Varför vill hon inte samarbeta?

Nu har det gått över ett år sedan hon kom på idén att skiljas och flytta.
Läser man övriga saker jag skrivit får man en bild av hennes person och vad hon gjort.
Hon har växelvis hela tiden velat umgås alternativ inte haft någon kontakt alls, varit aggresiv. På samtalshjälpen så berättade hon att varför hon kom tillbaka och ville umgås var för att hon sökte trygghet. Hon mig, som hon lämnade alltså.
Vi har sedan mars bara diskuterat hur vi ska ha kontakt och när runt vårt barn. Men aldrig om vårt barn. Hon slår ifrån sig alla försök från mitt håll till samarbete.
Bara prat om vad som är bäst för henne.
Det som oroar mig är vår son. 2,5år nu. Dagis har larmat att han hamnat efter med språk och förståelse, men exxet slår ifrån sig och tycker proffsen ska lösa det, inte något prat om pottträning eller så heller naturligtvis. Hon ska “lösa det på sin kant”, så ingen kontakt eller kommunikation oss emellan.
Gissar på att hon nu har träffat någon ny och får trygghet, helt ok naturligtvis, men runt vår son tycker jag vi skulle kunna samarbeta.
Läkare, dagis personal, barnpsyk, alla säger samma sak, sonen ligger efter och behöver trygghet och hjälp. Exxet kallar det för tredjehands information när jag tar upp det på mötena.
Nu vill hon ändra schemat som vi har, med motiveringen, det passar hennes jobb bättre. Jag har då begärt att ha honom 10-11 dagar i sträck och hon kan ha honom på helgen, på grund av samarbetssvårigheter och ointresse för sonen.
Det vill hon inte gå med på.
Hon försöker skapa konflikter genom att mena på att jag hör av mig om sonen för ofta, men självklart kan hon höra av sig om hon behöver tycker hon.
Hon sade själv i början på året att hon ångrar att hon skaffade barn, att hon inte vill vara förälder, att hon kände sig lurad som gjorde det och att det var inte hennes grej.
Tror inte hon har ork, lust eller tid att samarbeta eller engagera sig med sonen.
Men samtidigt vägrar hon att låta mig ha honom mer, eller ens kommunicera runt hans problem.
Hon lämnade mig, hon sade själv att “hennes känslor måste få komma först” när jag frågade om hon tänkt på hur separationen skulle påverka sonen.
Hon borde vara nöjd och glad i sitt nya fria liv. Snart 40 och massor hon vill göra sa hon.

Så varför i hela friden inte bara komma överens runt sonen enkelt och effektivt?
Sätta sig över prestigen. Skulle vi säga till kompisar att det är bäst för sonen att vara mer hon mig efter detta året skulle alla säga och tycka att vi var fantastiska och ansvarsfulla föräldrar. Men det hjälper inte. Hon ska bråka och tjafsa i alla fall.

Begriper inte. Sonen måste få komma först.

1 gillning

Barnen kommer alltid först.
Jag tycker att du ska prata med socialtjänsten och familjerätten för att kunna lösa det.
Om hon vill fortfarande inte samarbeta, då måste du ta det vidare till tingsrätten.
De får ta ett beslut som är bäst för din son.
Det är sorligt att sonen ligger efter pga ena föräldrar.
Mamma och pappa måste göra allt de kan bara för att sina barn ska må bra.
Lycka till!

1 gillning

Det kan ta flera år att få till ett samarbete, hade jag insett detta hade jag varit jobbigare och krävt familjerådgivning redan vid separationen.

Mitt råd är också att du kontaktar familjerätten och får till samtal och råd därifrån.

Lycka till!!

1 gillning

En vanlig kärleksfull förälder tänker så, men det finns en del “ego”-föräldrar. Där går inte barnens bästa först, utan de ser först och främst till sitt eget bästa.

Mitt ex ser alltid till sitt eget bästa i första hand. I andra hand ser han till vad som sabbar för mig. Ungarnas bästa kommer inte ens i tredje hand. Något samarbete har inte varit möjligt alls. I stället har jag fått gå bakvägen och hela tiden påpekat vad som skulle underlätta för exet. Jag har inte sagt att dottern inte vill hälsa på honom. I stället har jag pratat om hur besvärligt det blir för honom att hämta dottern. Att det varit hala vägar, att bensinen är dyr och tänk om han skulle bli smittad av dotterns snuva! Låtsats vara omtänksam för hans del. Jodå, han nappar på det varje gång nästan, för han vill verkligen inte ha något onödigt besvär.

2 gillningar

Låter som att ditt ex har lite mer problem än du tidigare kanske har velat se och erkänna.

