemensamt ta ansvar för barnen. Tills de blir någorlunda vuxna. Jag tycker inte att man helt kan strunta i att anpassa sig efter den andres arbetssituation. Om det handlar om att den andre vill göra nåt på sin fritid, så kan man absolut säga nej. Men om det handlar om att försörja sig, och barnen, då kan man inte bara säga att den andre får lösa det själv. Jag tycker det är egoistiskt att lämna familjen, och gå vidare med sitt eget liv, och strunta i hur det blir för den andre.

Själv tar jag så mycket tid jag kan med barnen. Hjälper inte exet för hans skull, men för att det ger mig mer tid med barnen. Det sved i början att fortsätta support honom och hans jobb efter hans svek. Men räknar med att han gör det för mig när det behövs. Och tänker att barnen kommer veta vem som tog hand om de när de växte upp. Det kommer jag ha igen senare.

2 gillningar

Visste att det skulle finnas många kloka tankar och synsätt här inne! :heart:

Barnen är små, 2 och 3,5 år. Därför MÅSTE vi fortsatt kunna kommunicera om det som är viktigt. Även om vi båda nog hellre hade sluppit det helt.

Jag tycker att vi har en skyldighet gentemot barnen att få ihop ett fungerande schema och att kompromissa för att få det att funka. Men givetvis är jag färgad av att jag är den med krångligare schema som behöver kompromisser. Det är dock inte så att mitt schema är sämre eller krångligare nu än tidigare. Tvärtom. Hade jag efter separationen bytt till ett schema med mer ob hade jag förstått om hon reagerade som hon gör, men nu är det inget nytt under solen.

Dessutom blir jag lätt frustrerad över att det här med kompromisser bara ska vara självklart åt ena hållet. Hon och hennes nye ska iväg på semesterresa i slutet av juni (bokad innan jag ens visste att hon hade träffat en ny) och de kommer hem samma dag som det enligt schemat är hon som ska ta över barnen. Jag frågade igår om hon då ville vänta till dagen efter eftersom jag inte vet när de kommer hem, och fick svaret att det var självklart att hon inte skulle behöva stressa med hämtningen, att hon offrat sig så mycket pga mitt schema. Att hon isf kunde kräva att vi skulle dela veckorna rakt av och att jag fick lösa bäst jag kunde med de gånger jag jobbade helg. Och kunde jag inte lösa det fick hon ha barnen och jag betala underhållsstöd för dessa dagar. Och då frågade jag bara helt hövligt om hon ville vänta till dagen efter ordinarie byte, utan några dom helst motkrav…

Och idag ringde hon när jag satt på jobbet och klagade över att leveransen av hennes och barnens sängar skulle komma först någon gång under måndagen, och hur det skulle lösa sig. Jag erbjöd att köra ifrån mitt jobb när leveransen sker, och att ha barnen två extra nätter så att hon kan skruva ihop sängarna (trots att jag knappast hunnit skruva ihop så mycket mer på samma tid). Fick knappt ett tack för att jag ställer upp och tar dessa extradagar. Och det är inte läge att säga något, för jag vet att hon anser att hon kan kräva att jag gör uppoffringar när hon behöver det, men på andra hållet måste jag böna och be och få höra hennes klagomål på mitt schema varje gång…