Varför skulle man välja att ha ett öppet förhållande?

Vid en annan diskution om äktenskap utan sex , där äktenskapet fungerar i övrigt bra ,var det flera som hörde av sig och tippsade om öppet förhållande i en fast relation.
Hur vanligt är det att man har en fru eller man men väljer ändå att ligga med någon annan?
Hur tar man det upp med sin partner? Hur mår man i en monogam relation?
Kan män och kvinnor ha sex utan att bli kära och hur hanterar man det i praktiken när vardagen tuffar på? Det är många frågor som man kan ställas framför ett sånt beslut.
Någon som har erfarenhet och vill dela med sig?

1 gillning

Tja, jag tänker mig att du måste börja att fråga dig vad det är du saknar och vill ha. Är det ett mer äventyrligt och experimentellt sexliv? I så fall kan det nog funka. Är det den närhet och intimitet som sex kan ge i ett kärleksförhållande, med stark koppling till romantik och kärlek? Då tror jag det är en rätt dålig idé att lösa brist på sex i förhållandet med sex utanför förhållandet, antingen blir det då inte det du vill ha, eller så kommer det nog bli väldigt problematiskt att försöka kombinera med att vara kvar i äktenskapet.

Jag hade kunnat tänka mig att testa ett öppet förhållande, och det jag hade sett som fördelen hade främst varit att kanske kunna vara mer ärliga och öppna med sexuella känslor och tankar än om man ska vara monogam. Det kan man väl iofs vara som monogama också, men för många verkar det hänga ihop med svartsjuka som gör att bara tanken på att ens partner tänder på tanken med sex med någon annan eller flera i sig är jätteobehaglig och inte får antydas. Men visst hade det också öppnat möjligheter till en del äventyr och experiment som annars kanske aldrig skulle bli av.

Det brukar ju dock sägas att de relationer som tål ett öppet förhållande är de som är starkast och bäst, där man först har en väldigt stabil och trygg grund att stå på med varandra. Att använda det som en lösning på att ens relation är ganska kass är nog ingen vidare idé.

1 gillning

Jag har NOLL erfarenhet av öppna relationer och kanske är min respons därmed ogiltig. Men min tro (inget vetande alltså) är att iaf många kvinnor har svårare för sex utan feelings :sweat_smile:

Sååå… jag tror personligen inte så värst mycket på sex med vsh i en etablerad relation. Undantag finns säkert, men var/om de finns vet man inte förrän man hörbart har klargjort det för sin etablerade partner och därefter hört hens känslor kring den företeelsen :muscle:

Svar: ett självklart ja, skulle jag säga. Naturligtvis kan män och kvinnor har sex utan att få känslor för varandra, och med tanke på hur många som är otrogna verkar det inte vara så svårt att få till möjligheten i vardagen.

Problematiken ligger nog snarare på andra faktorer, i så fall. Det finns par som alltid levt i öppna förhållande, och som kanske även definierar sig som polyamorösa. För dessa par är det säkert inte så svårt att få det att fungera.

Däremot tror jag att det är desto svårare ifall man levt i ett monogamt förhållande som plötsligt ska bli öppet, inte minst på grund av missnöje åt ett eller annat håll. Det kanske kan låta som ett behändigt quickfix att skaffa en tredje part för sexuella syften vid sidan av, men det kommer aldrig att lösa grundproblemet i det förhållandet, och risken är överhängande att det kommer att bli början på slutet. För i ett vanligt, kärleksfullt förhållande kommer omställningen att bli svår, och det kan vara svårt att undvika sårade känslor.

Sen beror det också på hur man fungerar rent sexuellt i allmänhet.
Jag har läst och hört från andra att många människor upplever att det är jättesvårt att leva utan sex, och ser i princip inte meningen med ett förhållande alls om inte den biten finns. För dem är förhållanden ett sexkontrakt, och om de tycker att deras partner har brutit mot de kontraktet kan det bli en öppen dörr till att kunna göra vad man själv vill, i så fall. Många verkar till och med förändras i sin personlighet och bli surare, grinigare och allmänt missnöjda i livet om de inte får sex.

Men själv fungerar jag exempelvis inte alls på det sättet, utan jag ser svackor i sexlivet som något naturligt i ett längre förhållande. Jag skulle själv inte lämna någon av den anledningen, ifall förhållandet i övrigt var bra och personen jag levde med en fin person. För mig är helt enkelt sex inte en mänsklig rättighet (eller någon form av rättighet), även om jag kan uppskatta ett bra sexliv. Jag har själv aldrig förändrats personlighetsmässigt av att ha perioder utan sex heller, och därför skulle jag heller inte försöka lösa ett problem i ett förhållande med att sex med andra.