Hon har med all sannolikhet inte varken ork eller engagemang nog för det som ett barn “kräver”/behöver, tack och lov har ni inte mer än ett iaf. Skulle jag få gissa så var kanske inte hela barnskaffandet helt genomtänkt från hennes sida, alternativt så föll hon för både egna, “samhällets” och den biologiska klockans krav på att hon nog borde…

Det är förvisso inte lätt att föreställa sig de påfrestningar som följer med barn, men vill man iaf ha dem över allt annat på jorden så går ju de prövningarna att genomlevas även om det sannerligen inte alltid är lätt oavsett hur mkt man önskat, älskar och verkligen vill ha sina barn. Att låtsas som att livet med barn alltid är bulla tror jag är en av anledningarna till att många känner sig misslyckade.

Skulle jag tillåtas att spekulera så tror jag inte att hon kommer att förändras väsentligt framöver heller, möjligen kan det bli lite lättare när barnet blir äldre och mer självgående men så länge behoven är stora och ständigt närvarande så tror jag hon bangar. Att vara av den typen är inget någon gärna skyltar med och att vara skapt sådan som kvinna är än mer stigmatiserande. En man/pappa ursäktas mycket lättare för sina tillkortakommanden som aktiv, engagerad och ständigt närvarande förälder än en kvinna. Troligen kan det vara en bidragande orsak till att hon inte kan släppa taget, hon är nog rädd både för egen och andras dom över ett sådant beslut.

Du får göra så gott du kan, det är tur för ditt barn att hen har dig. En fungerande förälder är mer än vad många barn kan skryta med, även om det är på halvtid. Har både du och barnet tur så kommer det till ett vägskäl för henne inom inte alltför lång tid där hon helt enkelt inser att även hon skulle tjäna på att låta dig ta huvudansvaret för barnet… iaf under en tid framöver.

Låt oss hoppas på att det händer inom inte alltför lång framtid, främst för att sonen ska få bästa möjliga chans att utvecklas till sitt maximum :pray: :revolving_hearts:

2 gillningar

Tack Noomi och alla andra för era svar. Det känns bra att bli styrkt och få extra energi och stöttning här.
Noomi, du slår huvudet på spiken i allt du skriver. Du har uppfattat situationen som den är och som jag känner.
Om några dagar har vi möte igen och då hoppas jag slippa sitta och argumentera för varför det är viktigt att vi har kontakt och gemensam bild och plan runt vårt barns utveckling.
Och att hon bara låter mig få ha honom längre perioder så han får en stabil punkt och då kan han börja upptäcka igen, när tryggheten är säkrad för honom.
Jag är så orolig för sonen och att hans mor inte vill se.
Tack för er stöttning.

1 gillning

Hur går det för dig?

1 gillning

Vi hade ett möte till nu, troligen det sista på ett tag nu. Totalt aggresiv och krävde sitt förslag om veckoschema för sonen, även om han är för lite för det så var det inte intressant för henne.
Hon var på väg att lämna mötet gång på gång och var hotfull upprepade gånger.
Ville ha sitt schema för sitt jobb skull, för att kunna åka iväg med honom mer än tre dagar på semester utan att behöva berätta för mig eller “be” om extra dagar. Hon ville kunna åka bort med honom en hel vecka utan att behöva berätta eller kommunicera om det var viktigast utöver hennes jobb.
Så nu är vårt nuvarande schema kvar och gäller tillsvidare. Det bästa för sonen då han träffar oss oftare. Jag hade velat ha honom några extra dagar för hans stabilitet, men det vägrade hon. Hon “kunde inte lita på mig”, trots att jag och samtalspartnern båda påpekade att man fick utgå från barnets bästa när det gällde boende fördelningen även i framtiden.
Man bör också ta i beaktande att i november på familjerådgivningen kom vi överens om att det schemat vi haft i nästan ett år skulle ligga kvar.
I februari i år ringde hennes släkt och dagen efter hon och hotade mig för att få igenom det schemat som nu ligger, för det skulle bli bättre för hennes jobb och egentid.
Nu vill hon igen ändra alltså. Kanske hon går till tinget, eller kopplar in släkten igen för att försöka hota sig till det hon vill.
Så detta kan bli hur vidrigt som helst. För i hennes värld existerar inte samarbete eller kompromiss. Hennes jobb är hennes liv, där får hon sin självkänsla och det mäter hon sitt liv. Allt som står ivägen för det, jag, hennes son etc är hinder för henne bara som måste flyttas undan.
Tar jag upp vår sons dåliga utvecklings kurva, pottträning, trygghet etc och annat att samtala om och hjälpas åt med blir hon bara hånfull och svarar att “hon löser det på sin kant” inget vi behöver samarbeta om.

Lite jobbigt att i över ett år nu alltid behövt varit orolig för vad hon ska hitta på, leva med en hotbild från hennes familj. Vänt släkt och vänner mot mig, släkt och vänner som aldrig frågat mig något om vad som skett trotts vänskap i mellan fem och tjugo år.