4 gillningar

Jag tänker också på det du säger kvinnor styrs mycket mer av kännslor och det skall mycket till innan det händer…

1 gillning

Jag är kvinna, och har noll problem med det. Däremot kan jag ALDRIG ha sex med någon jag inte respekterar och håller högt, och det är för mig den viktigaste vattendelaren. Kanske är det där skillnaden ligger, om jag ska spekulera fritt?

Det finns de som tänder rent biologiskt (alltså ren drift) och de finns väl de som tänder emotionellt.
Själv har jag märkt att jag tänder intellektuellt

2 gillningar

@onedaymore För att klargöra det hela, vad är det exakt som du har “noll problem med”?

@Noomi
Jag har noll problem med att ha sex utan att ha feelings=)
Men jag måste känna att det är en person jag kan respektera och hålla högt, och därför tenderar jag att vara väldigt selektiv i praktiken ändå.

1 gillning

Ska väl visa upp min uppenbara inkompetens och ställa frågan vad det ens betyder att man måste ha “känslor” för att ha sex? Några jävla känslor måste man väl ha för att vilja knulla, annars lär det bli en rätt klinisk affär? Jag har till och med någon form av “känslor” när gynekologen kör upp sina läskiga instrument, det är mestadels av obehag, att jag känner mig obekväm och vill därifrån, samt att det gör ont då. Men till och med då har jag ju “känslor”. Går folk ens runt och inte har känslor till vardags?

1 gillning

Okej, så det är feelings involverade men inte “romantiska” feelings… jag personligen kan inte uttyda skillnaden mellan dessa känslor och vad de skillnaderna isf skulle bestå i… för mig personligen så är det aldrig aktuellt med sex utan allvarliga känslor.

Jag gissar att folk menar lite mer romantiska feelings, eller något form av gillande på det sättet.

Men det är klart att man alltid har känslor, på ett eller annat sätt. Men det har jag ju i min vardag ändå, oavsett vad jag gör.

2 gillningar

Märklig vändning måste jag säga… någon gradskillnad på “känslorna” i just detta sammanhang måste det väl finnas… eller så kanske inte :woman_shrugging:

Haha jo det förstår jag ju egentligen, riktigt så korkad är jag inte, men jag tycker ändå det känns vagt. Var går gränsen mellan att högakta och respektera någon och att ha någon sorts romantiska känslor för personen? Iaf om vi förutsätter att det är någon man även tycker är tillräckligt attraktiv för att vilja ha sex med personen. Finns förstås massor med folk jag högaktar men inte finner attraktiva, men om jag både högaktar en person och finner den sexuellt attraktiv så får jag lov att säga att gränsen mellan det och “romantiska känslor” är inte knivskarp i mina ögon.

3 gillningar

Ja, precis, en gradskillnad, inte en artskillnad?

Det blev jag inte klokare av, kan du förklara tydligare?

Jag tolkar det mer som en fysisk eller intellektuell attraktion …

Jag tycker bara att det är så lustigt att säga att man “inte vill ha sex utan känslor”. Det låter lite som att det finns folk som vill ha sex där de inte känner något alls. Vad är rätt känslor och vad är fel känslor i det fallet? Att man är kåt på personen är inte tillräckligt mycket känslor?

Jag ska göra det “enkelt” för dig och säga att för mig personligen så hänger det hela ihop… iaf jag kan inte särskilja ett intellektuellt intresse från ett sexuellt när det gäller att ha sex med någon.

Det betyder att den jag har sex med har jag (möjligen/troligen komplexa) känslor för som gör att jag tar steget längre än andra människor som jag eventuellt nöjer mig med att ha en intressant diskussion med.

2 gillningar

Men jösses vilket teoretiserande när det gäller sexet… att vara “kåt” är tillräckligt mycket känslor… men vilken grad av känslor behövs för en seriös relation då?

Som sen visar sig vara skit på alla plan (och närmast alltid varit när backspegeln kommer fram) och då finns flera barn redan med i ekvationen… :woman_facepalming:

Men vad har en seriös relation med saken att göra? Eller betyder “de flesta kvinnor vill inte ha sex utan känslor” egentligen “de flesta kvinnor vill inte ha sex utan seriös relation” för i så fall är jag ju helt med, då blir det helt begripligt. Sen kanske jag inte håller med i sak men poängen blir tydlig.

Känslor kan man ju ha helt oberoende av om det föreligger en seriös relation eller ej.

Alltså jag vet ju att detta vanliga yttrande tycks förstås av de flesta och att det därmed är jag som är efterbliven som inte fattar.