Men man blir starkare med folk som er som ger extra energi och styrka.
Sen har jag vänner och gamla bekanta som också orkar lyssna på mig och ge mig råg i ryggen.

Slutar aldrig kämpa för min son.

2 gillningar

Oj vad tufft…säger hon emot rådgivarna/terapeuterna när de belyser barnets situation och vad som blir bäst?
Väldigt "tråkigt " om det blir en judisk process dock är det oerhört ovanligt att få egen vårdnad…har hon hotat med att dra det så långt?
Har du någon/några du kan få stöttning/bolla tankar/känslor med?
Kram

Hon har hotat/tänker starta igång en process för att få igenom sin önskan då om varannan vecka. Det är absolut det enda hon är intresserad av. Och att kunna åka iväg med honom långt och länge utan att behöva fråga om extra dagar eller berätta vart hon ska åka eller så med mitt barn.
Hon ignorerar även samtalspartnern när hon kommit med insikter runt samarbete för sonens väl och att ett barn i hans ålder inte bör vara så länge ifrån ena föräldern.
Jag vill för egen del självklart inte vara ifrån honom så länge, så när hon vägrade förstå att det var fel med varannan vecka för sonens bästa så sade jag att då kan jag ha honom 10 dagar i stöten. Fick nej.
Till saken hör också detta runt vår kontakt och samarbete är att min fd ofta sedan nyår och fram till under sommaren sökt upp mig och vi har umgåtts, fikat, film/tv, mat, promenad, chatt, telefon etc väldogt mycket, helt på hennes villkor. Sen har all kontakt mötts med aggressivitet en period och sen vill hon umgås igen.
Efter nyår så har det aldrig varit några romantiska eller intima inslag. Bara bra kompisar.
Fråga mig inte varför jag tillåter det. Men ja, jag är rädd för henne och alltid varit. Jag är i grunden väldigt konflikträdd och det blir väldigt begränsande många gånger.
Jag har själv oro för min son för jag har sett min fd i åratal hur hon reagerar på honom. Jag värderar det inte så sett, att hon är en dålig mor, men jag konstaterar och det har påverkat sonen. Detta har jag dryftat med barnläkare och barnpsykologen mycket. För jag vill inte att jag blir “blind” I det här och reagerar känslomässigt, om du förstår.
Jag har pratat med socialen, jurister och annat kunnigt folk, men vill så mycket undvika en process som skulle dra in sonen i ännu mera saker som skulle kunna göra att han faller tillbaka i otryggheten som jag kände innan sommaren när min fd mådde som sämst.

Som tur är i allt detta så har jag så otroligt mycket dokumenterat runt detta. Och ingen i hennes familj som jag känt i 20år har någonsin under detta kontaktat mig för att fråga vad som händer eller vad som hänt. Det har 100% kört på det som min fd lagt fram.
Så de har ingen aning just nu. Men det informationsgapet skulle försvinna för dom om min fd skulle gå vidare med detta eller om jag skulle det.
Men jag vill bara skydda min son. Ha en öppen ärlig och helt prestigelöst samarbete och kommunikation med min fd runt sonen.
Men hon ser det inte så just nu.
Som många här ovan är inne på så har hon nog väldigt fullt med sig själv och få sitt liv på bana och då vill hon ändra saker runt sig så sitt vis utan att behöva kompromissa eller be om hjälp. För det är ett nederlag.
Mycket vatten har runnit under bron sedan detta satte igång, men inte mycket känns som det har ändrats. Hon lämnade, skaffade lägenhet, blev ensam och fri. Så hon borde vara så nöjd och lycklig egentligen. Men det känns inte så. För då borde vi väl inte behöva bråka. Då borde vi kunna samarbeta runt sonen. Han borde få komma först.

Hon låter som en narcissist. Stå på dig och ge inte vika.

2 gillningar

Ja, det är hon. Jag har läst på mycket och rådfrågat psykologer försökt få exxet att söka hjälp tidigare, försökt få BVC eller så att kontakta henne för stöd, men det kan man inte om de inte är en fara för sig själva vilket jag inte kunde hävda att hon var med 100% säkerhet.
Jag har sökt mycket fakta, jag reagerar inte känslomässigt i sådana här situationer, bara sakligt, trist och korrekt, men sökt mer för att vara säker på att jag hade rätt.
Så ja, hon fyller alla krav för att vara en narcisst.

2 gillningar

Jag önskar oerhört mycket att hon kunde få hjälp och acceptera den. Att hon skulle våga säga till sig själv, vänner och familj hur hon egentligen känner runt föräldraskapet. Jag vill det som är bäst för vår son och innebär det att avlasta henne mer så gärna för mig. Men sonen kan inte komma i kläm för att hon inte vill, orkar eller har tid att engagera sig för och med honom.

1 gillning